När man behöver le lite

Hunden och Kattens dagbok

God Jul

Nu sätter jag punkt.

Punkt för bloggandet. I alla fall ett tag.
Det är med tungt hjärta jag skriver detta, antagligen tyngre än ni kan ana, men jag orkar inte mer. Det är för mycket som händer omkring mig och lusten att blogga har försvunnit. Det skrämmer mig, för jag har tyckt att det har varit väldigt roligt och det har fyllt ett stort behov när det gäller att få skriva av mig.
Kanske får jag abstinens och kommer tillbaka om ett par dagar, kanske en vecka, kanske en månad, kanske längre än så eller kanske kastar jag bara in ett inlägg då och då.
Jag vet helt enkelt inte.
Jag hoppas att livet ska börja gå åt rätt håll igen så att kraften och lusten återkommer, men just nu går det inte.

Tack och hej för ett tag.

I allt som rör sig, lyser eller låter...

Jag blev riktigt irriterad när jag gick omkring inne på Toys"R"Us, jag tänkte att jag skulle hitta någon rolig leksak som inte gick på batterier till Skruttungen.
Nåt med knappar på som det händer saker när man trycker på, t ex hoppar upp en liten figur och plingar eller så.
När jag var liten fanns det massor av såna. Det gör det inte idag. Allting kräver batterier.
De leksaker jag själv hade finns i nya upphottade versioner och upphottningen innefattar i 11 fall av 10 att det tillkommit behov av batterier. Måste det finnas i allt?!?
Jag tror att leksakstillverkarna och batteritillverkarna driver någon slags hemlig kartellverksamhet som går ut på att utplåna alla batterilösa leksaker för att tjäna mer pengar.
Jag blev riktigt sur där jag gick bland alla blinkande, plingande, snurrande batterislukande maskiner.
Jag kom därifrån med klossar, en pekbok och ett pussel.
Inte ett batteri var nödvändigt.
Fast jag ville ju ha nåt med knappar, spakar och ljud (och utan batterier) också.
Det, alla eventuellt bloggläsande, julklappsfunderande släktingar, står högt på önskelistan.

Hemsk natt

Det var en riktig skitnatt inatt. Först vaknade Skrutten.
Jag vet att det låter fånigt, men det har (med några få undantag) typ inte hänt sen han var tre månader.
Jag kände mig helt perplex, jaha, vad gör man nu liksom? Har han ont? Det känns lite fånigt, alla vet ju att barn vaknar på nätterna, men jag är så ovan med det att jag knappast vet hur jag ska bete mig.
Ingen feber och han blev nöjd när jag tog upp honom så jag antog att allt var bra. Lite mys och kramar och sen la jag honom igen och han somnade ganska fort.
Det gjorde inte jag.
Två timmar senare kom sömnen äntligen, då drömde jag att Skrutten råkade ut för en olycka, att han slets ifrån mig. Jag vaknade kallsvettig och panikslagen och låg sen vaken ännu en timme.
Sen somnade jag och sov hårt och drömlöst tills lillskrutt tyckte att det var dags att gå upp, usch vad jag hatar mardrömmar!

Luciatåg

ÖF fick besök av ett luciatåg från ett dagis idag. Ålder 3-5 år.

Det bestod av:
5 lucior
1 tärna
0 stjärngossar
4 tomtar
2 pepparkaksgubbar

En tjej sjöng högt, flertalet viskade, några var tysta och tittade bara blygt under lugg.
Ibland kunde man ana en melodi, och vid något tillfälle även en kort paus mellan sångerna.

De var så söta!

Lussekatt

Vi bakade ju lussekatter igår och R gjorde en alldels egen liten mini-lussekatt till Skrutten, han fick den idag och mumsade lyckligt i pappas knä.
Glad som en lärka.
Tills den tog slut, då blev det utbrott. Mungiporna drogs nedåt och han kämpade för att få fram krokodiltårarna medan han fejkgrät högljutt.
När det inte hjälpte lade han sig på mage på golvet och sparkade ilsket med benen.

Han har börjat göra så när han inte får som han vill.
Vi kommer snart ha gott om ventilationshål mellan bostadsplanet och källaren, alla i skostorlek 21.

Dubbelt upp

Vi har haft besök av ett par kompisar och deras dotter idag,
vi har bakat lussebullar och pepparkakor med julmusik i bakgrunden.
Det var bara snön som fattades för att det skulle bli riktig julstämning.

De väntar barn i maj och hade varit på rutinultraljudet häromdagen, och:
*trumvirvel*
De väntar tvillingar! :D

Det kan alltid bli värre

När du tror att The Botten Is Nådd, oroa dig inte,
det kan alltid bli värre...

Jag.Orkar.Inte.Mer.Nu.

Förlovade

Mamma och J har förlovat sig i New York.

Massa grattis!!! :D :D :D

Himla springande

10 minuter efter att dörrförsäljaren försvunnit ringer det på dörren.
Utanför står en kille som verkar vara några år yngre än mig. Han frågar om R:s bil som står här utanför. R:s bil som inte används längre.
Han undrar om den kanske är till salu.

- Absolut svarar jag, hur mycket ger du och hur snabbt kan du ta den?

Nej, det är klart jag inte svarar så, jag svarar självklart att han får höra av sig till R om det och ger honom vårt telefonnummer.
Sen ringer jag R och talar om det för honom så han får fundera på saken.

Som jag ser det så är bilen egentligen ganska onödig. Den är inte praktisk för fem öre och den är alldeles för dyr att köra. Den passar liksom inte riktigt in i en småbarnsfamilj och jag har svårt att se när den skulle kunna börja användas igen.
Men det är ur min synvinkel.
Samtidigt vet jag ju att E så gärna vill ha kvar den, jag vet att den betyder mycket för honom, att han skulle ha svårt att skiljas från den och att han så gärna vill få möjlighet att använda den igen längre fram.

Svårt.

Dörrförsäljare

*knack knack*
Jag öppnar dörren.
- Hejsan, jag kommer från *** och jag är just nu ute i området och informerar om våra säkerhetssytem, framför allt när det gäller brand och larm. Har du möjligtvis tid ett ögonblick?
- Nej, tyvärr vi är inte intresserade.
- Jaså, är du säker? Vi har...
- Ja tack jag är säker.
- Så ni har så ni klarar er då?
Här får jag blick som talar om att är ytterst tveksam till detta och att jag nog borde lyssna i alla fall.
- Ja tack, vi har så vi klarar oss.

Har vi så vi klarar oss?
Ingen aning, men bjuda in en försäljare och orka lyssna på honom medan han maler på och får mig att tveka och tycka att hans erbjudanden kanske inte är så dumma ändå?
Neej... skulle inte tro det.

Finkänslighet?

Ibland finns det saker jag vill säga men har svårt att få till.
Jag vet liksom inte hur jag ska uttrycka mig för att personen jag pratar med inte ska ta illa upp.
Som det här med oväntade besök.
Om någon har som vana att dyka upp helt apropå och ser det som den naturligaste saken i världen. Någon som själv antagligen tycker att oväntade besök som något väldigt trevligt och välkommet, hur ska man då säga att man gärna vill ha lite förvarning?
En stund, i alla fall 10-15 minuter innan, skulle jag gärna vilja veta att det kommer någon.
När det gäller nära vänner och familj har jag inga problem alls att säga som det är, men när det är någon man inte känner så jättebra... det är svårt att få till det så att det inte missuppfattas.
Jag vill ju inte att personen ska tro att den inte är välkommen, för så är det absolut inte.

Kreditkort

Jag hatar kreditkort och jag skulle aldrig någonsin få för mig att skaffa och handla på ett sådant.
Never ever.
Jag handlar om och när jag har råd, att ta något på kredit är bara att skjuta bekymren på framtiden.
Jag blir rädd när jag läser om folk som köper dyra tv-apparater, hemmabiosystem och liknande "lyxartiklar" på kredit för att sedan få betala den flera gånger om pga. skyhöga räntor. Har man pengar över kan man handla sånt, har man inte pengar får man låta bli, så enkelt tycker jag faktiskt att det är.

Nåja alla gör ju som de själva vill men för mig finns det liksom inte som ett alternativ.

Därför blir jag lite irriterad när det kommer hem erbjudanden om "förmånliga" kreditkort i brevlådan.
Nu har jag för andra gången på en dryg vecka få erbjudande på kreditkort från samma ställe.
"Om jag skulle ha missat det tidigare erbjudandet"
Dessutom påpekar de att om jag svarar idag så hinner jag få det inom två veckor.
Precis lagom till jul, tääänk så praktiskt, då kan jag ju ut och handla julklappar på kredit!
Betala?
Ja men det behöver jag ju inte göra förrän nästa år, och dit är det ju jääättelänge!

Ja ok, det står inte exakt så, men det går att läsa mellan raderna.

Jag kan tänka mig att det finns folk som nappar på sånt lite extra lätt nu inför julen, som har lite dåligt med pengar och gärna vill ge sina barn en "bra" jul. Som här får en "enkel" lösning nerdimpande i brevlådan (och samtidigt massa extra utgifter att börja det nya året med.)

Jag tycker det är så fult gjort av bolagen.
De står inte bara villiga att knuffa folk över kanten,
de hjälper även till att bära dem upp på avsatsen.

Vit som snö

När jag såg mig i spegeln imorse upptäckte jag att jag hade fått nåt skräp i ögonbrynet och borstade bort det. Men...
det gick inte.
Jag tittade närmare och såg till min fasa att det var ett kritvitt hårstrå.

Jag som brukar reta R för hans 5 vita hårstrån som smyger sig in bland allt det märka på huvudet, är jag också där nu?

Önskelista till jul: Käpp och rullator.

Veterinären

Det kom ett brev på posten, från veterinären.
De talade om att det nu var 1 år sedan pojkarna vaccinerades och att det var dags igen.

