De var i alla fall inte sena

Jag trodde i min enfald att ”Vi levererar mellan klockan 12 och 15” betydde att paketen jag väntade på skulle levereras mellan… tja… klockan 12 och 15.

Jag trodde inte att det betydde att det skulle parkera en stor gul lastbil utanför dörren klockan 10.30.
När jag står i duschen.
Med schampo i hela håret.
Så dumt av mig.

Nåja, får trösta mig med att den stackars budkillen såg typ lika besvärad ut som jag kände mig när jag öppnade med en dungsur shampoindränkt handduk kring håret, hjälpligt iförd de kläder som låg närmast... efter att 30 sekunder tidigare ha vrålat:

"ETT ÖGONBLICK BARA!!" Innifrån duschen.

Var är föräldramanualen?

Visst visste jag att det skulle komma stor frågor så småningom, det visste jag. Men inte riktigt hur svårt det skulle bli att ge svar på alla. 
"Mamma kommer du att dö?”
Den frågan var jag beredd på, och visste på förhand hur jag ville besvara.
Frågor som ”Mamma kan man dö om man får en kniv i ryggen?”
Ehh. .. nej. Den hade jag inte förutsett.
Det rör sig mycket i huvudet hos min lilla 5-åring. Mycket stora och tunga tankar. Han är dessutom väldigt känslig för tillfället så det gäller att väga sina ord på guldvåg. Ett felaktigt svar och han bryter fullkomligt ihop av sorg och rädsla.
Jag vill inte ljuga, samtidigt som jag inte vill göra honom mer uppskrämd än han redan är.
What to do? Jag har beslutat att försöka komma på var frågorna kommer ifrån och försöka tackla dem från grunden. Alltså:
”Mamma, kan man dö om man får en kniv i ryggen?”
”Ja att få en kniv i ryggen kan vara farligt…”
*underläppen börjar darra på Skrutten*
”… men varför frågar du det?”
”Pappa håller på och skär uppe vid taket och han kan tappa den på mig!” (vi håller på och renoverar)
”Men älskling, pappa håller jättehårt i kniven och är så försiktig, han kommer inte tappa den på dig. Dessutom skär ju aldrig pappa när du står under, eller hur?”
”Nej…”
Krisen avvärjd.

”Mamma, kan man dö om man dricker bensin?” 

Inte heller nåt jag direkt hade förutsett!
”Man ska inte dricka bensin, då kan man bli väldigt dålig…”
*tårarna börjar rinna*
”Jag kommer att dö!!”
”Men älskling, du har väl inte druckit bensin… varför är du rädd?”
Det visade sig att när han hade åkt fyrhjuling med morfar så hade han blivit ”varm på foten”.  Nu trodde han att eftersom det finns bensin i fyrhjulingen så hade det kommit på foten och att han därför skulle dö.
Efter en noggrann förklaring om att det var motorn som gjorde att han blev varm på foten, och att även om han skulle ha fått bensin på foten så är det inte, eftersom han faktiskt inte är ett träd, detsamma som att dricka den så den avvärjdes även denna kris, men så fortsätter det.
Slår han i foten tror han att benet ska trilla av, ser han en konstig taklampa så tror han att den ska trilla ner i huvudet och går vi på trottoaren tror han att han ska bli påkörd.
Jag fattar ingenting.
Inget konstigt har hänt i familjen, inga dödsfall eller så… men många och otäcka tankar poppar upp hos honom. Han kallar det att han ”haft en mardröm”. Vilket jag slutligen fattar jag att det betyder att han tänker på nåt läskigt.
Det enda som jag kan tänka mig skulle eventuellt skulle kunna påverka är att han säger att en pojke på dagis säger ”dumma saker”. Vet att pojken i fråga har sagt mindre snälla grejer till de andra barnen, kanske är det det som i kombination med känslig liten 5-åring spinner iväg?
Jag vet inte. Idag pratade jag i alla fall med fröknarna som lovade att vara lite extra aktsamma både på hur barnen är mot varandra, samt tänka på hur de säger saker till Skrutten just nu för att inte skapa fler missförstånd än nödvändigt.

