Rusk

Snöblandat regn som vräker ner.
Åska som dånar och blixtar som lyser upp nattenhimlen i korta ögonblick.
Det är inte direkt årstidens mest tilltalande sida som visar sig inatt.

Dagisbesked

Nu har vi fått förskoleplats, i början av februari är det dax. Då kommer han att vara 16 månader och det känns ändå ganska ok att släppa iväg honom. (Säger jag nu med tre månader kvar)
Det blev inte vårt förstahandsval och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela.

Minussidan:
*Det är inte samma dagis som de alla de andra ungar från öf ska gå på = inga bekanta ansikten alls. (Förstår inte hur alla andra på öf kan ha hamnat på samma? Kommer det inte att finnas några andra barn i hans ålder?)
* Det ligger lite längre hemifrån. (Men det är ändå ganska nära)

Plussidan:
* Lägesmässigt ligger det bättre till än det första dagiset, nära naturen medan det andra ligger mitt i samhället med stora vägen alldeles intill.

Det är betydligt mindre, två avdelningar istället för fem.
Är det positivt eller negativt?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka...

Kalasmat

Syltplättar – Accepterades icke av lilla herrn.
Nektarin – Nej tack, bestämda huvudskakningar.
Clementin – ½ klyfta petade han till sist i sig.

Tårta – Plötsligt gick det inte att gapa tillräckligt fort!

Skitunge.

Andra barn

Jag förstår inte vad det är som är så farligt med andra barn, precis som på öf verkade Skrutten tycka att barnen på kalaset var läskiga varelser. Samtidigt märks det att han tycker att det ändå är lite spännande. Han ler lite försiktigt och smilar upp sig så länge de håller sig på behörigt avstånd men inte komma för nära, inte röra, inte bråka.
Då åker underläppen ut och han börjar febrilt se sig omkring för att lokalisera mamma.
Hela utstrålningen skriker liksom att jag ska ta upp honom.
Nu börjar ju även de jämnåriga ta sig fram, det gillas inte, han tyckte det var mycket bättre när man kunde knalla iväg en bit och då vara säker på att få bara ifred.
Jag kan inte låta bli att fundera;
Varför sitter fem barn och leker bredvid varandra medan min son väljer att gå och sätter sig alldeles själv en bit längre bort?

30/10
Får en liten Ferdinand flashback när jag läser det jag skrivit.
"Men Ferdinand, varför leker inte du med de andra små tjurarna...och stångas du meeeed??"

Bebisspråk

1-års kalas för lille E idag. 6 barn i ungefär samma ålder med respektive mammor och en pappa.
Det var livat vill jag lova.
Men jag gjorde en upptäckt, jag kan inte prata bebiska.
Nån av ungarna kommer fram och säger:
- Gaga
-Ja, Heeej! Säger alla de andra mammorna i kör.
Jag sitter som ett frågetecken.
- Tata
- Ja, Titta! Ljuder det unisont.
Så håller det på, det spelar ingen roll vilket barn det är som pratar, allihopa tolkar babblandet på samma sätt.
Det händer ofta att jag inte förstår vad min egen lilla Skrutt menar när han säger något. Mamma och Titta är typ det enda jag fattar. Att förstå andras barn är en utopi.
Har andra mammor någon slags medfödd gen som gör att alla bebisars prat framstår som det klaraste språket i världen?
Jag kände mig faktiskt lite ledsen när jag gick därifrån.

Nostalgisk

Jag satt och bläddrade igenom fotoalbumen och hittade mitt allra första album. Det känns konstigt att se bilder av mig själv som liten när jag nu har en egen liten kille i samma ålder, overkligt på något sätt.