Saknaden som kom över mig var som ett slag i magen.

Våra pojkar... som inte är våra längre.

Trots att jag vet att det inte skulle funkat och trots att jag vet att de har det jättebra så blir jag ibland överväldigad av saknad.

I förra veckan fick jag dock ett mail från nya matte med lite uppdatering och fina bilder. De mår som de prinsar de är.

Åren går

Tandläkeren: Ja men det såg ju bra ut det här, ska vi säga att nästa rutinbesök blir om 18 månader igen?

Jag: Ja det blir väl bra.

Tandläkaren: Jaha då blir det... låt se nu.... vår/sommaren 2010.

Oj.

Om 18 månader är försommar år 2010.

Borde det inte vara typ... 1997?

Sjusovare

Jag kom hem från tandläkaren 9.40.
10.00 skulle vi vara på dagis och jag förväntar mig att möta två startklara grabbar.
Jag öppnar dörren och möts av en stressad pappa iförd kalsonger, strumpor och t-shirt.
Han rabblar i ett snabbt andetag:
- Vi-har-precis-bytt-blöja-ätit-frukost-och-klätt-på-oss (oss?) vi-ska-bara-borsta-tänderna.
Han tar ett andetag till.
- Jag vaknade tio över nio.
*paus*
- Vi har försovit oss.

Nehej?

Dagisbesök

Jodå, det var en stor dag idag, vi har besökt dagiset.
Hur det var med Skrutten vet jag inte men mamma hade i alla fall fjärilar i magen innan.
När vi gick därifrån hade både R och jag ett leende på läpparna, det kändes så bra.
Det är ett dagis med två avdelningar, en 1-3 år och en 3-5 år, men med ganska mycket samarbete.
På småbarnsavdelningen kommer det att vara 12 barn i vår, det är Skrutten och en till som kommer som nya. En tjej där är i Skruttens ålder, de flesta barnen är ett år äldre och några två år äldre. Det är 3,5 fröknar på 12 barn. Det är väl ok?
Lokalerna var mysiga, inte jättestora men de kändes ganska lagom. Maten lagas på förskolan (något jag trodde att det gjordes överallt men så var det visst inte)
De brukar vara ute ganska mycket och dagiset ligger jättefint alldeles i slutet av en lugn gata och med skog på tre sidor.
De andra barnen var jättesnälla mot Skrutten och vet ni vad? Han var inte det minsta blyg!
Det gjorde mig verkligen glad att se. I och med att det gått så dåligt på öf de senaste gångerna värmde det i hjärtat när han efter 5 sekunder släppte mitt ben och sprang iväg till de andra barnen, sen tittade han knappt åt oss förrän det var dags att gå hem!
Fröknarna var väldigt trevliga och verkade vara människor som passade och trivdes med sitt jobb.

Jag förstår faktiskt att de andra mammorna på öf hade sökt dit i första hand.
Jag förstår att de vart lite sura att vi fick plats och inte de.
Jag förstår det.
Jag förstår inte varför de kände att behövde komma med små vassa kommentarer mot mig för det.
Jag är ganska nöjd med att vi hamnat där med inte de.
Skadeglad?
Kanske liiite.... Är det hemskt av mig?

Produktivitet

Vissa dagar känns det som om dagarna bara går och man inte hinner någonting.
Idag har jag hunnit massor.
- Besökt och (trots att det bara var ett rutinbesök) blivit rånad av tandläkaren
- Handlat mat
- Hälsat på Skruttens blivande dagis
- Köpt julsenap på apoteket
- Varit förbi mamma
- Köpt lite julpynt
- Varit förbi en annan matbutik och köpt majskrokar
- Köpt julklappar till Skrutt och hans kusiner
- Tvättat bilen
- Samt adventspyntat och bytt gardiner.
Jag känner mig produktiv.

Julklappstips önskas!

Hjälp! Ska köpa julklapp till R:s brorsdotter, vad köper man till en snart 4-årig liten tjej???

Vatten- och elförbrukning

Efter att ha bott här i huset i några månader kollade vi av vår vattenförbrukning jämfört med elbolagets beräknade. Som väntat hade vi gjort av med betydligt mycket mer än de hade räknat med. Typ det dubbla.
R ringde för att få en faktura på mellanskillnaden och för att be dem beräkna upp den förväntade förbrukningen som var baserad på hur mycket förra ägaren gjort av med.
Kvinnan i andra änden av tråden var mycket förvånad.
"Jaha, ojdå, skiljer det sååå mycket?!"

Är det egentligen så konstigt?
Förra ägaren var en ensamstående man, 50+.
Vi är två vuxna och ett blöjbarn.
Antalet tvättar, diskningar, duschar, toalettspolningar och handtvättar har garanterat ökat med minst det dubbla.
Lägg sen till vattnet som går vid blöjbyten, bebisbad, avtvättningar efter maten m.m.
Jag tycker faktiskt inte att det är så märkligt.

Samma sak med elen, det går mer där också, fast det behöver vi inte ringa om, nästa vecka ska vi få ny elmätare med direktavläsning.
Bra.
Jag betalar hellre för det vi verkligen gör av med varje månad än den el de tror att vi kommer använda.

Absolut jul

När jag var i början av tonåren år fick jag min första (och enda) julskiva, Absolut Christmas. Den har snurrat i cd-spelaren varenda jul sedan dess.
I år tänkte jag att det kanske var dags för lite variation och fick tips om ett par julskivor som skulle vara bra, en av Jill Johnson och en av Peter Jöback.
Nu har jag lyssnat på dem.

Jag är ju inte riktigt på topp för tillfället, livet är lite tungt och efter att ha lyssnat på dessa två skivor känns det som jag har lust att lägga mig i sängen och aldrig, aldrig kliva upp igen!
Det var det mest deprimerande jag varit med om.... Långsamma och melankoliska melodier, julstämningen är rekordlåg.
Nej tack.
Min vanliga mysiga och mer uppiggande julskiva får allt hänga med några decennier till.

Vintersol

Aaaa...

...tjoo!

Snöiga trottoarer

Vi har en trottoar utanför huset.
Vet ni betyder när det kommer massa snö?
Ja precis, vi har ansvar för att se till att den går att använda utan att riskera varken livet eller benbrott.

Jag är glad att förre ägaren lämnade kvar ett antal snöskyfflar när han flyttade till lägenhet.
De behövs.

Fast jag tycker faktiskt att det är ganska roligt att skotta lite, vardagsträning och frisk luft.
Undrar om jag kommer vara lika förtjust över det efter flera månaders skottande som jag är nu efter två dagar?
Tveksamt.

Vinterklädd

Den första kvarvarande snön prydde gräsmattan här för några dagar sedan, Skrutt tittar fascinerat ut genom fönstret och bubblar av lyckligt bebisprat. Jag tror att det betydde nåt i stil med:
"Titta mamma! Det är alldeles vitt ute, kan vi inte gå ut och undersöka vad det är som har hänt?!?"
Självklart kan vi det älskling.

Så vi plockar fram nya vinteroverallen
(som jag till öf-mammornas chock och förvåning inte satt på honom förrän nu!)
Jag tror, i min enfald, att det skulle gå ganska smärtfritt att få ner ungen i detta smarta klädesplagg.
HA!
Han är inte alls intresserad av att få på sig massa kläder, han ska ju ut nu!
Nåja det är väl bara att börja från början.
Raggsockor. Jag sätter på den ena som han genast sliter av när jag börjar med den andra. Jag kopplar snabbt ett grepp som gör att händerna inte når ner till fötterna och får på båda två.
Så långt ganska lugnt.
Sen får jag problem, vad ska på först? Handskar eller overall?
Jag bestämmer mig för att det nog är handskarna. Det borde om inte annat hindra honom från att dra av raggisarna som han fortfarande kämpar med att få tag på. Han är inte överförtjust över att få något på händerna, men det går, alla fingrar hamnar dock i själva handsken. Tummen i tummdelen är bara att glömma.
Nu sitter han med raggsockor och tjocka handskar.
Så overallen, vi får i benen och jag tänker att jag nu skulle ta på skorna innan jag trär i resten av kroppen så han inte blir så varm.
Första skon.
Han rullar ihop foten till en boll.
Jo faktiskt.
Det borde inte vara möjligt att nå med tårna till hälen när man kniper med foten men han lyckas nästan. Vi trilskas och brottas och till sist lyckas jag få i första delen av foten, hälen däremot tar stopp. Det finns plats, men det går bara inte! Jag trycker och pressar och han kniper. När jag äntligen lyckas få ner foten då slappnar han genast av. Ingen idé att sitta där och bråka då liksom.
Istället förs all koncentration över till fot nr två. Den går till och med ännu sämre än den första och när jag slutligen får båda fötterna på plats känner jag att svettpärlorna börjar komma i pannan.
Så overallen då. Det bör ju inte vara några större problem, i med armarna och upp med dragkedjorna bara.
Då byter ungen taktik!
Istället för att kämpa emot blir han totalt lealös. Han bokstavligt talat hänger i famnen. Jag försöker få in två sladdriga armar i ärmarna men de viker sig nästan dubbelt. Efter en stunds micklande får jag tag i handsken genom ärmen och sen drar jag både den och handen igenom.
Det lyckas. Till sist.
Jag får upp dragkedjorna och är nu totalt genomsvettig och känner mest för att lägga mig och gråta, men har ju i så fall gått igenom allting förgäves.
Jag bestämmer att mammas nerver skulle må bra av en promenad innan vi leker i snön och sätter ner honom i vagnen.
När jag ska spänna fast selen inser jag att remmarna som förut passat bra självklart är alldeles för korta när det tillkommit både en lammfäll och en vinteroverall.
Det tar säkert 5 minuter innan jag lyckats förlänga dem.
Skrutten blir otålig och börjar skälla och det hjälper inte direkt situationen.
När jag äntligen fått fast honom blir det mössa på huvudet och ner för trappen.
HELT SLUT!
Jag hatar vintern och vinterkläder!
Efter en halvtimmes promenad i strålande solsken och gnistrande snö känns det trots allt lite bättre, och när skruttungen senare tultar omkring i snön och ser lycklig ut börjar jag tycka att det nog var värt det.
Trots allt.