Har även sagt att han alltid, alltid, ska berätta och fråga oss eller fröknarna om det är något som han funderar på, men samtidigt har jag ingen aning om vad som är rätt sak att säga.

Helgjobb

Jag hatar, verkligen hatar att jobba varannan helg.
Det blir 4 dagar som jag och R har ledig tillsammans i månaden. Vilket oundvikligen gör att de är fullspäckade, oftast med tråkiga måsten som vi inte kan göra själva.
Sen blir folk sura när man inte har tid att träffa dem på sina lediga helger.
För jag menar det är ju inte så att det är en person man har att träffa, och bor de sen en bit bort så försvinner ju en hel helg och då är det plötsligt en månad mellan den gemensamma ledigheten, och vips så är den ledigheten fullproppad av ännu fler gemensamma måsten.
På mina lediga helger prioriterar jag, förutom alla måsten, att umgås med familjen.
Vilket gör att jag har vänner jag inte träffar längre, vänner som bara är lediga på helgerna.
Det är jättetråkigt att det blir så. Men jag kan inte klona mig själv.
Jag måste välja och prioritera, jag har inte tid med allt och alla.
Jag önskar att jag hade det, jag önskar att jag inte gick omkring med konstant dåligt samvete, men jag. hinner. inte!

Nu ska vi göra om i sovrummet. Innertaket håller på att lossna så, det blir nytt tak, ny färg på väggarna, nya lister, nya garderober och för att få in dem måste vi flytta en innervägg, och minska städskåpet i hallen, och då måste vi lägga nytt golv också....
4 gemensamma lediga dagar i månaden alltså.
Vi kommer i bästa fall att vara klara till nyår.
Nästa år.

och på samma tema...

Skrutt hade en kompis hemma för nån vecka sedan. Kompisens pappa var med och vi satt och fikade i köket, pappan, R och jag.
Skrutten och kompisen höll på att busa lite väl mycket med fel saker och efter att vi sagt till flera gånger gick jag och sa till på skarpen att nu räckte det!
Bra så.
Några dagar senare träffades R och pappan själva med barnen.
Pappan:
- Jag måste bara säga att jag var så imponerad av din fru häromdagen, att hon tog tag i situationen och sa till när ungarna inte skötte sig. Jag är inte van vid att mammor brukar göra sånt...
.
.
.
Visst låter det lite konstigt?

Fast om man ska ta det som det verkligen var, att vi byter ut kompisens pappa mot mamma, och om vi byter plats på mig och R. Då blir det inte riktigt lika konstigt?
Eller jo, fortfarande konstigt, men inte lika osannolikt.
Tragiskt vilken erfarenhet mamman har när det gäller pappor? Ja.
Ovanligt? Nej.

Det är precis som när R bakar bullar och fixar tårtor till Skrutts kalas.
- Men oj, gör din man det?
- Kan han sånt?
- Vad duuuuktig han är!!
Nån som skulle säga så till R om det var jag som bakade?

Eller när Skrutt var liten?
- Åhh vad duktig R är som byter blöjor!
- Vilken tur du har att han hjälper till så mycket..
Men hallå!! Var fan var jubelkören när jag bytte blöjor??

Och varför var inte jag duktig som "hjälpte till" med Skrutt, trots förlossningsdepression.
I helvete att R hjälpte till. Han tog sitt ansvar. Precis som jag.

För att inte tala om folk som snackar om att pappan är barnvakt åt ungarna just nu så att mamman kan göra annat.
Så bra då. Och mamman är barnvakt resten av tiden?

Sliter mitt hår.

En jämställd bulle?

Kanelbullens dag igår. Hörde ett samtal mellan två mammor.
-Va ska ni INTE baka kanelbullar idag??
Sagt med tonfall så att den icke uttalade meningen "vad är du egentligen för mamma??" tydligt hördes i tystnaden efteråt.
Undrar hur många pappor det var som fick höra något liknande.
Säkert massor.
Eller inte.

