05.09

För två år sedan hade jag ont och drog girigt i mig lustgas medan jag svor tyst för mig själv (eller möjlgtvis högt?) över att jag inte hade hunnit få någon annan smärtlindring,
(fast jag var glad för det sen... efteråt)
Så när jag trodde att man inte kunde ha ondare än jag hade just då så ökade smärtan ännu mer och helt plötsligt var han där.
Han var så mycket renare än jag trodde, inget kladd och inget blod, bara en människa i miniformat. En liten människa som lades på mitt bröst och som försiktigt öppnade ögonen och tittade på mig.
05.09 för två år sen.


Nu har jag en 2-åring.
Världens finaste 2-åring.
Lika älskad då som nu.
Grattis på födelsedagen älskade, underbara lilla Skrutt!

40,2

Skrutt är sjuk, hög feber, blek, glansig på ögonen och frossa. Lillhjärtat.
Han ligger bredvid mig i soffan under sitt täcke och tittar på Nicke nyfiken på dvd. Emellanåt gnyr han, som för att tala om att det inte är bra. Jag klappar, tröstar, försöker få i honom vatten och hoppas på att dagens första febernedsättande supp ska börja verka snart.

Mindre bra egenskaper

Man inbillar sig, och hoppas på, att ens barn kommer att ärva alla de goda och bra sidorna från respektive förälder.
Självklart kommer Skrutt att göra det.
Eller?
Tänk om det blir precis tvärtom.
Tänk om han t.ex ärver mina talanger för matematik och mitt teknikintresse, och makens ordningssinne och fallenhet för stavning och grammatik.

Oh my good!

När bloggar tystnar

Det är fascinerande att man kan fastna så i bloggar.
Jag följer kanske 10-15 stycken som jag kollar så gott som dagligen. Några är av personer jag känner bra, vissa är personer som jag känner lite mindre bra och vissa känner jag inte alls.
Så ibland blir det helt tyst i en blogg, tystnaden blir längre och längre och man börjar få en konstig känsla i magen. Varför skrivs det ingenting? Är det något som har hänt? Det är jobbigt, är det någon som man inte känner så jättebra kan man ju inte gärna höra av sig heller, även om man bryr sig.
Ja, jo hej... jag bara undrar varför du inte skrivit nåt i bloggen på ett tag, är allt ok?
Det blir ju lite konstigt om man inte pratar i vanliga fall.
Man får helt enkelt sitta och undra och hoppas, hoppas att allt är som det ska.

Läsning

Alla förstå-sig-påare:
Det är viktigt att läsa för barnen, det är aldrig för tidigt att börja läsa!

Jag (bokmal) innan jag fick barn:
Åh vad jag ska läsa mycket för skrutten redan från början, tänk vilka mysiga lässtunder vi kommer att ha!

Verkligheten kommer ikapp:
Jag, entusiastisk: Kom Skrutten ska vi läsa bok! Vilken bok vill du läsa?
Skrutt kommer (eventuellt) med en bok.
Jag börkar läsa och en av följande två saker händer.
1. Skrutten vänder sig om tittar ilsket på mig och hyssjar.
2. Skrutten vänder demonstrativt blad så fort jag öppnar munnen.
Detta gäller oavsett om det är en bok med text till bilderna eller en pekbok.
Skitmysigt.
Ibland, om jag har tur, kan jag tillåtas att låta som djuren i pekboken om bondgårdens djur, men då är han generös.

Jag undrar när de mysiga lässtunderna kommer att infinna sig?

Crash! Boom! Bang!

Skrutt och jag var över till C en liten stund och lämnade av ett par burkar kräftor. Vi var inte där så länge men skrutt hann ändå med att pilla på miljoner grejer. Jag försökte hänga med, men han lyckades trots det att både böja sönder en febertermometer samt dra ner en stor porslinshand i golvet så att den gick sönder.
Sorry C.
Det är sååå roligt att vara borta med honom, jag ska sluta med det, från och med nu får alla komma hem till oss istället.