Undrar?

När hänger man egentligen upp julgardinerna?
Samtidigt som man plockar fram adventsljusstakarna eller när man plockar fram resten av julpyntet?
Eller tar ni kanske allting på samma gång?

Jag småmyser lite över att det bara är en vecka kvar innan jag ska ta fram adventsljusstakarna och julstjärnan, då kommer det kännas att det faktiskt inte är sååå långt kvar till jul.

Dop

Det var dop för Skruttens syssling igår och det var faktiskt riktigt trevligt. Ja inte så att jag hade väntat mig att det skulle bli otrevligt på något sätt, men jag var liksom inte upplagd för det på morgonen.
Men som sagt, det var bra. Söt bebis, stolta föräldrar och glada släktingar, precis som det ska vara.
Det jag har svårt att greppa är att Skrutten var sådär liten för 10 månader sedan. Yttepytte.

Lillskrutt var så duktig, han var helt tyst i kyrkan, han satt bara och tittade storögt på allt det nya. Vi var lite oroliga innan att han skulle få för sig att testa ekot. Han brukar göra det när han kommer till ett nytt ställe, testa hur det låter när han skriker lite. Ju mer eko desto roligare är det och desto mer skriker han. Det hade blivit lagom kul i en stor domkyrka...
Det verkar dessutom som att han har kommit ur sin blyga period som han har varit inne i ett tag nu för det var inte alls läskigt med andra människor. Han kilade omkring och undersökte och tittade på allt och alla. Han blev otroligt fascinerad av en rullator och sedan tokförbannad när rullatorns ägare tog med den in på toaletten och han inte fick följa med!
Annars stod hans snart 4-åriga kusin högt på intresselistan, henne sprang han glatt efter och sen satt de och lekte vid leksakslådan tillsammans.

Hur ska man orka?

När ett stort svart hål öppnar sig under dina fötter.
När fingertopparna som klamrar sig fast på kanten är det enda som hindrar dig från att falla ner.
När små och stora bekymmer hela tiden hänger sig på dig som tyngder runt anklarna.
Hur orkar man hålla sig kvar?
Hur orkar man ta sig upp?

Jag tänker ta en liten paus från bloggandet, i alla fall några dagar.
Jag måste försöka få upp ett par fingrar till över kanten.

Min son är smartare än mig

Vi satt och lekte med stapelfiguren på golvet och varje gång alla ringarna var på plats så skulle han även stapla
brio-taxen högst upp.
Jag förstod verkligen inte varför han trodde att vovven skulle passa, så ologiskt.
Men så efter ett tag såg jag att han varje gång satt och pillade, kände och snurrade på någonting på hunden,
jag tittade närmare och förstod plötsligt.
Hundens halsband ser ju precis ut som en av ringarna,
det är klart att han skulle vara duktig och sätta alla ringarna på figuren.

Det var bara hans korkade mamma som inte fattade sambandet.

Julfixande

Skrev ett inlägg för någon dag sedan om saker vi behövde för att få lite julstämning hemma. Det går framåt.

* Julgardiner - Jag och Skrutten gick ner till fabriksbutiken och hittade ett par jättesöta längder. Nu har vi i alla fall julgardiner till två fönster.
* Några ljusstakar - Två röda adventsljusstakar i trä införskaffade på rusta för 29:-/st. Det är säkert ingen toppkvalité men de borde väl kunna hänga med ett par jular.
* Julgran - Mamma och J skulle ut och hugga gran med ett par bekanta och lovade ta en till oss också.
* Julgransfot - Får mammas, hon påstod bestämt att hon inte skulle ha någon julgran bland flyttlådorna i år och att de till nästa år inte var speciellt sugna på att skaffa julgranar till alla fötter, de skulle visst ha tre stycken tillsammans.
* Julgransbelysning - Även här påstod mamma att hon inte skulle behöva sin så den ärver vi också.
* Julstjärna till toppen - Återstår, jag tittade på rusta och de kunde erbjuda spiror och prinsesskronor till toppdekoration. Godkännes icke! Det ska vara en stjärna, annars får det vara.
* Julgranskulor - köpte fyra fina röda kulor med glitter på för 29:- de är av plast men såg ut som porslin. Sen hade visst mamma en del jag kunde få också.

Helt plötsligt är det mesta i dekorationsväg nästan avklarat.

Dessutom började jag känna av lite julstämning när vi gick omkring bland raderna av julpynt, ljusstakar och tomtar, det var faktiskt lite småmysigt.

Kan själv?

Så liten men vill så mycket.
Just nu vill han äta själv, men det är svårt. Först ska man få upp maten på skeden, sen ska man få skeden till ansiktet och sen lyckas träffa munnen med skeden samtidigt som man ska försöka att inte vicka av all mat ner i knäet på vägen dit.
Det går inte så bra och han blir rätt arg när det inte går.
Samtidigt sitter hans föräldrar där och vill att han ska få i sig lite mat, men att bli matad är ingen höjdare.
Vi kompromissar.
Han går med på att bli matad om han får ta en sked mat själv emellanåt, sen får man vara med och hjälpa till och styra lite så att det inte ska bli alltför stora vredesutbrott. Det funkar ganska bra och det går bättre och bättre för honom.
Jag kan inte hjälpa det, jag längtar lite tills han kan äta själv.

Röra av alltihopa

Jag skulle laga middag nu ikväll, wokröra.
Kycklingen och grönsakerna låg och fräste i wokpannan och nudlarna hade precis kokat klart och skulle göra dem sällskap.
Jag skulle bara hälla av vattnet och satte på locket på kastrullen och började vicka av vattnet.
*Splosch!*
Sen låg alla nudlarna i slasken.
Sekunden innan tänkte jag att "nu får jag se till att hålla i locket ordentligt så inte nudlarna ramlar ut". Jag har nämligen lyckats göra exakt samma sak förut.
Det var inga vackra ord jag varken sa eller tänkte just då.

Snart är det jul igen

Jag insåg hastigt och lustigt att det snart bara är en månad kvar till jul!
Jag insåg ännu hastigare och lustigare att vi nu som småbarnsföräldrar förväntas få in lite mer julstämning i hemmet.

Ajdå.

Insåg efter en stunds funderande att man ju brukar pynta lite innan själva julafton och tidsramen krympte ännu mer.

Vi borde ha en julgran.
Ajajajdå.

Efter en snabb inventering i jullådan kunde jag konstatera följande:
Prydnadstomtar finns det i massor!
Förutom det har vi 1 julstjärna, (den brukade ha sällskap av 2 ljusstakar i fönstren men dessa tackade för sig och slutade fungera senaste julen) och 1 par julgardiner. (Jag kände mig duktig över dem i två sekunder ungefär innan jag insåg att det inte var något vi skaffat själva utan att det var svärmor som försett oss.)

Läget är alltså som följer.
Vi har:
* X antal porslinsfigurer (som i år är helt uteslutna att ta fram på grund av klåfingrig, nyfiken liten 1 åring.)
* Tygtomtar
* Julgardiner till köket.
* Julstjärna till vardagsrumsfönstret.
* Lite glitter till granen
* 1 liten hängande tomte som julgranspynt.

Vi behöver:
* Julgardiner, minst 1 par till vardagsrumsfönstret, helst till några andra fönster också.
* Några ljusstakar
* Julgran
* Julgransfot
* Julgransbelysning
* Julstjärna till toppen
* Julgranskulor (som inte är i glas, porslin eller annat icke barnvänligt material.)

Var det verkligen bara en dryg månad kvar till jul?

Först så går det uppåt...

... och sen så går det neråt!

Skrutten fixade att klättra ner för trappan nu ikväll.
Förut har det bara varit försök till störtdykningar med huvudet först som gällt, men nu backade han fint och försiktigt hela vägen ner till källaren!
Gissa om han var nöjd med sig själv när han insåg att han hade klarat det.

Sexigaste uniformerna?

Hörde i morse på radion att de hade gjort nån (egentligen totalt ointressant) undersökning om vilka kvinnor/män i uniform som det andra könet tyckte var sexigast.
Jag lyssnade bara med ett halvt öra men hajade till lite när de yrkeskvinnorna som männen fann mest sexiga i uniform var: Sjuksköterskor?
Är det själva yrkesrollen som de tycker är attraktiv? För inget illa menat, men det är väl inte så att sjukhuskläderna osar av sexighet direkt?

(För nyfikna kan jag tala om att brandmän låg i topp hos kvinnorna och att jumboplaceringarna tilldelades kvinnliga parkeringsvakter och manliga präster)

Kvällsnöje

En regning, grå och blåsig kväll i november.
En sovande son och en pluggande man.
Vad kan man hitta på för att göra tillvaron lite roligare?

Jag gjorde en storstädning av kylen.
En riktig höjdare!

Eller inte.

Buktalare

Jag gillar buktalare, bra buktalare i alla fall.
Jag vill också kunna buktala, får ta och lägga det till listan över värdelösa saker jag vill lära mig (men aldrig kommer att göra).

Här är en kille som är riktigt bra. Har ni en stund över så kika gärna:

Jeff Dunham och Achmed the Dead Terrorist


Jeff Dunham och Walter
(Tyvärr kunde jag inte lägga in del 1 direkt.)


Walter del 2.


Walter del 3.