Ytterligheter

När jag ska köpa något vill jag oftast ha så mycket information som möjligt innan jag bestämmer mig. Jag satt och jämförde dammsugare i ett par timmar imorse innan jag kom fram till vilken jag ville ha och åkte för att köpa den. Ett bra beslut visade det sig då säljaren försökte få mig att köpa en annan då min var slut på lagret. Men nej, jag ville inte ha den och kunde motivera varför alltså gav hos sig ganska snabbt. När jag sen inte ville beställa hem en av min modell eftersom det skulle vara billigare att göra det på nätet sänkte hon priset för att matcha nätpriset.
Bra så.
Och ganska  typiskt mig.
Noga övervägda beslut med mycket fakta bakom. That's me.

Sen ibland kan jag vara väldigt otypisk.
Som när jag hängde upp nya höstgardinerna i vardagsrummet, kom fram till att rummet då skulle se bättre ut om jag flyttade en tavla och helt plötsligt då fick en alldels stor och tom vägg. Inte bra.
Googlade "stor tavla med rött i" klickade in på första bästa sida som kom upp, bara för att titta och få lite inspiration, men upptäckte att de hade en väldigt bra rabatt på alla sina tavlor i helgen och 15 minuter senare finner jag mig själv sitta och betala en tavla som jag valt ut efter en snabb genomskumning av alla tusen tavlor de hade. Fast jag bara skulle titta.
Väldigt spontant, väldigt otypiskt.
Antingen blir såna beslut helt fel - eller hur bra som helst.
Nu håller vi tummarna i tre veckor fram till att den levereras och hoppas på det senare.

Mytoman?

En person i min bekantskapskrets ljuger. Inte små vita lögner, utan det verkar vara lögner för ljugandets egen skull.
Personen ljuger både om sig själv och om andra och har flera gånger hittat på att andra ska ha sagt saker som inte är sanna, utan ofta raka motsattsen till verkligheten. Det är lögner som är hur lätta som helst att avslöja och personen har blivit konfronterad med det, men ändå bara fortsätter lögnerna.
Varför gör man så? Alla som avslöjar lögnerna blir ju arga och ledsna, och tilliten till personen är hos både mig och många andra numera obefintlig. Det är som om det skulle finnas ett tvångsmässigt behov av att skapa drama i sin omgivning.
Det är ingen som jag kan välja att sluta umgås med heller, och jag tror att personen egentligen mår ganska dåligt i sig själv.
Men hur hanterar man en sån människa?

Att prata

Jag pratar inte gärna med andra om sånt som är jobbigt, framför allt när jag vet att personen jag pratar med inte riktigt kan relatera till det jag pratar om, då är jag hellre tyst.
Men ibland, ibland är det verkligen skönt att bara få prata.
Igår fick jag chansen att prata av mig med en vän, en vän som till stor del har samma erfarenheter som jag. Som känner, tycker och tänker som jag, positivt som negativt. Det är skönt att se sig själv speglas i någon annan, att veta att mina reaktioner inte är konstiga och att jag inte är ensam om att känna och tänka som jag gör.
Även om ingenting ändras i sak är det skönt att känna att någon förstår.
Tack.

...

Usch.
Det är inte kul just nu.
Jag känner mest för att krypa ner i sängen och inte resa mig på väldigt, väldigt länge.
Typ nästa år.

Operation för lilla Skrutt

Skrutt var in på en operation idag, och alltså hurra för personalen! Jag blir så imponerad.
Så lugna, pedagogiska och trevliga. Tar sig verkligen tid att prata med barnen.
Narkosläkaren var helt underbar precis som alla sjuksyrror, på både barnavdelningen, operation och uppvaket.
Helt fantastiska!
Den enda som kanske inte var riktigt bra på prata med barnet på barnets sätt var väl operationsläkaren, trevlig och så, men bättre på att ta vuxna än barn. Men det är helt ok, så länge vederbörande är bra på sitt jobb och har folk omkring sig som tar hand om den andra biten.
 
Själv var jag inte alls så nervös som jag trodde att jag skulle vara, antagligen också det till stor del beroende på alla proffsiga syrror och narkosläkeren. Jag kände verkligen att de tog hand om mitt barn på bästa sätt.
Sen att det var de två längsta timmarna i mitt liv när han var nedsövd, det är ju svårt att komma ifrån.