Ni hao

I och med att Skrutt numera vaknar mellan 4-5 på mornarna så har jag blivit alltför bekant med morgonprogrammen på Nikelodeon. De har ett program som är väldigt pedagogiskt där de ibland lägger in lite engelska ord. Typ färger, siffror och "mamma" "pappa" och liknande. Det är ju bra,att lära barnen lite engelska.
Det finns ett program till som är uppbyggt på exakt samma sätt, med den lilla lilla skillnaden att de lägger in vanliga ord på... kinesiska(!)
Jag har i ärlighetens namn väldigt svårt att se nyttan med det.
Men visst, åker jag till kina så kan jag i alla fall hälsa nu - ni hao.

Praktisk vs. snyggt

Samtal med lillebror för nån vecka sen.
Lillebror: Vi har fått in så coola vinterkläder till Skrutt, jacka och byxor!
Jag: Ja fast vi har redan köpt en overall.
Lillebor: Meh, varför det?? Då får ni byta.
Jag: Mhm... fast han är så liten än, byxor och jacka funkar liksom inte, det kommer in snö. Inte så praktiskt.
Lillebror: Praktiskt?!? Men det är ju snyggt!
Vi behöll overallen.

Samtal med lillebror idag.
Jag: Jag behöver en jacka.
Lillebror: Ok kolla de här.
*Jag provar några*
Jag: Denhär var snygg, fast den är vit, det är inte så praktiskt med Skrutten.
Lillebror: Men praktiskt! Den är ju snygg!
Jag: Jo... finns den inte i svart?
Lillebror: Nej, men vi har denhär, den är typ likadan fast rakare i modellen.
*Jag provar*
Jag: Nej, denhär var väl inge snygg?
Lillebror: Nej det var den inte. Ta den vita.
Jag: Ja... fast det är ju inte så praktiskt med vitt...
Lillebror: Men du har väl tvättmaskin?!
Jag köpte den vita jackan. Och kommer förbanna lillebror när jag kastar den i tvätten för 743 gången i höst. Men den är snygg.

Insikter

Det har varit mycket tankar som snurrat i huvudet den sista tiden. Många tankar och många nya insikter.
Idag ställdes jag för en situation som tidigare gjort mig väldigt nervös. Vi snackar svettas floder, darra på rösten och sitta på händerna för att de inte ska skaka nervös.
Men idag, knappast nervös alls. Det är som med muntliga redovisningar.
Nervositeten har bara försvunnit.
Jag satt efteråt i bilen och funderade på vad det kunde bero på. Visst, jag har blivit äldre och fått mer livserfarenhet, det har påverkat. Men sen slog det mig, alldeles klart, att den allra största anledningen är Skrutt. Han har fått mig att inse vad som är viktigt och vad som inte är det. Han har fått mig att bli vuxen, att ta ansvar och få perspektiv på tillvaron.
Pratade med R om det på kvällen och han sa att han kände precis samma sak, att han förändrats, att han numera tog för sig mer och tog mer ansvar utan att riktigt tänka på det, både hemma och på arbetet.
Att bli förälder - snacka om personlig utveckling.

Zelda - en av favoritstriparna

av Lina Neidestam

Lycka

Skrutt vill att nån av oss ska ligga brevid honom när han ska sova, det är allt bra mysigt och det gör att jag känner mig lycklig.
När han famlar i mörkret efter min hand för att lägga den på sin kropp för att hela tiden känna att jag finns där.
När han sträcker ut handen och stryker mig över kinden så som jag brukar göra på hans.
När hans andetag blir tyngre och övergår i lätta snusningar.
När jag ser hans blonda lockar skimra i mörkret, med den stora virveln mitt på huvudet.
När jag böjer mig fram och drar in hans doft för att sedan försöka ta mig ur sängen utan att väcka honom.
När jag sakta smyger bort till dörren, tittar på honom en sista gång och sen sakta stänger den bakom mig.
Då känner jag lycka.
Lycka att den där underbara lilla människan kom till just oss.
Lycka över värdens finaste lilla kille.

Zelda

Jag bara älskar den serien.
Gjord av den mycket talangfulla Lina Neidestam, hennes blogg hittar du HÄR

Självscanning

Jag har handlat på självscanning.
Första gången - välkommen till 2000-talet.
Har inte orkat/vågat/fattat grejen tidigare men tänkte att jag skulle ta ett steg till in i teknikens värld.
Det var SÅ SMIDIGT.
Att ha koll på hur mycket man handlat för hela tiden och sen kunna glida förbi den långa kön när man ska ut. Dessutom känner jag att jag kommer bli mer prismedveten när jag får knappa in allt själv.
Jag är fast.