Jag och våra hundar Tessan och Nicke





Jag och lillebror

Om inte om varit

Ibland fastnar jag i fullkomligt hopplösa och alldeles för stora tankar.
För tänk så många små detaljer det är som avgör vad som händer i livet.
Tänk om jag t ex inte hade låtit mig övertalas att komma med på en fest för 6½ år sedan. En fest som jag egentligen inte ville gå på och som jag in i det sista funderade på att backa ur.
Tänk om jag istället valt alternativ nummer 2 och stannat hemma för att gräva ner mig i min självömkan.
Då hade jag antagligen aldrig träffat R, vi hade aldrig blivit tillsammans, vi skulle aldrig ha gift oss och vi skulle aldrig ha fått lilla Skrutten.
Tänk om jag hade stannat hemma!

Vintertid

Jag vet att jag fick sova lika länge som vanligt, jag vet det, egentligen.
Men när ungen vaknade i morse och klockans knallröda siffror visade en timme tidigare än vanligt så var det med extra tunga steg som jag traskade in i hans rum.
Vintertidssteg.
Jag tycker inte ens att det blivit ljusare ute som det borde ha blivit. Snarare tvärtom.
Moder jord fuckar oss. Jag tror att hon stannat jordens rotation en timme under natten.
Bara för att jävlas.

Apornas konung

Nu har Skruttungen börjat bli intresserad av att klättra.
Både sängarna och soffan är retfullt höga, det går bara inte att få upp benet.
Men det gäller att se möjligheterna istället för svårigheterna.
En fönsterbräda är en perfekt klätterställning.
Tyckte Skrutten.
Det tyckte inte jag.

Med blixtens hastighet

Ett par släktingar från Canada var på besök i Sverige för ett tag sedan.
De hyrde en bil i Göteborg och bilade sig sen igenom landet med stopp hos släkten på vägen.
När de kom upp till pappa var mannen väldigt fundersam och frågade vad det var för konstiga stolpar som stod längst vägarna?

- Konstiga stolpar? sa pappa frågande.
- Ja, det står stolpar som blixtrar med jämna mellanrum!

Hoppsan.
Fartkameror finns nog inte i Canada...

Reklamen från IQ

Jag tycker den är otroligt bra.



När vinet glöder i de fyllda glasen
och vi börjar bli i gasen
då lossnar tungans band
Vi som gått omkring vart så blyga
vi slutar upp att smyga
modet kommer efter hand

Hej, tjo och klackarna i taket
nu visar vi helt naket
hur modiga vi är
Inga ord kan bli för stora
vad har jag att förlora
Så är det med det!

Senare när berusningen har lagt sig
och det som jag har sagt dig
verkar ganska meningslöst
Då undrar jag över hur du ser mig
man får se upp hur man beter sig
och då skrattar jag nervöst

Mitt hjärta har en frusen inneboende
med pajat självförtroende
som inte mår så bra
Hon plockar fram allt det jag gömmer
och minns allt det jag glömmer
och säger att hon är jag

Rus - Lill Lindfors

Den rätta

Tror ni att det finns en person som är ”den rätta” för alla människor?
Att två personer är ämnade just för varandra?
Det tror inte jag.
För om det bara skulle finnas en enda som är rätt, hur troligt är det att man hitta den personen bland alla jordens människor?
Den chansen måste ju vara minimal.
Tänk om ens själsfrände skulle födas på andra sidan jorden. Vad jobbigt det skulle vara, hur skulle man veta att man borde leta just där?
Jag tror att det finns flera som skulle kunna vara rätt.
Att världen består av människor som potentiellt passar ihop med flera andra, och med lite tur hittar man någon av dem.

Tillplattat

Efter att ha tillbringat närmare en halvtimme med att ha fönat och plattat mitt hår (det tar extremt lång tid att få torrt) tittade min frisör på mig över plattången.
- Brukar du platta håret själv?
Haha liksom.
Vad ska jag svara?
"Nej, men vissa dagar kommer jag ihåg att dra en borste igenom det innan kvällen."
Min magkänsla sa mig att hon inte skulle bli fullt så imponerad över denna bedrift som jag tyckte den förtjänade, så jag svarade att
- Nja, det händer inte så ofta...
Sanning.
Med modifikation.