Skrutt själv var superduktig. Vi hade pratat mycket om hur spännande det skulle bli, att få sova-medicin och se hur allting fungerade på sjukhuset. Vi hade tittat på en film på 1177.se om hunden Sally som opererades så vi visste precis vad som skulle hända (bra både för barn och kontrollfreak till mamma).
Han skrattade och var glad ända fram till att han somnade. Och det gjorde alla andra i rummet också :)
På uppvaket sen så var det snurrigt och gjorde ont så det var lite jobbigt för honom.
Han var ganska dämpad ett tag och ville varken äta eller dricka, men sen kräktes han och efter det blev han både hungig, törstig och pigg.
Spagettiben hade han dock kvar i flera timmar så jag fick stötta honom ordentligt när vi skulle hem. Han tyckte det var väldigt märkligt med ben som inte gjorde som han ville och helt plötsligt vek sig under honom.

Nu återstår utmaningen i att hålla honom lugn.
Inget klättrande, inget cyklande, inget badande och ingen fotbollsträning på 14 dagar.
Puh! Där har vi en utmaning för föräldrarna!
För att inte tala om den stackars dagispersonalen som ska försöka att hålla honom i alla fall lite lugnare än vanligt från och med nästa vecka.
Jag säger bara: Lycka till!

Pest eller förkylning liksom

- Vad önskar du dig när du fyller år Skrutt?
- Ett lejon.
- Ett lejon?!
- Ja.
- Hmm... fast lejon är ju ganska stora, vart skulle vi ha det?
- I trädgården.
- Tror du inte att grannarna kan bli lite rädda om vi har ett lejon i trädgården?
- Jo.. men vi kan ha det i snöre!
- Tror du inte grannarna kan bli rädda ändå?
- Jo....
- Finns det nåt annat du önskar dig?
- En orm!
- En orm!? Men mamma vill ju inte ha en orm hemma.
- Den kan bo i trädgården. I snöre.
- Mhm... men tror du det går bra att sätta koppel på en orm?
- Näää....
- Finns det nåt annat du önskar dig?
- En bil!
- Oj, en bil till... du har ju väldigt många bilar....
- En riktig bil.
- En riktig bil? Fast man får ju inte köra bil förrän man är 18...
- Jag kan spara den.
- Ehrm... det är ganska många år att spara en bil, du får vänta ett tag med det... Finns det något annat du önskar dig? 
- En hund.

På nåt sätt känns det som om vi plötsligt var framme vid pudelns kärna. Som om allt det andra var rökridåer för att mamma i ren lättnad över att ha undkommit lejon, ormar och bilar skulle säga ja till en liten hund.
Bra försök Skrutt, men bättre lycka nästa gång.
Det. Blir. Ingen. Hund.

Om varför vuxna bör välja sina ord

Skrutt: Pappa! Fästingkoll! (Vilket betyder att pappa ska kolla så han inte har några fästingar på sig)
Pappan: Lilla gubben, jag tror du fått fästingar på hjärnan...
Skrutt (fullkomligt panikslagen): HUR KOMMER DE IN?!?!?

Ops...

Ehhh... hej?

Den trötta mamman lägger sig på soffan för att ta en powernapp.
Maken och sonen går ut i trädgården, den ena för att klättra upp på taket för att måla vindskivor, den andra för att springa över och roa pensionärerna i huset bredvid med sina påhitt.
Och jo jag var lite osäker när det gällde att släppa upp en fyraåring på taket, men det gick riktigt bra!
Skoja bara.
Hur som helst, jag vaknar en liten stund senare av att tre personer far in genom altandörren, först kommer sonen, tätt följd av pensionärerna i grannhuset.
Nej ok, inga pensionärer. Men två totalt okända ungar hade han i släptåg.
- Andra barn mamma!  Ropar han i förbifarten innan de försvinner in i hans rum.

Nej men verkligen? Tack för upplysningen liksom.

Vadårå?!?

Maken: Du, jag läste din blogg...
Jag: Ja?
Maken: Ditt förra inlägg...
Jag: Mhm?
Maken (med eftertryck): Jag trodde det hade brunnit totalt när jag läste de första fyra raderna!