Parkeringsplatser - nål i höstack

Jag hatar stora parkeringsplatser, jag glömmer alltid bort vart jag ställt bilen. Man skulle ju kunna tro att jag lärt mig. Att det på något sätt skulle komma upp en tanke när jag parkerar:
"Vänta nu, brukar jag inte ha svårt att hitta bilen? Tänk nu noga efter vart du ställer den."
Tanken kommer aldrig.
Jag parkerar, kliver ut och blir sen alltid lika frustrerad när jag kommer tillbaka och inte har en aning om vart den står.
Sen tycker jag det är lite pinsamt att gå omkring och leta efter den så jag brukar göra det lite diskret. Jag spankulerar omkring på parkeringen och försöker se ut som om jag vet precis vart jag ska samtidigt som jag kikar efter en bil som ser ut som min.
I verkligheten ser jag antagligen ut som en potentiell biltjuv som obemärkt försöker hitta en olåst bil med nycklarna i som jag kan hoppa in och stjäla.
Det är hopplöst. Får nog lacka om bilen i nån färg som sticker ut.
Typ neonrosa.

Presenter

Två av Skrutts sysslingar börjar bli stora och vi blev tillfrågade om vi ville ha "lite grejer" som de vuxit ifrån.
Toppen, tusen tack till de snälla släktingarna!
Lite grejer visade sig innebära:
En sulky - perfekt, det är nåt vi tänkt skaffa men inte kommit oss för.
En kasse duplo - Skrutt var salig!
En motorcykel(!) - Skrutt är ännu ovetande, pappan är salig!
"Ja han är väl lite liten än så länge... men kanske nästa år!" Utbrast den lyckliga fadern hoppfullt.
Mmmm, det känns verkligen som om jag vill släppa iväg min 2½ åring på den där nästa sommar. Han tar sig fram på trehjuling genom att gå med fötterna på marken. Men motorcykel, yes, no problem.
Fast den kommer säkerligen bli väldigt populär så småningom.
Dessutom kom tre kassar med motorcyklar, personbilar, lastbilar, helikoptrar, traktorer, bussar, flygplan, mopeder, grävskopor, racerbilar, en biltransportbil, en truck, en folkabuss, en rymdfärja och en bärgningsbil.
Än så länge är han lite liten för de flesta av dem, men jag känner ändå ett akut behov av att införskaffa lite dockor!

Miralin - Symaskinen: 1-0

Eller om man ska vara nogräknad så är väl ställningen snarare
Miralin - Symaskinen: 1-342
Men skit i det nu!
Det viktiga är att jag på egen hand lyckats sy en ny shoppingkasse, jag behövde inte ens ta hjälp av maken.

// Mycket nöjd med mig själv

Barn i alla storlekar

Var hemma hos en kompis på eftermiddagen, hon har en
5-åring och två 4-månaders.
Två bebisar. Jag kände mig helt ställd.
Hur ska jag hålla dem? Går de sönder om jag gör sådär? Skrutt kan omöjligt ha varit så liten. Hur klarade jag det???
Skruttungen var fascinerad... han satte sig bredvid och klappade försiktigt bebisarna på huvudet och såg så stor, så stor ut.
Annars tillbringade han mycket tid åt leksakerna,
till 5-åringens stora förfäran.
Vid ett tillfälle kom till och med tårarna fram.
- Mamma, han lyssnar ju inte på vad jag säger!
Jag förstår henne. Jag har lust att göra likadant ibland
(läs: ca 200 gånger per dag)

Bättre skitig och hel?

Jag har gjort något dumt.
Tagit av all klädsel på vagnen för att tvätta den.
Jag kommer aldrig att lyckas få ihop det igen, den ser ut som ett 10 000 bitars pussel.

-----------------------------------------------
Jag fick ihop vagnen igen.
Ha!
Pussel-SM nästa.