Men Skrutten har än så länge inte vid ett ända tillfälle satt sig upp i sängen, tittat på mig och sagt
- Fan morsan, hur ser du ut i håret? Ta och platta det va?
Det spelar liksom ingen roll om jag ser ut som en risbuske i skallen.
Han tycker jag är bäst i alla fall.

Paus

”Täääänk vad de är söta i denhär åldern, det är ju så att man bara vill trycka på pausknappen!!”
Det hörde jag flera gånger när Skrutten var allt från 0-6 månader.
Pausknappen? Nej tack. Tänkte jag. Finns det ingen snabbspolning?
Visst var han söt och mysig men jag kan inte påstå att jag tyckte det var särskilt kul och det var definitivt inte så jag ville att tiden skulle stå stilla!

När Skrutten fyllde 1 år nu sa min svägerska nåt i stil med:
”Det är nu det roliga börjar, mellan 1-3 år är jättekul.”
Det tror jag mer på.
Visst visst, alla åldrar har väl sin charm och sina bakslag, men jag tycker det är bra mycket roligare nu när han är lite större, när han är ett barn, en person, inte bara en bebis.
Kom och vifta med en pausknapp framför näsan på mig nu så lovar jag att kasta mig på den.

Kärlek

Jag älskar alltid min man, alltid, alltid, alltid.
Ibland lite mer och ibland lite mindre.
Eller som vi säger:
"Jag älskar dig alltid, men det är inte alltid jag tycker om dig."

Så dagar som denna, när han går upp och tar hand om Skrutten klockan sju på morgonen och sen står och bakar scones när jag kommer inlullande i köket vid halv tio, då kan jag helt enkelt inte låta bli att älska honom lite extra mycket.

Lite färg

Besökte frissan idag och kom hem med toppat hår och en förpackning färg för att tona håret.
Det är nästan 10 år sedan jag gjorde någon färgning i håret så det var allt lite nervöst.
Efter att ha läst instruktionerna noga och oroat mig lite över varningstexterna (kunde inte bestämma mig för vilket som var troligast, att jag skulle få en allergisk reaktion och få andnöd eller om jag skulle tappa allt hår) skred jag slutligen till verket.
Än så länge kan jag fortfarande andas och håret sitter kvar på huvudet, alltid något.

Radiostörning eller bara störning?

En dag i veckan när R kom hem var jag lite småsur. Radion i köket hade nämligen strejkat hela dagen. Inget rix till frukosten och inget p3 till matlagningen. Jag behöver radion!
- Radion funkar inte... gnäller jag när han kommer in i köket.
- Funkar den inte?
- Nej den är helt död!
Min käre make går fram och knäpper på den.
Ingenting.
Så skruvar han lite på volymknappen, och vips så strömmar ljudet ur den igen!
Det svårlösta felet hade jag visst missat att undersöka.
Jag märkte allt att han småfnissade lite för sig själv,
men han sa ingenting.
Klok karl.

Bonde söker fru

Ja jag erkänner, jag har just tillbringat en timme med att titta på Bonde söker fru. Så nu ska jag göra nåt jag inte brukar, ägna ett helt blogginlägg på ett tv-program.

Två bönder gjorde lite extra intryck på mig.
Dels Peter som verkar var en riktigt bra kille. Det är nästan så jag önskar att jag var en gay singelman bara för att få träffa honom, men bara nästan.
Och dels Magnus, som verkar totalt utseendefixerad. Han kläckte kommentarer som: "Det har ju inte varit så många som har skrivit BH-storlek och så vidare så det blir ju en spännande överraskning det här."
Det är inte så jag känner mig överdrivet imponerad.

Skönaste citatet kommer i alla fall från en av killarna som skulle dejta Hanna:

"Hon passar mig som i handsken, en tjej som står på egna fötter."

Full koll på metaforerna.