Gravid

Nej, det är inte jag som är gravid!
En kompis är gravid med sitt andra barn, så roligt! :D
En liten bebis nästa år, i maj borde det bli om jag har räknat rätt.

Hylla på plats

Nu har hyllorna kommit upp på väggen, en av dem hamnade i Skruttens rum och vi fick plats med en hel del av grejer.
Skönt.
Jag tyckte att det blev riktigt bra.
Tack för hyllorna mamma, och tack för att du skruvade med dem halva kvällen älskling.

Ibland har man förestem tur, jag har suttit och kikat på stringhyllor på nätet ett tag nu och så kommer mamma och har två över!

Nytvättat

Hur kommer det sig att nytvättade lakan doftar så gott?
Jag bara myser när jag kryper ner i en renbäddad säng.
Jag tvättar kläderna i samma tvätt- och sköljmedel,
men de doftar inte alls på samma sätt.
Varför?

Hyllor och leksaker

Nu har det börjats med rensning inför flytten hemma hos min mor så hon var förbi oss med saker.
Två stringhyllor till mig och mina gamla leksaker till Skrutten.
Pappas gamla klossar och bultbräda har numera fått sällskap i leksakslådan utav mammas plocklåda, stapelbyttor och en mycket populär plasttraktor.
Själv sitter jag och är nostalgisk, jag bygger höga torn av klossar, bultar ner pinnar på bultbrädan och plockar förtjust i alla klossarna i rätt hål i plocklådan.

Dessutom tror jag mig ha hittat perfekta ställen att sätta upp stringhyllorna, de har ju inte kommit på plats ännu - men i mitt huvud ser det i alla fall jättesnyggt ut!

Böcker av Elsa Beskow

När jag var liten tyckte jag att de var underbara. De var vackra och spännande och bilderna fick fantasin att flöda.
Nu satt jag och bläddrade igenom dem igen och de är vackra, men det där med manligt och kvinnligt... de är inte speciellt... moderna.

Putte i blåbärsskogen:
Blåbärsfar är konung i blåbärsskogen.
Blåbärspojkarna åker barkbåt och rider på möss.
Lingonmor är ”prydlig och fin”.
Lingondöttrarna sitter uppradade och putsar lingonen blanka.

Tomtebobarnen:
”Och far är stark och modig, och mor är blid och rar.”
Far tar på sin rustning och går ut och slåss med ormar.
Mor sitter hemma och nystar garn.
Pojkarna marscherar och leker soldater.
Flickorna hjälper mor i hemmet.

Hatt-stugan:
Den ensamstående mamman åker iväg för att köpa garn, under tiden lyckas barnen tända eld på hemmet. Tomtegubben från grannön kommer till undsättning.
Det hela slutar med att den stackars ensamma mamman som inte vet någon råd får gifta sig med tomtegubben så att han kan se till att barnen blir ordentligt uppfostrade.

Dessutom blir det smäll för stygga barn lite till höger och vänster.

Tycker ni att jag överanalyserar?
Kanske det.
Men det stör mig.

Konsten att bygga klossar

Min sons erfarenhet av att leka med klossar har hittills varit begränsad till några få sekunder på öppna förskolan, de få sekunderna det tar innan något mer intressant kommer in i synfältet.
I hemmets lugna(re) vrå har han nu haft lite mer tid att försöka förstå sig på dem. Tidigare har han bara haft duplo och det har han lyckats behärska ganska bra, klossarna ser ju ungefär likadana ut och borde följaktligen fungera på samma sätt. Trodde han.
Frustrationen som uppstod när de små fyrkantiga tingestarna vägrade att fästa vid varandra var nästan utan gräns. Varför fungerar det inte!?!

Däremot är det väldigt roligt när vi bygger torn, han går fram och petar lite på den höga stapeln som svajar oroväckande. Då backar han och ser jättebusig ut, precis som om han skulle göra något väldigt roligt som han egentligen inte får. Proceduren upprepas några gånger innan han inte kan hålla sig längre och med förtjusta tjut river alltihopa så att klossarna far över vardagsrummet. Han ser så lycklig ut.

Brioleksaker

Vi har varit hemma hos svärföräldrarna idag. R skulle rensa ur sina grejer ur källaren. Resultatet blev en del ny-gamla leksaker till Skruttungen, bland annat klossar och ett briotåg med tågbana. Tåget hamnar i källaren ett tag, men jag fick lov att sätta mig och bygga ihop banan och provköra det lite först...
Jag gillar brioleksaker, tycker de är både roliga, snygga och av bra kvalite. Det är lite kul att se Skrutten sitta och leka med samma saker som hans pappa lekte med på 70-talet.
Sen kommer man ihåg flera av leksakerna man själv hade som liten och som fortfarande säljs idag. Som t ex
Brio-taxen, en riktig klassiker - Skrutten älskar sin!

Föräldragrupp

Vi träffde föräldragruppen på gamla BVC idag, sista gången. Det var några månader sen sist och alla barnen hade blivit så stora!
Det gick bra med Skrutten och de andra barnen. De var både spännande och roliga. Han kanske inte är osocial trots allt. :)
Fast han var inte lycklig hela tiden. De äldsta barnen i gruppen är två tvillingflickor på 1,5 år, supermysiga tjejer och de ville gärna sitta i mitt knä och läsa bok. De kom springande med boken, kröp upp i knät och pussade mig på kinden. Skruttungen tittade, såg rött, och började stortjuta. Hans mamma! De sitter hos hans mamma!
Jag tog upp honom också i famnen då tystnade han, men akta vilka elaka blickar han skickade i tjejernas riktning.
Han brukar inte vara så mycket för att mysa i knät men sen vi kom hem har han krypit upp flera gånger, han måste vakta på det som är hans antar jag.
Jag kommer att sakna föräldragruppen, både barnen och mammorna, de är helt underbara.

Ny lek

Dagens lektips från Skrutten:
Ta tag i din gåbil och backa tills det tar stopp mot väggen.
Spring sen med full fart framåt, rakt in i bokhyllan.
Garanterat roligt i flera timmar!

Dagens pysseltips från mamma:
Skaffa en tjock madrass.
Skaffa spännband.
Montera upp madrassen framför dina kära bokhyllor med glasdörrar.
Garanterat att hålla dem intakta i säkert 3 minuter.

Blivande sambos

Mamma och J har köpt hus. Ett väldigt fint hus i mitt tycke. Grattis!
Men detta till synes enkla faktum medför en hel rad oväntade konsekvenser för deras del.

* Lillebror har deklarerat att han flyttar hem igen.
En pool och två bubbelbadkar (ute och inne) hägrar.
Nu återstår att se om mamma accepterar detta.
Gapskrattet som följde förslaget antyder viss tvekan.

* Till följd av föregående har mamma och J istället att tampas med lillebror som redan planerar poolpartyn för polarna. Mitt förslag är att han förvägras egen nyckel.
Jag kan generöst nog offra mig att ta en istället.

* Mamma och J är nu tvungna att åka bort de kommande somrarna, antalet erbjudanden om att vara husvakt/hundvakt/blomvakt från barn på båda sidorna har nämligen ökat dramatisk.

* R sitter och gör ritningar för vårt blivande nya hus, det är tydligen tänkt att byggas på samma tomt för att han sedan ska ha nära till deras garage där han tänkt smuggla in sina egna bilar. Även här tyckte jag mig kunna skönja en viss tveksamhet från min mor.

Summa summarum:
Mamma och J kommer att stå ut en månad, sedan kommer de att flytta igen – till hemlig adress.

Ångest efter öf-besök

Usch och fy, vi har varit på öppna förskolan, det var inte alls kul.
Först blev Skrutten återigen jätteledsen under sångstunden, han bara grät och skrek. De andra barnen tyckte han inte heller var roliga, han blev ledsen när de kom för nära.
(Ångest över att han är på väg att bli osocial med personer i sin egen storlek)

Matdax och en av de andra mammorna berättade att hennes mamma som var förskolelärare hade sagt att om ett så stort barn som 13 månader inte kunde dricka ur vanlig mugg skulle det minsann få vara utan vatten på deras dagis, för det ska de kunna när de är så stora.
(Ångest över att jag inte lärt honom detta, han kan inte äta med sked heller och kommer antagligen att få båda svälta och törsta på dagis)

Sen frågade en av de andra mammorna hur det gick med förskoleplats. Jag berättade att vi hamnat på dagis B. De andra blev upprörda. De hade nämligen sökt det i förstahand men fått dagis A istället. Detta ältade de surt ett tag innan de konstaterade att nu fick det vara. ”Alla andra barn ska ju också gå på dagis A... *paus* ...ja utom ni förstås...”
(Ångest över att Skrutten inte kommer få gå tillsammans med några jämnåriga barn)

Det känns skittrist, jag vill inte gå tillbaka dit igen.
(Ångest över att detta skulle leda till att jag dömde ut honom till att bli en socialt inkompetent individ med en bestående skräck för att musicera i grupp.)

Trappor

Han är en riktig hejare på att gå i trappor Skruttungen, uppåt i varje fall. I helgen fanns en jättebra trappa att öva i och det var populärt. Tyvärr var föräldrarna och sonen inte helt överens om hur mycket som skulle tränas så vid obevakade ögonblick satte ungen av i full fart: "här ska klättras själv!" Men vet nu vad som hände? Varje gång han försökte var det någon som kom och lyfte bort honom! Denna omåttliga fräckhet bemöttes med vansinnesskrik och sprattlande protester. De elaka föräldrarna fick dessutom hjälp från kattrackaren som helt sonika klev upp ett steg och sen ställde sig och buffade frenetiskt.
Det är inte lätt att vara liten.