Tjat, tjat, tjat

"Nej inte springa ut i gatan, det kör bilar där, håll mamma i handen"
"Nej usch usch, inte slicka på stenar, blä"
"Nej du får inte klättra upp på ryggstödet, det gör jätteont att ramla därifrån"
"Nej ajja, dvd:n går sönder om man gör sådär"
"Nej ajja Skrutt inte slåss! Det gör ont på mamma"
"Nej inte äta banan nu, det är mat snart"
"Nej låt bli knapparna på spisen, den blir varm"
"Nej inte kasta saker, de går sönder"
"Nej du får inte värma snutte i mikron"

Vissa dagar känner jag mig som världens tjatmoster, det är så jag ledsnar på mig själv, vad ska då inte Skrutt göra?

Apropå "grabbiga" grejer

Skrutt har börjat göra vapen av allt.
Imorse hann jag bli skjuten av både en bestickkniv och en ihopbyggd legopistol.
I totaly blame dagis!
Häromdagen när jag kom dit försökte de visa honom att man kunde använda en bandyklubba till att spela bandy med, han verkade tycka de var helknäppa som sprang och slog på en boll med ett sånt fint gevär.

En av fröknarna från andra avdelningen skrattade lite:
"Haha, ja det är allt en riktig grabb det där, sen får de säga vad de vill, vissa saker sitter bara i generna"

EttTvåTreFyraFemSexSjuÅttaNioTio
*andas, andas*

Det var inte rätt läge att ta diskussionen då.
Men jag tror inte att det är generna som fått skrutt att veta att det finns vapen, jag tror att det är de större barnen han har tittat på och härmat.
Men nej, min son föddes nog med en vapengen. Det verkar myyyycket troligare.
Om han varit en flicka som sprungit omkring med gevär, för det finns ju det också, undrar om det hade varit generna då med, eller hade hon kanske "umgåtts mycket med pojkarna"?

I´m a princess

Det är inte så att jag tycker att föräldrar som köper rosa prinsessklänningar till sina döttrar är förkastliga, så är det inte, vill bara klargöra det.
Vad jag tycker är synd är att barnen redan från början blir så styrda till att vara "pojkiga" och "flickiga" Från alla, från kamrater, från släktingar, från reklam, tv, tidningar, klädeskedjor. Från hela samhället.
Jag är medveten om att många små flickor har prinsessfaser och jag menar inte att man ska vägra dem att ha det. Men vad jag tycker är viktigt är att man även fungerar som motvikt. Att man uppmuntrar flickorna att även klä sig i praktiska kläder, att de får skita ner sig, klättra i träd och vara barn. Precis som det är självklart att små pojkar ska få leka med typiska "grabbgrejer" om de vill det, men att det även ska uppmuntras att leka med dockor, klä ut sig och att det ska vara lika ok för dem att tala om hur de tänker och känner som för flickor.
Det är tack och lov självklara saker för många, men samtidigt finns den andra sidan. De som behandlar de små flickorna som om de varit gjorda av skört porslin, medan de lär de små pojkarna att det är bara att resa sig igen, de är ju "tuffa grabbar".
När jag var liten hade jag nästan bara killkompisar och lekte hellre med bilar än med dockor, men även jag hade en prinsessfas. Den bestod i en skrikrosa sidenaktig klänning med spets. Jag tänkte nu med stor bävan bjuda på en bild av mig själv iklädd den förskräckliga kreationen. Lägg särskilt märke till de välmatchade vita strumpbyxorna och röda lackskorna.
Tjusigt, inte sant?

Har du hört det förut?

Ja, jo, jag har tagit upp tidigare, men jag kunde ändå inte låta bli att förundras (förfäras) när jag var in på lindex idag. Jag tycker att det är så tragiskt. Gissa vilken avdelning som är tänkt för små pojkar och vilken som är tänkt för små flickor... Gissa: en är rosa och en är mörkblå/mossgrön.
Kom igen, gissa nu!



Observera speciellt de små prinsesskronorna på hyllan ovanför de rosa (mar)drömmarna.
Underbara inte sant?
VARFÖR ska flickor se ut som rosa fluff och killarna alltid vara mörka och tråkiga.
VARFÖR kan ingen av de stora klädkedjorna satsa mer på färgglada kläder som riktar sig till alla barn.
Hur.Svårt.Kan.Det.Va?!?