Vårdcentralen

Efter lite påtryckningar från maken besökte jag under protest husläkaren. Kom hem med en förmaning att inte lyfta tugnt på några dagar och en tub voltaren.
Jag hoppas vid alla goda makter att mirakelsalvan ska se till att jag inte behöver vakna för fjärde natten i rad och inte kunna röra mig. Blä!

Sökes: världens största sten

Det finns dagar då man bara känner för att krypa in under en stor sten och gömma sig.
Idag skulle jag vilja ligga begravd ett par meter under Himalaya, typ.
Jag vaknade till vid 05.30 i morse, tittade vad klockan på de lysande siffrorna uppe i taket och sträckte på mig. Ett ljudligt knakande hörs och sen kan jag inte röra på mig. Nacken låste sig totalt. Jag kan varken vända mig eller resa mig.
Jag lyckas väcka R och få honom att hjälpa mig att sätta mig upp så jag kan ta ett par värktabletter, fast det hjälpte knappast alls. Jag har fortfarande skitont. Jag håller på att börja gråta när jag ska lyfta Skrutten och det är ju något som måste göras ett antal gånger per dag.
Sen har allt liksom fortsatt i samma stil.
Jag lyckas vicka ut hela vällings-
burken över köksgolvet- välling över hela rummet och min superbra vällingsburk går sönder.
Vi kommer iväg till öf, det kan ju vara kul för Skrutten att få leka lite nu när mamma har ont och är tråkig. Han börjar gråta under sångstunden och sen fortsätter han så hela tiden vi är där, han är bara tyst när jag bär runt på honom. Han som alltid brukar tycka att det är så roligt att leka med andra barn, idag tittade han på dem som om de försökte äta upp honom.
Och så får jag reda på att alla andra som sökt dagis från samma månad som vi fick besked om plats för flera veckor sedan! Alla utom vi... De har dessutom fått plats på samma förskola allihopa.
Jag blir så less!!! Vad har hänt med oss då?!?
Sätter mig febrilt och letar efter telefonnumret till placeringsassistenterna och hittar det - två minuter efter att deras telefontid slutat för dagen.
Så nu får jag vänta tills imorgon, är så orolig att de ska ha tappat bort oss och vi inte kommer få plats, man har ju hört om bra många andra som har haft jättestrul att få dagis.

Nej jag vill inte längre, orkar inte mer, nu får det ta och vända.

Varför skulle döttrar vara bättre än söner?

Vissa kvinnor (ja det verkar vara mest kvinnor som lider av detta) verkar vara besatta av att få en dotter.
Jag fattar det inte.
Visst kan jag förstå om man önskar och hoppas på det ena eller det andra. Önska får man väl göra hur mycket som helst, men just när önskan övergår till besatthet.
DET fattar jag inte.
Ett par i min bekantskapskrets deklarerade när deras andra pojke föddes att de minsann skulle fortsätta tills de fick en flicka.
De har 6 barn idag, alla med snopp. Snopet.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om grabbarna, kul att vara det nästa bästa, när föräldrarna egentligen ville att de skulle födas en flicka.
Usch, jag tycker det är hemskt.
Sen hör man ibland de mest korkade anledningarna till varför man vill ha en dotter.
”Jo men det skulle vara så roligt att få klä henne i klänningar och få fixa med håret”
(Ja, jag har faktiskt hört detta, flera gånger till och med!)
Skaffa en docka för sjutton!
Tänk om det sen kommer en dotter som visar sig vara en riktig pojkflicka? Som tycker att morsan kan ta sina rosetter och volanger och köra upp dem på lämpligt ställe. Osis.

Min lilla Skruttunge,
du är inte och kommer aldrig att bli det näst bästa, du är helt perfekt precis som du är.
Med snopp och allt.

