Nojjiga jag!

Jag är nojjig för allt när det gäller lilla H. Jag är nojjig för att han är för varm, för kall, att han inte sover tillräckligt, att han sover för mycket, att han nyser, att han har gaser i magen, att bajset har konstig konsistens, (har väl aldrig diskuterat så mycket bajs som jag gör nu) att han andas så lätt, att han andas så tungt, att han kanske har bråck, att han ska träffa nån som är förkyld och bli smittad Jag nojjar, nojjar, nojjar...
R är inte alls som jag, han tycker att allt är normalt för små bebisar, vilket på ett sätt är bra, om han hade varit lika orolig som jag hade jag antagligen nojjat ihjäl mig redan. Men samtidigt är det lite jobbigt att det känns som om det bara är jag som oroar mig.

Jag har även ett extremt behov av att få bekräftat från andra att saker är normala, därför blir jag jätterädd när det verkar som om vår sköterska på BVC är lite fundersam över något. Om hon är orolig, hon som faktiskt vet vad som är normalt då måste det ju vara illa.
Det är jobbigt att oroa sig, jättejobbigt, men jag har så svårt att låta bli.

När vi var iväg och köpte bärsjal för nån vecka sen var tjejens barn förkylda, de hostade och snorade så hon skickade ut dem ur rummet för att inte smitta H. Den yngsta av killarna ville dock vara med ändå och kom insmygande och kröp omkring på golvet kring sin mammas ben. Jag hade lust att ta den stackars sjuka lilla femåringen och hiva ut honom med huvudet före. Trots att han säkerligen inte förstod varför han blivit utkörd från första början.
Vad är det man säger... Egna barn och andras ungar...

Hyllning till min make

Jag låg och tänkte på det en sömnlös natt, vilken otrolig tur jag har haft som fått en sån underbar man.
Hans stöd under hela graviditeten har verkligen varit helt otroligt.
Han har gått igenom allt med mig, funnits där när jag behövt någon att luta mig mot, tröstat när jag varit ledsen, skämt bort mig i överkant och tålmodigt stått ut med mig när jag varit odräglig.
För att inte tala om när lilla H väl kommit, jag hade aldrig klarat de första veckorna utan honom!

Älskling, du är mitt stöd i livet. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre livskamrat eller en bättre far och förebild för vår son.
Du är underbar, jag älskar dig av hela mitt hjärta!

Nära misshandel

Jag höll på att råka illa ut härom natten. R skulle natta lilla H som dock inte alls var intresserad av att sova så pappa somnade före honom. Smart liten kille, tröttar man ut pappa kan han ju inte bära bort honom till vagnen utan man får ligga kvar i sängen.
Så där låg han fortfarande när mamma vaknade av sprattlandet klockan 3 på natten. Dags för matning. Mamma tar tag i lilla H för att lyfta över honom till sin sida av sängen, då vaknar pappa och inser yrvaket att det är någon som är på väg att ta hans bebis!
Han blir genast beredd att klappa till vederbörande.
Sen inser han att barnarövaren är bebisens mor och lägger sig muttrande och somnar om.
Jag får nog väcka honom och be om lov innan jag ska mata nästa gång. ;)

Min konstiga kropp

Jag hade på något sätt lyckas förtränga att det skulle hända massa konstigheter med kroppen i samband med att man fick barn. Ja då menar jag inte utseendemässigt, det var ju knappast så att jag förväntade mig att komma ut från förlossningen med en fotomodells kropp.
Nej jag menar mer saker som händer inne i kroppen.
Det gör ont och trycker på konstiga ställen. Jag tycker det är jätteotäckt att inte veta vad som händer och varför.

Sen har vi alla hormoner som far omkring, dessa var jag i och för sig förvarnade om, men jag hade nog ändå inte förstått riktigt hur mycket de kunde påverka.
Jag gråter t ex för allt. Jag gråter för att H är så söt, för att han är så hjälplös, för att det är sånt ansvar, för att jag ska göra fel, för att jag inte vet och kan allt, för att jag inte kommer att klara det själv när R börjar jobba igen, för att jag är trött... jag gråter för precis allt.
Det kan komma från den ena sekunden till den andra. Jag kan sitta i soffan och prata med R om nåt helt neutralt och vardagligt för att helt plötsligt känna att tårarna börjar rinna och sen sitta och stortjuta.

Min kropp är konstig just nu.

Sömn

Åh vad jag längtar efter sömn, det är otroligt vad mycket kroppen ändå klarar av utan att sova. R tog ett kort på mig igår och jag blev riktigt rädd, jag var totalt likblek!
Jag försöker verkligen att sova på dagarna men det är svårt...
Inatt fick jag i alla fall sova 1½ timme i sträck två gånger. Så mycket har jag knappast sovit under alla dagar sammanräknade sen H föddes. Men inatt fick vi honom att sova i vaggan. Tidigare har han sovit mellan oss i sängen vilket i och för sig är tokmysigt men jag kan inte slappna av för fem öre. I vaggan har han bara gnytt tidigare så det kändes som en stor seger att ha honom där hela natten, om man bortser från amningsstunderna såklart. Fast jag vaknade dock några gånger och smög upp och kikade hur han hade det. Låg han bra, andades han, var han kanske för varm eller för kall...