In i mörkret

Var och klippte mig idag och satt och funderade på exakt hur knäpp dessa stackars frisörer egentligen tror att jag är.
Jag kommer in, talar om hur jag vill ha det sätter mig ner och blundar mig sen igenom hela klippningen.
Det är inte för att jag tycker om överraskningar och inte vill se hur det blir, och det är inte för att man alltid ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig när man sitter i en frisörstol.
(Även om det faktiskt skulle kunna vara en giltig anledning, friersalonger gör ungefär lika mycket för självförtroendet som provrumsbelysning)
Nej anledningen till att jag sitter där och studerar insidan av ögonlocken är att jag ser så förbaskad dåligt utan glasögon, allt blir liksom bara en dimma och det är skitjobbigt, huvudvärksframkallande på hög nivå.
Så jag sitter där och blundar. Och frisörerna funderar antagligen på vad det är för miffo de fått i stolen framför sig.
Men jag bjuder på det.

!@#%€&¤$

Idag var det betygsutdelning av utbildningen.
Jag och C gick ner på stan efteråt för att försöka finna en speciell diodslinga som visade sig vara omöjlig att hitta.
Nu är man återigen arbetslös, jag började att fira genom att, när vi återvände till bilen, upptäcka en fin liten lapp på vindrutan, en parkeringsböter á 700:-
Förbannade jävla skiiiiit!!!
Framför allt eftersom jag stod på en stor gratisparkering med massor av bilrader, men just den raden där jag ställde mig i morse var visst ingen "riktig" rad.
Det var precis vad jag behövde. Verkligen.

Hej Herman, jag har saknat dig

Idag gjorde jag något som jag inte har gjort på över 6 månader.
Jag tog upp och läste en bok. En bok som alltså inte var en skolbok.
Innan utbildningen hann jag börja jag på Historien om Sverige- samlingen av Herman Lindqvist, tre böcker han jag med innan pluggandet startade, men nu har jag äntligen börjat med bok nr 4 Stolthet och fall.
Det känns det bra, jag har saknat det.

Innan han ser ut som en afghanhund

Jag har undvikit det in i det längsta men jag kan snart inte blunda för det längre. Skrutt behöver klippas.
Jag hatar att klippa honom. Man måste liksom ha en sax i närheten av hans lilla huvud och han tycker självklart att det är otroligt spännande när mamma håller på med någonting bakom ryggen på honom. Eftersom han retfullt nog saknar ögon i nacken så far huvudet fram och tillbaka för att försöka se vad jag gör. Skitläskigt!
Vi försöker distrahera honom att titta på och göra nåt annat men det är svårt.
Tips på hur man klipper en nyfiken livlig tvååring?

Komplimang som värmde

Min lärare i kommunikation sa något som gjorde mig så glad. Det värmde verkligen ända in i hjärtat.
"Om man varit uppmärksam i denhär klassen så har man egentligen inte behövt lyssna när vi pratat om presentationsteknik, det hade räckt om man observerat dig, för du gör verkligen allt rätt."
Hon sa även att jag hade ett oerhört bra kommunikativ förmåga på alla sätt, och jag växte flera centimeter.

Jag, som hade ont i magen i flera veckor innan jag skulle tala inför klassen på gymnasiet, jag som helst satt i ett hörn och hoppades på att ingen skulle fråga mig något för att slippa märkas.
Jag har blivit riktigt bra på att tala inför folk och hålla redovisningar - vem hade kunnat tro det?
Inte undertecknad i alla fall.

Betygssamtal

Jag har varit på betygssamtal. Det gick bra. Riktigt bra till och med. Det kunde faktiskt inte ha gått bättre, och jag är jättestolt över mig själv.
Det är svårt för mig att säga så. Att jag är bra eller duktig på någonting, väldigt svårt.
Efter att vi gått igenom allt så sa min lärare på slutet att han ändå ville skicka med mig nånting som jag skulle jobba med, och så skrev han på tavlan, med stora bokstäver:
Våga tro på dig själv!
Han menade att jag måste lita på att det jag gör är bra, och det är så mitt i prick så det är nästan skrämmande. Jag kan göra om och ändra i nånting 10 gånger och visst blir det bra - men det var det efter första gången också.
Betydligt mer effektivt om jag vågar lita på mig själv direkt.