Förtydligande

Stackars R, han börjar bli orolig att ni som läser här inte förstår när jag är ironisk eller driver med mig själv eller honom (på ett ytterst kärleksfullt sätt)
Han läste det förra inlägget.
- Men du, om folk inte fattar hur du menar, om de läser rakt upp och ner vad som står, då låter det ju som om jag står och hånskrattar åt dig när du är rädd! Snart kommer du få inlägg om att byta karl...

Så gott folk, om det är oklart, läs inte (alltid) det jag skriver helt bokstavligt.

Nu emigrerar jag!

Jag läste att Svarta änkan håller på att etablera sig i Sverige.
Har ni en aning om hur mycket spindelfobi jag har!?!
Jag avskyr spindlar med varenda cell i kroppen, den enda pyttelilla tröst jag haft är att det i alla fall inte finns några spindlar här i landet som är farliga för människan.
Nu är till även det halmstrået borta, avklippt och bränt.
Jag bara satt och skakade när jag läste.
Så kommer R in, jag berättar de fruktansvärda nyheterna och menar envist att vi faktiskt inte kan vara helt säkra på att spindlarna som dyker upp i källaren med jämna mellanrum inte är av just den arten.
Och han!
*Håll i er nu*
Han kan knappasthålla sig för skratt när han försöker lugna mig.
Här håller jag på att dö av skräck och vad möts jag av? Förlöjligande.
När vårt och vårt barns liv svävar i potentiell livsfara!
Googlade frenetiskt och såg att de små krypen har hittats i varenda världsdel, utom Antarktis.
Nu ska jag börja lobba för en snabb och omedelbar flytt.
Sydpolen nästa.

Förstörda söndagsplaner

Kalas var inplanerat idag, 15-år kalas.
Skrutten har haft tänder som bråkat med honom lite till och från så vi var lite förberedda på att eventuellt få stanna hemma med honom. Men han vaknade kvittrande glad.
Hans mamma och pappa däremot vaknade i allt annat än toppform.
Illamående, snor och ont i kroppen på max.
Så vi fick vackert ringa och tala om att vi inte kunde komma.
Lagom roligt.
Nu har dagen tillbringats liggandes i soffan/liggandes på golvet/halvliggandes vid datorn. Istället för att få se en lycklig (antar jag) 15-åring få sin moped.

Ingen kanondag.

Sömnproblem (Eller: Jag håller på att bli schizofren)

05.55 - vaken sedan två timmar. Jag kan inte sova, har för mycket att grubbla över.
Hur kommer det sig att bekymmer alltid påverkar sömnen?

Kroppen: Ok, 5 timmars sömn kan du få och då ska du ha klart för dig att jag är generös.
Jag: Bara 5 timmar!? Kom igen nu, 8 timmar, snälla!
Kroppen: 8 timmar! Det trodde du va? Optimist.
Nix, 5 timmars sovande, 3 timmars grubblande. Var glad att det inte är 50/50.
Jag: 7 timmar?
Kroppen: HA!
Jag: Men 6 timmar då? Det är väl inte för mycket begärt? Jag har ju ett litet barn att ta hand om imorgon.
*spelar mammakortet stenhårt*
Kroppen: Käften, 5 timmar är allt du får, tjafsar du mer börjar jag dra av tid!

Kropphelvete.

Oljud!

Klockan var runt 21.30 på kvällen. Bröd stod i ugnen och bakades, jag satt i soffan och slöade, R var i köket.
Helt plötsligt börjar ett tjutande utan dess like, jag lyfte flera meter från soffan av skräck.
Brandvarnaren.
Det var brödet som osade lite.
Inga vackra tankar for genom huvudet hos mig och min man. Det är inget ljud som är speciellt trevligt och det är inget ljud som är välkommet när man har en sovande 1-åring bara ett par meter från den lilla tjutande makapären.
Det slog lock för öronen innan R fick ner den och slet ur batteriet.
Vi går båda mot Skruttens rum, beredda att trösta och krama, fy vilket hemskt sätt att vakna, vad rädd han måste ha blivit!
Vi kommer fram till dörren, men... det är alldeles tyst.
Stackars barn, han har blivit chockskadad av oljudet!
Eller?
Vi gläntade på dörren, en liten suck i sömnen är det enda som hörs.
Traumatiserad? Chockad? Förtvivlat ledsen?
Tss... han hade inte ens vaknat...