Hmpf!

Jag och mina gröna fingrar

Jag bara älskar att hålla på i trädgården. Det är ju så rofyllt att påta i jorden, att rensa rabatter och plantera blommor.
Jag borde antagligen ha satsat på en karriär som trädgårdsarkitekt.
Precis så är det.
Inte alls.
Jag önskar att det var så, men jag HATAR att hålla på i trädgården!
Hallå, vet ni hur många småkryp det finns där liksom, det kryllar av spindlar och jag ser fästingar ligga på lur bakom vartenda grässtrå.
Jag har inga rabatter och inga blommor. Jag har provat, men det blev bara måsten och dåliga samveten som resultat.
Fick tre tomatplantor av släkting i år, de står kvar i sina krukor på altanen, enda anledningen att de fortfarande är i livet är att man och son förbarmat sig över dem och ger dem vatten ibland.
Det enda jag vill ha är mina rader av hallonbuskar, resten kan asfalteras. Maken har dock lagt in nåt slags veto så vi har även vinbärsbuskar (som ingen äter av) rabarber (som ingen äter av) samt ett par äppelträd (som vi faktiskt använder, äppelpaj är ju gott)
Min del av trädgårdsskötsel består i att jag 1-2 gånger per år får psykbryt på alla ogräsodlingar som finns och i hysterisk frenesi sliter upp eländet.
Vet inte hur många tvåmeterstistlar och brännäslor som jag ryckt upp de senaste dagarna.
Miljoner antagligen.

Storytel

Jag är helt fast! Jag lyssnar på ljudböcker dygnet runt. Utom möjligtvis när jag sover eller när familjen kräver min odelade uppmärksamhet.
Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar.
De senaste dagarna har åkt till Återbruket med Martina Haag, rensat ogräs med Mark Levengood, lagat mat med Arto Paasilinna och gått långpromenader i Somalias öken tillsammans med Waris Dirie.
Ja, och så varvar jag såklart med sommarpratare däremellan.
Samtidigt har jag  gått igenom hela Storytels bibliotek för att lägga in de böcker jag vill lyssna allra mest på på (just nu 52st) i min bokhylla, och lagt in böcker som jag redan har läst/lyssnat på (214st) under lyssnade böcker.
För ordning och reda måste det vara.
Från att från början tänkt "fast 169:- i månaden, är det inte lite mycket?" har jag insett att det inte är nånting med tanke på hur många böcker man kan lyssna på under den perioden. Dessutom har jag hittat massor av böcker som jag inte skulle ha läst annars.
Jag har kort sagt alltså nördat in ordentligt.
Precis som jag alltid gör när jag hittar nåt jag gillar, efter ett tag brukar nörderiet gå ner på en mer normal nivå, är dock inte säker på att det kommer ske i detta fall. Bokslukare har jag ju liksom varit sedan jag lärde mig läsa, och ljudböcker är guds gåva till en boknörd med tidsbrist.

Semestern inledd

Borde kanske skriva ett inlägg, men sorry, första dagen på
4 veckors ledighet och jag är upptagen med att lyssna på ljudböcker.
Storytel is the shit.

Sen skulle man kanske kunna tro jag kunde skriva ett inlägg samtidigt, eftersom det nu är en ljudbok... Men haka inte upp er på detaljer.

Lättnaden

Lättnaden är nästan fysisk.
Lättnaden i en läkare som tagit fel.
Lättnaden i en sjukdom som inte var en sjukdom.
Lättnaden.

Jag frågade vad de som för någon dag sedan levde i ett vacum skulle göra efter besöket som medfört sån lättnad.
Svaret blev något de inte kunnat göra den senaste veckan.
De skulle sova.

Flytta fokus

Jag har ett konstigt sätt att handskas med jobbiga saker. Ett sätt som jag skäms över.
Jag vet inte hur man borde reagera, men mitt sätt känns inte normalt.
Jag shoppar.

Alltså på nån nivå fattar jag ju att jag försöker skjuta saker ifrån mig, att fokusera på något annat, att slippa ta tag i mina känslor. Men ändå.