Haltar sig fram

3:e vaccinationen sprutades in i lillens lår idag, han skrek lite men sen var det bra. Nu 8 timmar senare däremt går han och haltar. Om det är för att han har ont eller om det bara är stelt vet jag inte men han ser för ynklig ut där han kämpar sig fram.
Lite alvedon har intagits så jag hoppas att det ska bli bättre.
Jag misstänker att det kan bli en febrig dag imorgon.

Djurvän

Skruttungen fick tillbringa hela helgen med djur, han var salig. En hund, en katt och akvarium med guldfiskar. Han kiknade av skratt när hunden och katten kom och lekte med honom.
Hunden var stor och spännande, och lite läskig. Den hade en svans som blev som en piska när den blev glad, i perfekt Skrutthöjd. Varje gång vovven kom skuttande öppnade Skrutten munnen och knep ihop ögonen, så söt. Han ville så gärna krama vovven men det blev ganska många blöta pussar när han försökte. Men man får vara lite uppfinningsrik, han började krama hunden över rumpan istället, det var pusssäkert, försök själv pussa på någon som kramar dig över rumpan så får du se.
Kissen var nästan läskigare än hunden, för den kom och strök sig mot honom hela tiden. Men mysig, han klappade och kände och klappade lite till...

BVC och dagis

BVC besök, Skruttungen har växt 5 cm och gått upp nästan 1,5 kg på två månader. Inte konstigt att han verkar nå överallt numera!
Läkaren tyckte att han var väldigt duktig på att gå och springa omkring för att vara 13 månader, man blir nästan fånigt stolt.

Vi passade på att provgå till dagis också, 1:a hands valet som vi inte fick ligger 3 minuter bort och dagiset vi fått plats på har 8 minuters gångväg. 8 minuter, det känns helt ok.

USA! *Upprörd!*

Jag kikade just på rapport och de sände ett kort inslag från en dokumentär om valet i USA.
De är i ett klassrum och läraren ber eleverna, som är i kanske 8-års åldern, vem de skulle rösta på.
Elev 1: Obama
Läraren: Ok
Elev 2: Obama
Läraren: Ok
Elev 3: McCane
Läraren: Oh my god!
Elev 4: McCane
Läraren: Oh my gooood!

Läraren: Varför skulle ni rösta som ni gör? Du *pekar* Varför skulle du rösta på McCane? Det är ok att du vill det, men VARFÖR?
Eleven mumlar något om att det nog är för att hennes föräldrar gör det.
Läraren: Men ni vet att om McCane får som han vill kan han tänka sig att fortsätta kriga och krig är dumt!
Vad säger du om det Cathy, din pappa är ju militär?
Läraren fortsätter: Han vill ha kvar trupperna i 100 år till, vill ni det. VA? Cathy, vill du ha kvar din pappa i kriget i 100 år till?!?

Där bryter de och jag sitter alldeles stum.

Vilken VÄRDELÖS lärare! Hur vågar hon stå och pracka på sina egna politiska åsikter på eleverna?! Hur vågar hon hoppa på och nedvärdera eleverna som inte tycker som hon?! Hur vågar hon ställa elever mot väggen för val som deras föräldrar gör?!
Jag är så arg så jag kokar. Är lärarna verkligen så inkompetenta i USA? Håller de verkligen på sådär?
Jag hoppas att den kvinnan är ett undantag. Ett sånt fruktansvärt oprofessionellt beteende!

Bilfärden hem

Det gick över förväntan att åka hem idag. Skruttungen sov i över 1½ timme! Helgens alla bravader tog ut sin rätt. Resterande tid var han enbart snäll och söt. Tack vännen.
Han var inte själv om att sova, hans morbror slocknade nästan lika fort han, med huvudet mot skruttens fötter.

Hemmaplan

Nu har vi kommit hem igen och det är faktiskt ganska skönt. Det var kul och jag är glad att vi kom iväg, men hemma är ändå hemma.
Andra natten fungerade bättre, för både Skrutten och mig, jag fick hela 5 timmars sömn - i sträck!
Släktingarna var väldigt trevliga, men många. Det är lite svårt att komma in i en sån stor grupp människor på en gång. Om man nu inte är som min bror som hamnade uppe i ett hörn med ett gäng tjejer i ungefär samma ålder, de satt och hällde i sig vin och slånbärslikör hela kvällen och han såg lika nöjd ut som en räv i ett hönshus.
Efter dryga tre timmars bilfärd hem idag mådde han inte fullt lika bra. Nåja det är ju självförvållat...
Själv var jag ansvarsfull förälder och höll mig till välkomstdrink och en liten whiskey. Jag mår följaktligen ganska mycket bättre än honom idag.

Det kommer nog nåt mer inlägg om helgen senare, men nu tänker jag gå och kasta mig i soffan.

Bortaplan

Sitter med lillebrors dator hemma hos mammas J.
55-års fest idag.
Vi kom hit redan igår och har sovit här inatt. Eller i alla fall försökt.
Skrutten var vaken två timmar under natten och jag har vaknat säkert 10 gånger, det är liksom inte samma sak som att ligga i sin egen säng.
Resultatet är en trött Skruttunge, en trött mamma och en trött pappa.
Nu sitter jag och väntar på att någon slags andra andning ska kicka in och jag ska bli pigg.
Känns inte som optimala förutsättningar att träffa nya släkten. Jag kommer att kommas ihåg som "hon som somnade under förrätten."

Rusk

Snöblandat regn som vräker ner.
Åska som dånar och blixtar som lyser upp nattenhimlen i korta ögonblick.
Det är inte direkt årstidens mest tilltalande sida som visar sig inatt.

Dagisbesked

Nu har vi fått förskoleplats, i början av februari är det dax. Då kommer han att vara 16 månader och det känns ändå ganska ok att släppa iväg honom. (Säger jag nu med tre månader kvar)
Det blev inte vårt förstahandsval och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela.

Minussidan:
*Det är inte samma dagis som de alla de andra ungar från öf ska gå på = inga bekanta ansikten alls. (Förstår inte hur alla andra på öf kan ha hamnat på samma? Kommer det inte att finnas några andra barn i hans ålder?)
* Det ligger lite längre hemifrån. (Men det är ändå ganska nära)

Plussidan:
* Lägesmässigt ligger det bättre till än det första dagiset, nära naturen medan det andra ligger mitt i samhället med stora vägen alldeles intill.

Det är betydligt mindre, två avdelningar istället för fem.
Är det positivt eller negativt?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka...

Kalasmat

Syltplättar – Accepterades icke av lilla herrn.
Nektarin – Nej tack, bestämda huvudskakningar.
Clementin – ½ klyfta petade han till sist i sig.

Tårta – Plötsligt gick det inte att gapa tillräckligt fort!

Skitunge.

Andra barn

Jag förstår inte vad det är som är så farligt med andra barn, precis som på öf verkade Skrutten tycka att barnen på kalaset var läskiga varelser. Samtidigt märks det att han tycker att det ändå är lite spännande. Han ler lite försiktigt och smilar upp sig så länge de håller sig på behörigt avstånd men inte komma för nära, inte röra, inte bråka.
Då åker underläppen ut och han börjar febrilt se sig omkring för att lokalisera mamma.
Hela utstrålningen skriker liksom att jag ska ta upp honom.
Nu börjar ju även de jämnåriga ta sig fram, det gillas inte, han tyckte det var mycket bättre när man kunde knalla iväg en bit och då vara säker på att få bara ifred.
Jag kan inte låta bli att fundera;
Varför sitter fem barn och leker bredvid varandra medan min son väljer att gå och sätter sig alldeles själv en bit längre bort?

30/10
Får en liten Ferdinand flashback när jag läser det jag skrivit.
"Men Ferdinand, varför leker inte du med de andra små tjurarna...och stångas du meeeed??"

Bebisspråk

1-års kalas för lille E idag. 6 barn i ungefär samma ålder med respektive mammor och en pappa.
Det var livat vill jag lova.
Men jag gjorde en upptäckt, jag kan inte prata bebiska.
Nån av ungarna kommer fram och säger:
- Gaga
-Ja, Heeej! Säger alla de andra mammorna i kör.
Jag sitter som ett frågetecken.
- Tata
- Ja, Titta! Ljuder det unisont.
Så håller det på, det spelar ingen roll vilket barn det är som pratar, allihopa tolkar babblandet på samma sätt.
Det händer ofta att jag inte förstår vad min egen lilla Skrutt menar när han säger något. Mamma och Titta är typ det enda jag fattar. Att förstå andras barn är en utopi.
Har andra mammor någon slags medfödd gen som gör att alla bebisars prat framstår som det klaraste språket i världen?
Jag kände mig faktiskt lite ledsen när jag gick därifrån.

Nostalgisk

Jag satt och bläddrade igenom fotoalbumen och hittade mitt allra första album. Det känns konstigt att se bilder av mig själv som liten när jag nu har en egen liten kille i samma ålder, overkligt på något sätt.

Jag och våra hundar Tessan och Nicke





Jag och lillebror

Om inte om varit

Ibland fastnar jag i fullkomligt hopplösa och alldeles för stora tankar.
För tänk så många små detaljer det är som avgör vad som händer i livet.
Tänk om jag t ex inte hade låtit mig övertalas att komma med på en fest för 6½ år sedan. En fest som jag egentligen inte ville gå på och som jag in i det sista funderade på att backa ur.
Tänk om jag istället valt alternativ nummer 2 och stannat hemma för att gräva ner mig i min självömkan.
Då hade jag antagligen aldrig träffat R, vi hade aldrig blivit tillsammans, vi skulle aldrig ha gift oss och vi skulle aldrig ha fått lilla Skrutten.
Tänk om jag hade stannat hemma!