Tandläkaren

R var till tandläkaren med sin onda tand idag, ett hål som behövde rotfyllas + inflammation i käken.
Eftersom de klämde in honom på slutet av dagen blev det bara en provisorisk tillfixning så länge. Däremot förvarnade tandläkaren om att hela kalaset kunde sluta på över 3000:-
3000:- Fattar ni vad mycket pengar det är?!? Vad mycket annat vi skulle behöva dem till istället! Hur kommer det sig att såna utgifter alltid kommer vid sämsta tänkbara tillfälle.
Fan.
Och hur är det möjligt att ta så äckligt bra betalt?
Man skulle nog ha blivit tandläkare...

Skönt i alla fall att han inte har ont längre, 3 sprutor hade det krävts för att bedöva honom, han kom hem helt slapp i halva ansiktet. Han var så söt. :D

Familjen sjuk

Barnet: Hörntänder i antågande - ONT!
Mamman: Rivjärn i halsen + feber - ONT!
Pappan: Tandvärk så han knappt fungerar - ONT!

Lägger dagen till handlingarna och hoppas på mirakeltillfrisknanden över natten.

Skyll dig själv liksom

Hur är det med dig då?
Visst är det ofta man får den frågan. Vad ska man egentligen svara?
Ett intetsägande Jodå, det är bra, hur är det själv?
Eller sanningen... Jag är skittrött / önskar att jag fick sova lite mer / håller på att få den fjärde familjeförkylningen denhär hösten.
När jag svarar jag det senare får jag alltför ofta höra:
- Mhm, men det är så det ÄR att ha småbarn! (Underförstått: det skulle du tänkt på innan lilla vän)
Ofta sägs det med en lite nedlåtande ton och ofta kommer kommentaren från kvinnor som redan gått igenom småbarnsåren och som nu liksom smånjuter lite av att vara av med allt ”det jobbiga” med den tiden och av att det ”drabbar” någon annan.
Blir så less.
Det är klart jag vet att man blir trött av att ha barn, det är klart att jag vet att vi kommer att ha miljoners förkylningar och annat skit de kommande åren.
Men det gör det inte mindre jobbigt!
Hur förväntas jag egentligen reagera?
- Jaha, menar du att jag kommer att vara trött LÄNGE? Jaha är små barn sjuka OFTA? Tack snälla för informationen, men att du inte sa något tidigare, då hade jag kunnat överväga en gång till om jag VERKLIGEN ville ha barn!
Seriöst, bara för att man fått barn (med allt som hör till)
av fri vilja, betyder det att man inte får tycka att det är jobbigt ibland utan att få det slängt i ansiktet?

När tröttheten blir för stor...

Jag märkte att han började bli trött, det gjorde jag, men tyckte att han kunde vänta liiite till, det är ju snart dax för lunch.
Om han äter först sover han bättre sen, tänkte jag.
Så gick jag in i köket för att göra i ordning maten och vad hittar jag när jag kommer in i vardagsrummet igen?
Detta:
Han har somnat mitt på golvet med snutten som huvudkudde. Så nu ligger han och snarkar i solskenet, han kommer antagligen att sova max en halvtimme och sen hoppa över den vanliga sovstunden och vara övertrött ikväll, där fick jag för att jag inte lyssnade på honom.

Fast det känns ändå lite skönt att han uppenbarligen kan somna någon annanstans än i sängen, vagnen, bilen eller famnen, det trodde jag faktiskt inte.