Min farmor dog för några veckor sedan -  en timme senare är jag nere på stan och handlar begravningskläder. Hej och hå, tänka på det praktiska, inte känna. Bort, bort, bort.

En anhörig ringer om ett cancerbesked - jag sätter mig vid datorn, handlar gardiner och letar ny soffa. Jo för det måste nog göras. Precis just nu. Det är väldigt viktigt att hitta de rätta höstgardinerna till vardagsrummet. I denna sekund.
Om jag bara lyckas med det kanske allt det jobbiga försvinner.
Eller hur?

Plötsligt blev allt annorlunda.

Ibland får man perspektiv på saker och ting väldigt snabbt.
Natten som var blev Skrutten magsjuk och kräktes.
Själv landade en superförkylning i kroppen och jag kände mig allmänt under isen.
När jag vaknade imorse tyckte jag "Magsjuka" och "Sommarförkylning" var jobbiga ord.

Sen ringde telefonen. En nära anhörig.
Magsjuka och Sommarförkylning är inte jobbiga ord.
Magsjuka och Sommarförkylning är ingenting.
Cancer. Där har ni ett jobbigt ord, ett hemskt ord, ett fruktansvärt ord.
Bröstcancer.
Plötsligt känns världen väldigt konstig, orättvis och skrämmande.

Tidens gång

I veckan begravde vi farmor. Vila i frid lilla farmor.
Men egentligen hade hon inte varit farmor på flera år.
Min farmor som bakade bullar och sockerkakor, som alltid hade sockerdricka hemma i kylen och en fin godisskål som det alltid fanns godis i när vi hälsade på. Den farmorn har tynat bort de sista åren, farmor som var kvar kände inte igen mig.
På ett sätt hade jag nästan sörjt färdigt när hon dog, min barndoms farmor försvann ju för flera år sedan.
Farmor blev 95 år och var den sista av mina far-och morföräldrar som gick bort.

Det känns konstigt. En hel generation är borta från familjen.
Nu är det jag och min bror, min mamma, min pappa och... ja sen är det inte så mycket mer.
Vi är inte så stor familj.
Men det är klart. Jag har ju man och barn, brorsan har sambo och barn. En ny generation.
Och båda våra respektive har mycket släktingar. För att inte tala om mammas man och pappas fru, två stora släkten till som flätats in i vår. Räknar man med ingifta åt alla håll och kanter finns det huuur mycket släkt som helst.
Jag antar att det beror på hur man väljer att se det.

Vissla och du skall finna

Tyckte jag var smart som installerade en app som gör att telefonen visslar tillbaka när man visslar efter den.
Perfekt eftersom min telefon alltid lyckas gömma sig på konstiga ställen, (jag skulle gärna se en liknande funktion för plånboken)
Det jag missade att tänka på var att Skrutt är en hejare på att vissla.

10 minuter tog det innan jag slog av funktionen.

Nu får jag använda den i smyg och stänga av den ett tag varje gång han kommer på att han ska testa om det funkar. Med lite tur är den på när jag behöver den.

Goda grannar

Ibland är jag väldigt glad över att ha grannar. Som idag, när både Skrutt och jag verkar ha vaknat på fel sida och sen varit på kollisionskurs sen dess.
När jag är sekunder från att sätta ut ungen på blocket får grannarna besök av barnbarnen i samma ålder.
"Vill Skrutt komma över och leka? Kanske följa med bort till lekparken sen"
"JAAAA!!" Ville jag skrika. Men eftersom grannen eventuellt skulle kunna misstänka att ungen inte var så rolig att ha och göra med vid en sån reaktion log jag i stället rart och sa:
"Å tack så mycket, det vill jag... ehh... han gärna."
På med jackan, ut genom dörren, göra en stor kopp te och sen bara: andas.