Jag är lite avundsjuk på R när det gäller sömn. När han väl somnat så sover han, just nu håller grannarna på att borra och det låter som om de skulle stå med slagborr på andra sidan väggen, men pojkarna ligger och sover lika förnöjt för det, lilla H gnyr lite och R sover som klubbad. Samma sak när H skriker, jag var iväg på toa härom natten och när jag kommer in i sovrummet skriker H för full hals och ligger och sparkar pappa i ryggen med rejäla kickar, han märker ingenting. Fascinerande. Själv vaknar jag för minsta lilla knarr som bryter tystnaden, för att inte tala om en gnyende lillkille...

Förlossningen

Vid ungefär 20.00 den 29/9 började jag känna av lite värkar, inga speciellt kraftiga såna så jag satt och funderade på om det bara var lite vanliga sammandragningar. Under de kommande timmarna ökade de successivt och vid 23-tiden gjorde de riktigt ont! Då började vi klocka och de låg på mellan 3-6 minuter. Ondare och ondare gjorde det och vid ca 01.00 ringde jag till förlossningen.
Barnmorskan menade att de ju inte hållit på så länge och eftersom det brukar ta ganska lång tid för förstagångsföderskor tyckte hon att jag skulle avvakta och höra av mig när jag ville komma in. Hon påpekade även att varje värk skulle göra ”riktigt ont” vid det laget satt jag med tårar i ögonen vid varenda värk, men självklart hade jag ingen under de minuterarna jag pratade med henne så det kunde ju inte hon veta.
Jaja, det var väl bara att kämpa vidare men det var verkligen inte roligt, grät och skrek mig igenom varenda värk. Ska det verkligen göra såhär ont?!?!
Strax efter 02.00 orkade jag helt enkelt inte längre. Skit samma om det bara var en timme sen jag ringde. Ringde igen och sa att jag inte stod ut med gråten i halsen. Barnmorskan jag pratade med sa att vi var så välkomna så. Det tog lite tid att komma iväg med tanke på att värkarna, i bilen satt jag och skrek nej, nej, nej! Så fort jag kände att en värk var på väg.
Så kom vi upp till förlossningen ca 03.30. Då hade jag så ont att jag såg allting som i en dimma och kunde knappast stå upprätt.
Möttes upp av en gullig undersköterska som fick in oss i ett förlossningsrum och lyckades få mig att byta kläder.
– Jag ska ju inte säga nåt säkert, men så ont som du verkar ha så har det nog hänt lite. Trodde hon.
Så kom en barnmorska och skulle undersöka mig.
– Oj, du är öppen 7-8 cm, då har du jobbat på bra hemma.
Jag och R kunde knappt tro att hon hade rätt, hade det verkligen hänt så mycket?

Efter en obestämd tid som jag tyckte kändes som en mindre evighet, men R menade på snarare var 10 minuter från att vi kom in, fick jag lustgas. Lycka, inte för att det hjälpte särskilt mycket under själva värkarna men jag blev i alla fall lite borttrubbad mellan dem. Hade tydligen ingen större lust att släppa den alls påstår R. Fick massage i ländryggen vilket var jätteskönt och jag tror R tyckte det kändes bra att kunna hjälpa till med något.
04.20 gick vattnet vilket var en ganska märklig känsla och så blev det så småningom dags att börja krysta, jag har alltid föreställt mig att jag skulle föda halvsittandes med kuddar bakom ryggen men när bm föreslog att jag skulle stå på knän och fällde upp sängen så jag kunde luta mig över kanten och vara ganska rak i ryggen där jag stod på knä kändes det helt rätt.
Nog för att jag visste att det skulle göra ont med herregud!
Var knappast medveten om nåt som hände omkring mig, allting var dimmigt, vilket nog berodde på en kombination mellan lustgasen och smärtan.
Hörde vid ett tillfälle att någon sa att den kommer nog strax efter 5 och hade en svag tanke på att fråga vad klockan var men kom på att jag nog inte ville veta ändå.
De sista krystvärkarna gjorde det så ont att jag trodde att det skulle dö.
- Han kommer aldrig att komma! Gastade jag och då hade barnmorskan tydligen lett mot R och sagt att det var i alla fall nåt de kunde vara säkra på att komma gjorde de alltid. Det var det fräckaste! Var kanske tur att jag inte hörde det. ;)

De sista värkarna var fruktansvärda och när huvudet väl kom hade jag tydligen varit på väg att ställa mig i sängen för att komma därifrån, men varken barnmorskan eller R hade tyckt att det var nån vidare bra ide.Och när huvudet väl var ute så var det värsta ju faktiskt över och helt plötsligt låg det en liten bebis på sängen – vår bebis. Vår lille son född 05.09 den 30/9. 3760g och 52cm lång. Helt otroligt, vilken fullkomlig lycka!

Hemma

30/9 kl. 05.09 kom vår älskade son!
Välkommen till världen lilla Hampus, vi älskar dig!

Nu har vi kommit hem från bb, jag får återkomma med fler detaljer nån annan dag, nu ska jag gå och pussa på världens finaste lille kille. :D