Tjejbaciller

Vid besöket på ÖF i förra veckan lekte Skrutten med en liten tjej. (Lekte = slogs om samma leksaker)
Tjejen hade precis kommit in i en väldigt kramig period.
Hon ville kramas, mycket, och hon ansåg (precis som jag) att Skrutten verkade vara en kramvänlig typ. Hon bredde ut armarna allt vad hon kunde och gick emot honom med stora steg som matchades av ett lika stort leende.
Skrutten gjorde stora ögon, stirrade på den kramsugna bruttan som kom vinglades och gjorde helt om.
Jag har aldrig sett honom få sån fart!
Inga kramar här inte.

Vill inte äta

Skruttungen äter inte, varken igår eller idag.
Det är säkert tänderna som spökar men det är inte roligare för det...
Ett par tuggor går ner, sen antar jag att den värsta hungern lägger sig och då verkar det som att han inte tycker att det är värt att försöka få i sig något längre.
Ingen smörgås, ingen varm man, ingen yoghurt, ingen frukt, till och med vällningen går trögt, det händer aldrig. :(

Kindtänder?

Lilla Skruttungen har nog första kindtänderna på gång, han var varit så kinkig idag och när jag tittade i munnen så är jättesvullet.
Lillgryn.
Jag skulle också gråta och kinka om jag såg ut så i munnen.
Lunchen bestod idag av en slurk alvedon, vi får se om det kanske går att få i mat om en stund för nu verkar han inte ha lika ont längre.
Nobelpriset i medicin till personen som uppfann alvedon!

Det klingar falskt (Eller: Hur man får IG i kundbemötande)

Jag undrar hur mycket av besvikelsen hos fotografen som beror på själva besöket.
Det kunde ha gått bättre.
Här har vi (på deras förslag) ordnat barnvakt mitt på dagen en veckodag, vilket säger sig självt att det inte är det lättaste. Och när vi kommer dit prick klockan 11 då vi skulle vara där möts vi av en skylt på dörren:

Fotografering pågår,
ring XXXXXX
eller återkom om en timme.

Ehh.. jaha, ringer numret och möts av en telefonsvarare. Praktiskt.
”Återkom om en timme” En timme från när?
En timme från när lappen sattes upp? Som var.... ja just det. Inte så lätt att veta.
11.10 kom någon i alla fall en tjej och öppnade, en tjej som var extremt trevlig.
Om hon fick säga det själv.
Personligen tyckte jag att hon verkade vara en av de mest falska och genomskinliga människor jag någonsin mött.
- HEEEEJJJJ!!!
Det var konstigt att inte rutorna sprack av det gälla ljudet.
– Hej, vi hade bokat tid för bildvisning klockan 11.
- Ok, kom här Stefan och Carola så ska vi titta på era bilder.
Vad nu? Hade jag drabbats av tillfällig sinnesförvirring när vi var där senast? Jag hade tydligen lämnat helt fel namn! Nehej, hon pratar över våra axlar med paret som står bakom oss och placerar dem vid en dator.
Hon vänder sig tillbaka mot oss.
– Och hur var namnet?
Jag talar om vad jag heter och hon vänder och går iväg till en annan dator.
Väl där sätter hon sig och ska börja ta fram våra bilder då hon får syn på en annan kund som hon helt enkelt måste prata lite med.
Hon vänder ryggen åt oss. Igen.
- Åh så fina bilderna blev och bla bla bla bla bla bla...
Jag börjar rota i väskan efter lämpligt tillhygge, kanske har jag lyckats packa ner ett basebollträ, en golfklubba eller för all del, jag börjar bli så arg att jag skulle ha kunnat åstadkomma ganska stor skada även med Skruttens mjukisskallra.
Tyvärr är väskan retfullt tom på både lämpliga och olämpliga vapen.
När jag är på väg att böja mig ner för att ta av mig skon och kasta i huvudet på människan verkar hon trots alla komma ihåg att hon faktiskt hade ett jobb att sköta och vänder sig tillbaka mot oss.
- Hur var namnet nu?
Jag talar återigen om vad jag heter.
Vilket var samma sak som 5 minuter innan.
Det var väl märkligt.
Hon letar reda på bilderna och klickar upp dem.
- Åhhh så sööööt! Säger hon och pekar på några till synes helt slumpmässiga bilder.
Det var så falskt och kom så rutinmässigt (även om det märktes att hon själv trodde att det verkligen lät som hon menade det) att jag hade lust att spy.
Sen kommer hon tillbaka och stör med jämna mellanrum när vi sitter och tittar.
- Går det bra? *Gällt och falskt*
- Ja. *Mycket kort i tonen*
- Ja dendär bilden är såååå fin!
- Mmm... *Men fatta vinken!*
- Åhh sååå söööööt!!!
Då börjar jag allvarligt fundera på om det kanske inte skulle vara värt en polisanmälan för att få klappa till henne, bara lite...
Som tur är kommer tjejen som fotograferade och tar över istället. Betydligt mindre falsk, tack och lov.
Hon började dessutom med att be om ursäkt för förseningen och förklarade att det hade kört ihop sig lite för dem.
Vilket jag köper rakt av, det kan bli så ibland, men att säga något liknande hade den första bruden inte ens reflekterat över att det kunde vara lämpligt att göra?
Vi bestämde oss, beställde, betalade och gick därifrån.
Med en ganska dålig smak i munnen.