Vintertid

Jag vet att jag fick sova lika länge som vanligt, jag vet det, egentligen.
Men när ungen vaknade i morse och klockans knallröda siffror visade en timme tidigare än vanligt så var det med extra tunga steg som jag traskade in i hans rum.
Vintertidssteg.
Jag tycker inte ens att det blivit ljusare ute som det borde ha blivit. Snarare tvärtom.
Moder jord fuckar oss. Jag tror att hon stannat jordens rotation en timme under natten.
Bara för att jävlas.

Apornas konung

Nu har Skruttungen börjat bli intresserad av att klättra.
Både sängarna och soffan är retfullt höga, det går bara inte att få upp benet.
Men det gäller att se möjligheterna istället för svårigheterna.
En fönsterbräda är en perfekt klätterställning.
Tyckte Skrutten.
Det tyckte inte jag.

Med blixtens hastighet

Ett par släktingar från Canada var på besök i Sverige för ett tag sedan.
De hyrde en bil i Göteborg och bilade sig sen igenom landet med stopp hos släkten på vägen.
När de kom upp till pappa var mannen väldigt fundersam och frågade vad det var för konstiga stolpar som stod längst vägarna?

- Konstiga stolpar? sa pappa frågande.
- Ja, det står stolpar som blixtrar med jämna mellanrum!

Hoppsan.
Fartkameror finns nog inte i Canada...

Reklamen från IQ

Jag tycker den är otroligt bra.



När vinet glöder i de fyllda glasen
och vi börjar bli i gasen
då lossnar tungans band
Vi som gått omkring vart så blyga
vi slutar upp att smyga
modet kommer efter hand

Hej, tjo och klackarna i taket
nu visar vi helt naket
hur modiga vi är
Inga ord kan bli för stora
vad har jag att förlora
Så är det med det!

Senare när berusningen har lagt sig
och det som jag har sagt dig
verkar ganska meningslöst
Då undrar jag över hur du ser mig
man får se upp hur man beter sig
och då skrattar jag nervöst

Mitt hjärta har en frusen inneboende
med pajat självförtroende
som inte mår så bra
Hon plockar fram allt det jag gömmer
och minns allt det jag glömmer
och säger att hon är jag

Rus - Lill Lindfors

Den rätta

Tror ni att det finns en person som är ”den rätta” för alla människor?
Att två personer är ämnade just för varandra?
Det tror inte jag.
För om det bara skulle finnas en enda som är rätt, hur troligt är det att man hitta den personen bland alla jordens människor?
Den chansen måste ju vara minimal.
Tänk om ens själsfrände skulle födas på andra sidan jorden. Vad jobbigt det skulle vara, hur skulle man veta att man borde leta just där?
Jag tror att det finns flera som skulle kunna vara rätt.
Att världen består av människor som potentiellt passar ihop med flera andra, och med lite tur hittar man någon av dem.

Tillplattat

Efter att ha tillbringat närmare en halvtimme med att ha fönat och plattat mitt hår (det tar extremt lång tid att få torrt) tittade min frisör på mig över plattången.
- Brukar du platta håret själv?
Haha liksom.
Vad ska jag svara?
"Nej, men vissa dagar kommer jag ihåg att dra en borste igenom det innan kvällen."
Min magkänsla sa mig att hon inte skulle bli fullt så imponerad över denna bedrift som jag tyckte den förtjänade, så jag svarade att
- Nja, det händer inte så ofta...
Sanning.
Med modifikation.

Men Skrutten har än så länge inte vid ett ända tillfälle satt sig upp i sängen, tittat på mig och sagt
- Fan morsan, hur ser du ut i håret? Ta och platta det va?
Det spelar liksom ingen roll om jag ser ut som en risbuske i skallen.
Han tycker jag är bäst i alla fall.

Paus

”Täääänk vad de är söta i denhär åldern, det är ju så att man bara vill trycka på pausknappen!!”
Det hörde jag flera gånger när Skrutten var allt från 0-6 månader.
Pausknappen? Nej tack. Tänkte jag. Finns det ingen snabbspolning?
Visst var han söt och mysig men jag kan inte påstå att jag tyckte det var särskilt kul och det var definitivt inte så jag ville att tiden skulle stå stilla!

När Skrutten fyllde 1 år nu sa min svägerska nåt i stil med:
”Det är nu det roliga börjar, mellan 1-3 år är jättekul.”
Det tror jag mer på.
Visst visst, alla åldrar har väl sin charm och sina bakslag, men jag tycker det är bra mycket roligare nu när han är lite större, när han är ett barn, en person, inte bara en bebis.
Kom och vifta med en pausknapp framför näsan på mig nu så lovar jag att kasta mig på den.

Kärlek

Jag älskar alltid min man, alltid, alltid, alltid.
Ibland lite mer och ibland lite mindre.
Eller som vi säger:
"Jag älskar dig alltid, men det är inte alltid jag tycker om dig."

Så dagar som denna, när han går upp och tar hand om Skrutten klockan sju på morgonen och sen står och bakar scones när jag kommer inlullande i köket vid halv tio, då kan jag helt enkelt inte låta bli att älska honom lite extra mycket.

Lite färg

Besökte frissan idag och kom hem med toppat hår och en förpackning färg för att tona håret.
Det är nästan 10 år sedan jag gjorde någon färgning i håret så det var allt lite nervöst.
Efter att ha läst instruktionerna noga och oroat mig lite över varningstexterna (kunde inte bestämma mig för vilket som var troligast, att jag skulle få en allergisk reaktion och få andnöd eller om jag skulle tappa allt hår) skred jag slutligen till verket.
Än så länge kan jag fortfarande andas och håret sitter kvar på huvudet, alltid något.

Radiostörning eller bara störning?

En dag i veckan när R kom hem var jag lite småsur. Radion i köket hade nämligen strejkat hela dagen. Inget rix till frukosten och inget p3 till matlagningen. Jag behöver radion!
- Radion funkar inte... gnäller jag när han kommer in i köket.
- Funkar den inte?
- Nej den är helt död!
Min käre make går fram och knäpper på den.
Ingenting.
Så skruvar han lite på volymknappen, och vips så strömmar ljudet ur den igen!
Det svårlösta felet hade jag visst missat att undersöka.
Jag märkte allt att han småfnissade lite för sig själv,
men han sa ingenting.
Klok karl.

Bonde söker fru

Ja jag erkänner, jag har just tillbringat en timme med att titta på Bonde söker fru. Så nu ska jag göra nåt jag inte brukar, ägna ett helt blogginlägg på ett tv-program.

Två bönder gjorde lite extra intryck på mig.
Dels Peter som verkar var en riktigt bra kille. Det är nästan så jag önskar att jag var en gay singelman bara för att få träffa honom, men bara nästan.
Och dels Magnus, som verkar totalt utseendefixerad. Han kläckte kommentarer som: "Det har ju inte varit så många som har skrivit BH-storlek och så vidare så det blir ju en spännande överraskning det här."
Det är inte så jag känner mig överdrivet imponerad.

Skönaste citatet kommer i alla fall från en av killarna som skulle dejta Hanna:

"Hon passar mig som i handsken, en tjej som står på egna fötter."

Full koll på metaforerna.

Vårdcentralen

Efter lite påtryckningar från maken besökte jag under protest husläkaren. Kom hem med en förmaning att inte lyfta tugnt på några dagar och en tub voltaren.
Jag hoppas vid alla goda makter att mirakelsalvan ska se till att jag inte behöver vakna för fjärde natten i rad och inte kunna röra mig. Blä!

Sökes: världens största sten

Det finns dagar då man bara känner för att krypa in under en stor sten och gömma sig.
Idag skulle jag vilja ligga begravd ett par meter under Himalaya, typ.
Jag vaknade till vid 05.30 i morse, tittade vad klockan på de lysande siffrorna uppe i taket och sträckte på mig. Ett ljudligt knakande hörs och sen kan jag inte röra på mig. Nacken låste sig totalt. Jag kan varken vända mig eller resa mig.
Jag lyckas väcka R och få honom att hjälpa mig att sätta mig upp så jag kan ta ett par värktabletter, fast det hjälpte knappast alls. Jag har fortfarande skitont. Jag håller på att börja gråta när jag ska lyfta Skrutten och det är ju något som måste göras ett antal gånger per dag.
Sen har allt liksom fortsatt i samma stil.
Jag lyckas vicka ut hela vällings-
burken över köksgolvet- välling över hela rummet och min superbra vällingsburk går sönder.
Vi kommer iväg till öf, det kan ju vara kul för Skrutten att få leka lite nu när mamma har ont och är tråkig. Han börjar gråta under sångstunden och sen fortsätter han så hela tiden vi är där, han är bara tyst när jag bär runt på honom. Han som alltid brukar tycka att det är så roligt att leka med andra barn, idag tittade han på dem som om de försökte äta upp honom.
Och så får jag reda på att alla andra som sökt dagis från samma månad som vi fick besked om plats för flera veckor sedan! Alla utom vi... De har dessutom fått plats på samma förskola allihopa.
Jag blir så less!!! Vad har hänt med oss då?!?
Sätter mig febrilt och letar efter telefonnumret till placeringsassistenterna och hittar det - två minuter efter att deras telefontid slutat för dagen.
Så nu får jag vänta tills imorgon, är så orolig att de ska ha tappat bort oss och vi inte kommer få plats, man har ju hört om bra många andra som har haft jättestrul att få dagis.

Nej jag vill inte längre, orkar inte mer, nu får det ta och vända.

Varför skulle döttrar vara bättre än söner?