Jag kände mig plötsligt transparent, märks mina svaga sidor verkligen så tydligt?

Vad är grejen?

Läste i tidningen:
Intervju på stan med 23 årig mamma med en bild på henne och hennes 11 månaders dotter som sitter i vagnen iklätt ett rosa hårband med rosett, rosa byxor, rosa jacka och en tröja med Hello Kitty på.

Vad är grejen med att sätta ett hårband på ett barn som knappt har något hår än?
- Grejen med det är, att det är för att hon inte har något hår. Hon har fått ett hårband för att folk ska se att hon är en tjej.

Är det många som tar fel alltså?
- Det har hänt. En gång var hon helt klädd i rosa och det kom någon och frågade om det gick bra att hälsa på pojken, man funderar lite på hur folk tänker då.

Hur många hårband har ni?
- Några stycken. Ett mörklila, ett ljuslila, ett rött och ett till rosa.

*Slut på intervjun*

Dethär fick mig att tända till, på så många cylindrar att jag inte vet vart jag ska börja.

1. VARFÖR är det så viktigt att folk ser att det är en tjej? Det är ett barn, varför ska man nödvändigtvis dela in det ett kön och sen dessutom späda på stereotyper om att flickor ska se ut som små dockor?

Varför kunde de inte ha ställt de frågade istället?

2. Hur tänker man när man tror att ett helt rosaklätt barn är en pojke frågar sig mamman.
Jadu kära mamma, man kanske tänker utanför ramarna. Man kanske tänker att alla små flickor inte behöver ha rosa och alla små pojkar inte behöver ha blått.
(Sen kan man tycka att men kan fråga om man kan hälsa på barnet istället, men det är en annan sak.)

Jag börjar reagera mer och mer på sånthär. Varför är folk så trångsynta och varför ska man uppfostra små barn efter könsroller redan från början?

// Irriterad - och mycket nöjd med att sonen imorse lämnades på dagis iklädd lila byxor och rosa strumpor till den svarta t-shirten.

Undvikande - jag?

Gått en promenad.
Lagat mat till matlådor.
Förberett maten tills ikväll.
Diskat.
Tvättat.
Hängt tvätt.
Vikt tvätt.
Bäddat.
Sorterat upp saker i källaren.
Lagat ett hål i en tröja.
Skalat morötter.
Hackat lök.
Slagit in paket tll Skrutts födelsedag.

*Lista över saker jag gjort för att kunna undvika att plugga utan att känna alltför dåligt samvete*

Ögonblick

Sena kvällar och tidiga mornar.
Gnälliga dagar och hysteriska utbrott.
Halsbrytande hopp i soffor och på bord.
Vägran att lyssna och sparkande ben när saker går fel.
Och sen.
Kramen, leendet, det kiknade skrattet.
Det ljusa hårsvallet på kudden när han sover.
Det lugna snusandet av hans andetag.
Hans lilla hand som fattar min för att känna trygghet.
Det som gör att alla jobbigt stunder bleknar bort på en sekund.
Älskade, älskade skruttunge.

Kort uppdatering

Ja, jag är medveten om att det går nästan pinsamt lång tid mellan inläggen.
Jag vet, jag vet.
Men oroa er inte, snart är skolan slut, har jag otur och inte hittat nåt jobb kommer det bli gott om tid för bloggande.
// Bitter

Över till Skrutt.
Det lilla monstret fortsätter leka tornado när det är sovdags. Han somnar inte utan att någon ligger bredvid honom och även då tar det upp emot ett par timmar.
Sen vaknar han nångång mellan 4-6 på morgonen.
I morse var han generös och bjöd på en sovmorgon ända till 6.20.
Tack tack.
Efter en veckas dagis börjar dessutom den första förkylningen göra sitt intåg, men jag ska inte gnälla, det går även magsjuka på dagis. Klarar vi oss med en vanlig lite förkylning så får man väl vara nöjd.