Chansen att vi någonsin kommer att anlita dem igen?
Jag kommer osökt att tänka på uttrycket:
When hell freezes over!

Någon som kan stava till K U N D S E R VI C E ?

Besvikelser hos fotografen

För ett par veckor sedan var vi hos fotografen med Skrutten, tänkte slå på stort och låta ett proffs fota honom vid 1 år.
Vi var till en studio som jag har hört mycket bra om och jag hade stora förväntningar.
Idag var vi och tittade på bilderna, och tja... jag vet inte.
Det är inte det att bilderna är dåliga, absolut inte, men jag kan inte hjälpa att jag är besviken.
Dels att det inte var fler att välja mellan, 20 bilder kanske och det kändes i mitt tycke ganska lite.
(Var det verkligen så många som blivit dåliga, eller var det så att hon kanske tog för få bilder?)
Och dels var det något som saknades, dendär wow-känslan.
WOW vilken fin bild! Vad skickligt att ha fångat honom där!
Den kom aldrig.
Jag tänkte snarare att jag faktiskt hade kunnat göra det lika bra själv.
Jag har en bra kamera och jag har en ganska bra idé om hur jag vill ha bilderna. Jag brukar kunna fånga ögonblick och är faktiskt ganska duktig på att kunna hitta olika vinklar när jag sätter den sidan till. Visst blir det många bilder som är mindre bra också men det är ju bara att knäppa på.
Så ja jag är besviken.
Vi beställde lite bilder ändå, för det var ju inget fel på dem.
Men nästa gång jag känner att jag vill ha ”studiobilder” kan jag lika gärna sätta upp ett vitt lakan hemma och börja knäppa för att sen lämna in till ett proffslabb för att få dem framkallade.
Jag tror att de skulle bli lika fina och det skulle säkert bli billigare.

Leksakskamp

Jag fattar inte, hur kommer det sig att saker som någon annan har är sååå mycket roligare än allt annat?
Skrutten har haft en kompis här och lekt idag och han tyckte det var så roligt. När vi öppnade dörren och E satt i vagnen därutanför, oj vad lycklig han blev. Båda killarna började vifta frenetiskt med armarna. :D
Men leksaker, det är bara det som den andra har som duger, allt annat är skittrist. E har inte börjat gå ännu så när skrutten fick tag i något de båda ville ha reste han sig helt sonika upp tog det och gick och satte sig utom räckhåll. Verkligen en artig värd.
Efter 5 timmars lek och bus (med en lite sovpaus) var det en väldigt trött kille som stoppades i sängen nu på kvällen, trött men nöjd.