Vissa kvinnor (ja det verkar vara mest kvinnor som lider av detta) verkar vara besatta av att få en dotter.
Jag fattar det inte.
Visst kan jag förstå om man önskar och hoppas på det ena eller det andra. Önska får man väl göra hur mycket som helst, men just när önskan övergår till besatthet.
DET fattar jag inte.
Ett par i min bekantskapskrets deklarerade när deras andra pojke föddes att de minsann skulle fortsätta tills de fick en flicka.
De har 6 barn idag, alla med snopp. Snopet.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om grabbarna, kul att vara det nästa bästa, när föräldrarna egentligen ville att de skulle födas en flicka.
Usch, jag tycker det är hemskt.
Sen hör man ibland de mest korkade anledningarna till varför man vill ha en dotter.
”Jo men det skulle vara så roligt att få klä henne i klänningar och få fixa med håret”
(Ja, jag har faktiskt hört detta, flera gånger till och med!)
Skaffa en docka för sjutton!
Tänk om det sen kommer en dotter som visar sig vara en riktig pojkflicka? Som tycker att morsan kan ta sina rosetter och volanger och köra upp dem på lämpligt ställe. Osis.

Min lilla Skruttunge,
du är inte och kommer aldrig att bli det näst bästa, du är helt perfekt precis som du är.
Med snopp och allt.

Förtydligande

Stackars R, han börjar bli orolig att ni som läser här inte förstår när jag är ironisk eller driver med mig själv eller honom (på ett ytterst kärleksfullt sätt)
Han läste det förra inlägget.
- Men du, om folk inte fattar hur du menar, om de läser rakt upp och ner vad som står, då låter det ju som om jag står och hånskrattar åt dig när du är rädd! Snart kommer du få inlägg om att byta karl...

Så gott folk, om det är oklart, läs inte (alltid) det jag skriver helt bokstavligt.

Nu emigrerar jag!

Jag läste att Svarta änkan håller på att etablera sig i Sverige.
Har ni en aning om hur mycket spindelfobi jag har!?!
Jag avskyr spindlar med varenda cell i kroppen, den enda pyttelilla tröst jag haft är att det i alla fall inte finns några spindlar här i landet som är farliga för människan.
Nu är till även det halmstrået borta, avklippt och bränt.
Jag bara satt och skakade när jag läste.
Så kommer R in, jag berättar de fruktansvärda nyheterna och menar envist att vi faktiskt inte kan vara helt säkra på att spindlarna som dyker upp i källaren med jämna mellanrum inte är av just den arten.
Och han!
*Håll i er nu*
Han kan knappasthålla sig för skratt när han försöker lugna mig.
Här håller jag på att dö av skräck och vad möts jag av? Förlöjligande.
När vårt och vårt barns liv svävar i potentiell livsfara!
Googlade frenetiskt och såg att de små krypen har hittats i varenda världsdel, utom Antarktis.
Nu ska jag börja lobba för en snabb och omedelbar flytt.
Sydpolen nästa.

Förstörda söndagsplaner

Kalas var inplanerat idag, 15-år kalas.
Skrutten har haft tänder som bråkat med honom lite till och från så vi var lite förberedda på att eventuellt få stanna hemma med honom. Men han vaknade kvittrande glad.
Hans mamma och pappa däremot vaknade i allt annat än toppform.
Illamående, snor och ont i kroppen på max.
Så vi fick vackert ringa och tala om att vi inte kunde komma.
Lagom roligt.
Nu har dagen tillbringats liggandes i soffan/liggandes på golvet/halvliggandes vid datorn. Istället för att få se en lycklig (antar jag) 15-åring få sin moped.

Ingen kanondag.

Sömnproblem (Eller: Jag håller på att bli schizofren)

05.55 - vaken sedan två timmar. Jag kan inte sova, har för mycket att grubbla över.
Hur kommer det sig att bekymmer alltid påverkar sömnen?

Kroppen: Ok, 5 timmars sömn kan du få och då ska du ha klart för dig att jag är generös.
Jag: Bara 5 timmar!? Kom igen nu, 8 timmar, snälla!
Kroppen: 8 timmar! Det trodde du va? Optimist.
Nix, 5 timmars sovande, 3 timmars grubblande. Var glad att det inte är 50/50.
Jag: 7 timmar?
Kroppen: HA!
Jag: Men 6 timmar då? Det är väl inte för mycket begärt? Jag har ju ett litet barn att ta hand om imorgon.
*spelar mammakortet stenhårt*
Kroppen: Käften, 5 timmar är allt du får, tjafsar du mer börjar jag dra av tid!

Kropphelvete.

Oljud!

Klockan var runt 21.30 på kvällen. Bröd stod i ugnen och bakades, jag satt i soffan och slöade, R var i köket.
Helt plötsligt börjar ett tjutande utan dess like, jag lyfte flera meter från soffan av skräck.
Brandvarnaren.
Det var brödet som osade lite.
Inga vackra tankar for genom huvudet hos mig och min man. Det är inget ljud som är speciellt trevligt och det är inget ljud som är välkommet när man har en sovande 1-åring bara ett par meter från den lilla tjutande makapären.
Det slog lock för öronen innan R fick ner den och slet ur batteriet.
Vi går båda mot Skruttens rum, beredda att trösta och krama, fy vilket hemskt sätt att vakna, vad rädd han måste ha blivit!
Vi kommer fram till dörren, men... det är alldeles tyst.
Stackars barn, han har blivit chockskadad av oljudet!
Eller?
Vi gläntade på dörren, en liten suck i sömnen är det enda som hörs.
Traumatiserad? Chockad? Förtvivlat ledsen?
Tss... han hade inte ens vaknat...

Tandläkaren

R var till tandläkaren med sin onda tand idag, ett hål som behövde rotfyllas + inflammation i käken.
Eftersom de klämde in honom på slutet av dagen blev det bara en provisorisk tillfixning så länge. Däremot förvarnade tandläkaren om att hela kalaset kunde sluta på över 3000:-
3000:- Fattar ni vad mycket pengar det är?!? Vad mycket annat vi skulle behöva dem till istället! Hur kommer det sig att såna utgifter alltid kommer vid sämsta tänkbara tillfälle.
Fan.
Och hur är det möjligt att ta så äckligt bra betalt?
Man skulle nog ha blivit tandläkare...

Skönt i alla fall att han inte har ont längre, 3 sprutor hade det krävts för att bedöva honom, han kom hem helt slapp i halva ansiktet. Han var så söt. :D

Familjen sjuk

Barnet: Hörntänder i antågande - ONT!
Mamman: Rivjärn i halsen + feber - ONT!
Pappan: Tandvärk så han knappt fungerar - ONT!

Lägger dagen till handlingarna och hoppas på mirakeltillfrisknanden över natten.

Skyll dig själv liksom

Hur är det med dig då?
Visst är det ofta man får den frågan. Vad ska man egentligen svara?
Ett intetsägande Jodå, det är bra, hur är det själv?
Eller sanningen... Jag är skittrött / önskar att jag fick sova lite mer / håller på att få den fjärde familjeförkylningen denhär hösten.
När jag svarar jag det senare får jag alltför ofta höra:
- Mhm, men det är så det ÄR att ha småbarn! (Underförstått: det skulle du tänkt på innan lilla vän)
Ofta sägs det med en lite nedlåtande ton och ofta kommer kommentaren från kvinnor som redan gått igenom småbarnsåren och som nu liksom smånjuter lite av att vara av med allt ”det jobbiga” med den tiden och av att det ”drabbar” någon annan.
Blir så less.
Det är klart jag vet att man blir trött av att ha barn, det är klart att jag vet att vi kommer att ha miljoners förkylningar och annat skit de kommande åren.
Men det gör det inte mindre jobbigt!
Hur förväntas jag egentligen reagera?
- Jaha, menar du att jag kommer att vara trött LÄNGE? Jaha är små barn sjuka OFTA? Tack snälla för informationen, men att du inte sa något tidigare, då hade jag kunnat överväga en gång till om jag VERKLIGEN ville ha barn!
Seriöst, bara för att man fått barn (med allt som hör till)
av fri vilja, betyder det att man inte får tycka att det är jobbigt ibland utan att få det slängt i ansiktet?

När tröttheten blir för stor...

Jag märkte att han började bli trött, det gjorde jag, men tyckte att han kunde vänta liiite till, det är ju snart dax för lunch.
Om han äter först sover han bättre sen, tänkte jag.
Så gick jag in i köket för att göra i ordning maten och vad hittar jag när jag kommer in i vardagsrummet igen?
Detta:
Han har somnat mitt på golvet med snutten som huvudkudde. Så nu ligger han och snarkar i solskenet, han kommer antagligen att sova max en halvtimme och sen hoppa över den vanliga sovstunden och vara övertrött ikväll, där fick jag för att jag inte lyssnade på honom.

Fast det känns ändå lite skönt att han uppenbarligen kan somna någon annanstans än i sängen, vagnen, bilen eller famnen, det trodde jag faktiskt inte.

Tjejbaciller

Vid besöket på ÖF i förra veckan lekte Skrutten med en liten tjej. (Lekte = slogs om samma leksaker)
Tjejen hade precis kommit in i en väldigt kramig period.
Hon ville kramas, mycket, och hon ansåg (precis som jag) att Skrutten verkade vara en kramvänlig typ. Hon bredde ut armarna allt vad hon kunde och gick emot honom med stora steg som matchades av ett lika stort leende.
Skrutten gjorde stora ögon, stirrade på den kramsugna bruttan som kom vinglades och gjorde helt om.
Jag har aldrig sett honom få sån fart!
Inga kramar här inte.

Vill inte äta

Skruttungen äter inte, varken igår eller idag.
Det är säkert tänderna som spökar men det är inte roligare för det...
Ett par tuggor går ner, sen antar jag att den värsta hungern lägger sig och då verkar det som att han inte tycker att det är värt att försöka få i sig något längre.
Ingen smörgås, ingen varm man, ingen yoghurt, ingen frukt, till och med vällningen går trögt, det händer aldrig. :(

Kindtänder?

