Operation för lilla Skrutt

Skrutt var in på en operation idag, och alltså hurra för personalen! Jag blir så imponerad.
Så lugna, pedagogiska och trevliga. Tar sig verkligen tid att prata med barnen.
Narkosläkaren var helt underbar precis som alla sjuksyrror, på både barnavdelningen, operation och uppvaket.
Helt fantastiska!
Den enda som kanske inte var riktigt bra på prata med barnet på barnets sätt var väl operationsläkaren, trevlig och så, men bättre på att ta vuxna än barn. Men det är helt ok, så länge vederbörande är bra på sitt jobb och har folk omkring sig som tar hand om den andra biten.
 
Själv var jag inte alls så nervös som jag trodde att jag skulle vara, antagligen också det till stor del beroende på alla proffsiga syrror och narkosläkeren. Jag kände verkligen att de tog hand om mitt barn på bästa sätt.
Sen att det var de två längsta timmarna i mitt liv när han var nedsövd, det är ju svårt att komma ifrån.

Skrutt själv var superduktig. Vi hade pratat mycket om hur spännande det skulle bli, att få sova-medicin och se hur allting fungerade på sjukhuset. Vi hade tittat på en film på 1177.se om hunden Sally som opererades så vi visste precis vad som skulle hända (bra både för barn och kontrollfreak till mamma).
Han skrattade och var glad ända fram till att han somnade. Och det gjorde alla andra i rummet också :)
På uppvaket sen så var det snurrigt och gjorde ont så det var lite jobbigt för honom.
Han var ganska dämpad ett tag och ville varken äta eller dricka, men sen kräktes han och efter det blev han både hungig, törstig och pigg.
Spagettiben hade han dock kvar i flera timmar så jag fick stötta honom ordentligt när vi skulle hem. Han tyckte det var väldigt märkligt med ben som inte gjorde som han ville och helt plötsligt vek sig under honom.

Nu återstår utmaningen i att hålla honom lugn.
Inget klättrande, inget cyklande, inget badande och ingen fotbollsträning på 14 dagar.
Puh! Där har vi en utmaning för föräldrarna!
För att inte tala om den stackars dagispersonalen som ska försöka att hålla honom i alla fall lite lugnare än vanligt från och med nästa vecka.
Jag säger bara: Lycka till!

Pest eller förkylning liksom

- Vad önskar du dig när du fyller år Skrutt?
- Ett lejon.
- Ett lejon?!
- Ja.
- Hmm... fast lejon är ju ganska stora, vart skulle vi ha det?
- I trädgården.
- Tror du inte att grannarna kan bli lite rädda om vi har ett lejon i trädgården?
- Jo.. men vi kan ha det i snöre!
- Tror du inte grannarna kan bli rädda ändå?
- Jo....
- Finns det nåt annat du önskar dig?
- En orm!
- En orm!? Men mamma vill ju inte ha en orm hemma.
- Den kan bo i trädgården. I snöre.
- Mhm... men tror du det går bra att sätta koppel på en orm?
- Näää....
- Finns det nåt annat du önskar dig?
- En bil!
- Oj, en bil till... du har ju väldigt många bilar....
- En riktig bil.
- En riktig bil? Fast man får ju inte köra bil förrän man är 18...
- Jag kan spara den.
- Ehrm... det är ganska många år att spara en bil, du får vänta ett tag med det... Finns det något annat du önskar dig? 
- En hund.

På nåt sätt känns det som om vi plötsligt var framme vid pudelns kärna. Som om allt det andra var rökridåer för att mamma i ren lättnad över att ha undkommit lejon, ormar och bilar skulle säga ja till en liten hund.
Bra försök Skrutt, men bättre lycka nästa gång.
Det. Blir. Ingen. Hund.

Om varför vuxna bör välja sina ord

Skrutt: Pappa! Fästingkoll! (Vilket betyder att pappa ska kolla så han inte har några fästingar på sig)
Pappan: Lilla gubben, jag tror du fått fästingar på hjärnan...
Skrutt (fullkomligt panikslagen): HUR KOMMER DE IN?!?!?

Ops...

Ehhh... hej?

Den trötta mamman lägger sig på soffan för att ta en powernapp.
Maken och sonen går ut i trädgården, den ena för att klättra upp på taket för att måla vindskivor, den andra för att springa över och roa pensionärerna i huset bredvid med sina påhitt.
Och jo jag var lite osäker när det gällde att släppa upp en fyraåring på taket, men det gick riktigt bra!
Skoja bara.
Hur som helst, jag vaknar en liten stund senare av att tre personer far in genom altandörren, först kommer sonen, tätt följd av pensionärerna i grannhuset.
Nej ok, inga pensionärer. Men två totalt okända ungar hade han i släptåg.
- Andra barn mamma!  Ropar han i förbifarten innan de försvinner in i hans rum.

Nej men verkligen? Tack för upplysningen liksom.

Vadårå?!?

Maken: Du, jag läste din blogg...
Jag: Ja?
Maken: Ditt förra inlägg...
Jag: Mhm?
Maken (med eftertryck): Jag trodde det hade brunnit totalt när jag läste de första fyra raderna!

Hmpf!

Jag och mina gröna fingrar

Jag bara älskar att hålla på i trädgården. Det är ju så rofyllt att påta i jorden, att rensa rabatter och plantera blommor.
Jag borde antagligen ha satsat på en karriär som trädgårdsarkitekt.
Precis så är det.
Inte alls.
Jag önskar att det var så, men jag HATAR att hålla på i trädgården!
Hallå, vet ni hur många småkryp det finns där liksom, det kryllar av spindlar och jag ser fästingar ligga på lur bakom vartenda grässtrå.
Jag har inga rabatter och inga blommor. Jag har provat, men det blev bara måsten och dåliga samveten som resultat.
Fick tre tomatplantor av släkting i år, de står kvar i sina krukor på altanen, enda anledningen att de fortfarande är i livet är att man och son förbarmat sig över dem och ger dem vatten ibland.
Det enda jag vill ha är mina rader av hallonbuskar, resten kan asfalteras. Maken har dock lagt in nåt slags veto så vi har även vinbärsbuskar (som ingen äter av) rabarber (som ingen äter av) samt ett par äppelträd (som vi faktiskt använder, äppelpaj är ju gott)
Min del av trädgårdsskötsel består i att jag 1-2 gånger per år får psykbryt på alla ogräsodlingar som finns och i hysterisk frenesi sliter upp eländet.
Vet inte hur många tvåmeterstistlar och brännäslor som jag ryckt upp de senaste dagarna.
Miljoner antagligen.