Lilla Skruttungen har nog första kindtänderna på gång, han var varit så kinkig idag och när jag tittade i munnen så är jättesvullet.
Lillgryn.
Jag skulle också gråta och kinka om jag såg ut så i munnen.
Lunchen bestod idag av en slurk alvedon, vi får se om det kanske går att få i mat om en stund för nu verkar han inte ha lika ont längre.
Nobelpriset i medicin till personen som uppfann alvedon!

Det klingar falskt (Eller: Hur man får IG i kundbemötande)

Jag undrar hur mycket av besvikelsen hos fotografen som beror på själva besöket.
Det kunde ha gått bättre.
Här har vi (på deras förslag) ordnat barnvakt mitt på dagen en veckodag, vilket säger sig självt att det inte är det lättaste. Och när vi kommer dit prick klockan 11 då vi skulle vara där möts vi av en skylt på dörren:

Fotografering pågår,
ring XXXXXX
eller återkom om en timme.

Ehh.. jaha, ringer numret och möts av en telefonsvarare. Praktiskt.
”Återkom om en timme” En timme från när?
En timme från när lappen sattes upp? Som var.... ja just det. Inte så lätt att veta.
11.10 kom någon i alla fall en tjej och öppnade, en tjej som var extremt trevlig.
Om hon fick säga det själv.
Personligen tyckte jag att hon verkade vara en av de mest falska och genomskinliga människor jag någonsin mött.
- HEEEEJJJJ!!!
Det var konstigt att inte rutorna sprack av det gälla ljudet.
– Hej, vi hade bokat tid för bildvisning klockan 11.
- Ok, kom här Stefan och Carola så ska vi titta på era bilder.
Vad nu? Hade jag drabbats av tillfällig sinnesförvirring när vi var där senast? Jag hade tydligen lämnat helt fel namn! Nehej, hon pratar över våra axlar med paret som står bakom oss och placerar dem vid en dator.
Hon vänder sig tillbaka mot oss.
– Och hur var namnet?
Jag talar om vad jag heter och hon vänder och går iväg till en annan dator.
Väl där sätter hon sig och ska börja ta fram våra bilder då hon får syn på en annan kund som hon helt enkelt måste prata lite med.
Hon vänder ryggen åt oss. Igen.
- Åh så fina bilderna blev och bla bla bla bla bla bla...
Jag börjar rota i väskan efter lämpligt tillhygge, kanske har jag lyckats packa ner ett basebollträ, en golfklubba eller för all del, jag börjar bli så arg att jag skulle ha kunnat åstadkomma ganska stor skada även med Skruttens mjukisskallra.
Tyvärr är väskan retfullt tom på både lämpliga och olämpliga vapen.
När jag är på väg att böja mig ner för att ta av mig skon och kasta i huvudet på människan verkar hon trots alla komma ihåg att hon faktiskt hade ett jobb att sköta och vänder sig tillbaka mot oss.
- Hur var namnet nu?
Jag talar återigen om vad jag heter.
Vilket var samma sak som 5 minuter innan.
Det var väl märkligt.
Hon letar reda på bilderna och klickar upp dem.
- Åhhh så sööööt! Säger hon och pekar på några till synes helt slumpmässiga bilder.
Det var så falskt och kom så rutinmässigt (även om det märktes att hon själv trodde att det verkligen lät som hon menade det) att jag hade lust att spy.
Sen kommer hon tillbaka och stör med jämna mellanrum när vi sitter och tittar.
- Går det bra? *Gällt och falskt*
- Ja. *Mycket kort i tonen*
- Ja dendär bilden är såååå fin!
- Mmm... *Men fatta vinken!*
- Åhh sååå söööööt!!!
Då börjar jag allvarligt fundera på om det kanske inte skulle vara värt en polisanmälan för att få klappa till henne, bara lite...
Som tur är kommer tjejen som fotograferade och tar över istället. Betydligt mindre falsk, tack och lov.
Hon började dessutom med att be om ursäkt för förseningen och förklarade att det hade kört ihop sig lite för dem.
Vilket jag köper rakt av, det kan bli så ibland, men att säga något liknande hade den första bruden inte ens reflekterat över att det kunde vara lämpligt att göra?
Vi bestämde oss, beställde, betalade och gick därifrån.
Med en ganska dålig smak i munnen.

Chansen att vi någonsin kommer att anlita dem igen?
Jag kommer osökt att tänka på uttrycket:
When hell freezes over!

Någon som kan stava till K U N D S E R VI C E ?

Besvikelser hos fotografen

För ett par veckor sedan var vi hos fotografen med Skrutten, tänkte slå på stort och låta ett proffs fota honom vid 1 år.
Vi var till en studio som jag har hört mycket bra om och jag hade stora förväntningar.
Idag var vi och tittade på bilderna, och tja... jag vet inte.
Det är inte det att bilderna är dåliga, absolut inte, men jag kan inte hjälpa att jag är besviken.
Dels att det inte var fler att välja mellan, 20 bilder kanske och det kändes i mitt tycke ganska lite.
(Var det verkligen så många som blivit dåliga, eller var det så att hon kanske tog för få bilder?)
Och dels var det något som saknades, dendär wow-känslan.
WOW vilken fin bild! Vad skickligt att ha fångat honom där!
Den kom aldrig.
Jag tänkte snarare att jag faktiskt hade kunnat göra det lika bra själv.
Jag har en bra kamera och jag har en ganska bra idé om hur jag vill ha bilderna. Jag brukar kunna fånga ögonblick och är faktiskt ganska duktig på att kunna hitta olika vinklar när jag sätter den sidan till. Visst blir det många bilder som är mindre bra också men det är ju bara att knäppa på.
Så ja jag är besviken.
Vi beställde lite bilder ändå, för det var ju inget fel på dem.
Men nästa gång jag känner att jag vill ha ”studiobilder” kan jag lika gärna sätta upp ett vitt lakan hemma och börja knäppa för att sen lämna in till ett proffslabb för att få dem framkallade.
Jag tror att de skulle bli lika fina och det skulle säkert bli billigare.

Leksakskamp

Jag fattar inte, hur kommer det sig att saker som någon annan har är sååå mycket roligare än allt annat?
Skrutten har haft en kompis här och lekt idag och han tyckte det var så roligt. När vi öppnade dörren och E satt i vagnen därutanför, oj vad lycklig han blev. Båda killarna började vifta frenetiskt med armarna. :D
Men leksaker, det är bara det som den andra har som duger, allt annat är skittrist. E har inte börjat gå ännu så när skrutten fick tag i något de båda ville ha reste han sig helt sonika upp tog det och gick och satte sig utom räckhåll. Verkligen en artig värd.
Efter 5 timmars lek och bus (med en lite sovpaus) var det en väldigt trött kille som stoppades i sängen nu på kvällen, trött men nöjd.

Min lilla 1-åring

För 1 år och 3 timmar sedan fick jag ett litet bylte lagt på min mage. Ett litet bylte med pussmun och två stora blåa ögon som tittade på mig.
För 1 år och 3 timmar sedan såg jag världens finaste lilla människa för första gången.
Jag älskar dig Skruttunge!
Grattis på födelsedagen.

Hello Sweden

En gammal kompis har flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott i USA i några år, med sig har hon sin amerikaske make.
Tänk att flytta till ett nytt land! Vet inte om jag hade fixat det.
Jag som hade ångest av att flytta till ett nytt samhälle, 10 minuters bilväg från där vi bodde förut. :p

Inredning

Jag har aldrig varit direkt intresserad av inredning, inte ointresserad heller men jag har liksom inte brytt mig så mycket. Men ett konstigt behov och intresse av just detta har kommit smygande utan att jag riktigt har märkt det. Jag vet egentligen inte hur jag vill ha det men plötsligt tycker jag att saker varit skitfula förut faktiskt är ganska roliga och fina.
När vi flyttade hit hatade jag t ex blomman bakom lampan i källartrappen, jag kunde inte vänta med att ta ner den. Men det blev inte av, jag vande mig, började gilla den och nu tycker jag den är skithäftig. Varför har jag någonsin velat ta ner den?! Vi har en lika ful lampa i badrummet, undrar om man kan få tag på en blomma dit också? Gärna en röd...
Jag tycker även att det skulle vara ganska roligt att åka omkring på lite loppisar och auktioner, bara för att kika.

Ögontjänare

Skrutten fick tag på en plastförpackning som kommit med ett av paketen, han kommer stolt ut och viftar med den i vardagsrummet där alla sitter. R ser att det är en liten otäckt vass kant på den och tar den ifrån honom.
Underläppen åker ut och de stora krokodiltårarna börjar samlas i ögonvrån.
Dax för ett utbrott a la Fy-vad-ni-är-elak-ser-ni-inte-vad-synd-det-är-om-mig!
Men så börjar han titta sig omkring, ser släkten som sitter där, släkten som alltid talar om hur snäll och go han är.
Ögonen blir torra igen, underläppen dras in. Han vänder på klacken och går ut i köket på jakt efter nya fynd.

Man måste ju vara rädd om sin image.

Födelsedagsfirande

Vi har haft födelsedagskalas, släkten var här och firade och lilla Skrutten var så nöjd med att vara i centrum.
I alla fall när han vant sig, i början var det lite otäckt med alla människor.
Han fick hur mycket fina presenter som helst så det bör inte vara några problem att sysselsätta sig idag.
Så fick han till släktens stora förtjusning smaka tårta.
Jag förstår inte att det är ett sånt tjat om att stoppa i honom onyttigheter, onödigt. Men på födelsedagen kan vi göra ett undantag. Hoppas bara att alla förstår att det inte betyder att det är fritt fram att börja trycka i honom kakor i tid och otid.
Nåja tårtan verkade vara smaskens, även om det mesta av den fanns att hämta upp från golvet när han var klar.
Jag tror att han var nöjd, men han var trött på kvällen, och det var hans föräldrar också...