Borde nog ha köpt en lott också

Jag har köpt en klänning!
Jaja, stoppa pressarna liksom, men jo det är en stor grej.
Den enda klänning jag kan komma på som jag faktiskt har trivts i förut är min brudklänning - och den var tvådelad.
Det händer att jag köper klänningar ibland, sen brukar de få hänga oanvända i garderoben tills jag inser att jag aldrig kommer använda dem och då åker de ut.
Men nu har jag köpt en klänning som jag gillar, och kan tänka mig att ha på mig alldeles frivilligt.
Hittade den i en av mina favoritbutiker, en second hand butik för moderna märkeskläder i nyskick, som dessutom hade rea...
Pris i butik: 999:- Jag betalade 75 spänn.
Undrens tid är inte förbi.

Svårt att mäta sig med Bullerbynsidyllen.

Jag är uppvuxen i en liten by ute på landet. När jag var liten brukade byn fira midsommar tillsammans. En traktor åkte omkring och hämtade upp de närmsta byarnas alla ungar och sen åkte vi höskrinda. Lycka.
Sen samlades vi på största bondgården, reste midsommarstång, dansade, fiskdamm för barnen. Ett riktigt traditionellt midsommarfirande.
Jag har lite ångest eftersom jag inte kan erbrjuda Skrutt detsamma, väldigt få höskrindor som far förbi utanför dörren numera...

Fast man får väl skapa sina egna traditioner. Vi firar hos mormor. Inga höskrindor, dock en pool. Skrutt verkar tycka det är heeeelt ok det också.

Lättad eller kanske mer oroad?

Och här var jag orolig att blomman skulle få maken att bojkotta flugsmällan i sommar.
Tsss...
Jag håller på och laga mat då han kommer inspringande i köket, sliter med sig flugsmällan och försvinner ut igen medan han pratar för sig själv.
"Såja, nu ska pappas lilla älskling få mat..."
Jodå, "husdjuret" fick en fet fluga att mumsa på.

Jag saknar ord.

Istället för ett husdjur antar jag

Var in på en blomsterhandel med maken för att köpa en blomma till en vän. Plötsligt kommer han fram till mig och nästan hoppar av lycka.

Maken: Jag har hittat en blomma jag ska köpa!
Jag: ??!?
Maken: Tada!

Han tror visst att han ska slippa gå med flugsmällan i sommar.
För egen del överväger jag två alternativa förhållningssätt till besten. Antingen försöka hålla den i nuvarande storleken för att vara säker på att barn och mor i hushållet inte står på en framtida meny, eller att göda upp eländet och se om den även käkar källarspindlar.

Dubbelgångare

Det finns en kille på mitt jobb som är så sjukt lik min lillebror, om än i några år yngre version.
Han är så pass lik att jag första gången jag såg honom, ute på personalparkeringen, var på väg fram och frågade vad sjutton han gjorde på mitt jobb, tills jag insåg att han var aningens för lång för att vara brorsan.
Jag hajar till varje gång jag ser honom, och kan inte låta bli att le lite för mig själv.
Nu är jag rädd att den stackars killen ska märka nåt och undra vad det är för jäkla miffo som liksom rycker till och fånflinar varje gång han kommer i närheten.
Funderar på att gå fram och förklara att "Nej, jag är faktiskt inte dum i huvudet, det bara verkar så."

Kritisk baksäteschaufför?

Åker bil med Skruttungen, backar in på en parkeringsplats och stänger av motorn.
Från baksätet hörs ett överlyckligt:

"HURRA, VI ÖVERLEVDE!"

WTF?!?
Skitunge!

Ett års skillnad

På dagis är en grupp på 5 barn som leker väldigt mycket tillsammans, Skrutt, bästa kompisen T och tre barn till.
Alla de andra är ett år äldre än Skrutten, vilket betyder att han är den enda av dem som inte kommer börja förskoleklass i höst.
Idag var det avslutningsdag för barnen som är där sista terminen och de skulle åka iväg på utflykt. Alla bästa kompisarna skulle iväg, och kvar stod Skrutten och såg ledsen ut.
Plötsligt blev det så tydligt att kompisarna inte skulle vara där i höst, att Skrutten skulle vara den enda av dem som blir kvar medan de andra fyra fortsätter tillsammans.
Det gör ont i mammahjärtat.

Om att tänka på andra och så....

Jag kommer ut i hallen när maken håller på att packa in dammsugaren i städskåpet - genom att trycka in den med våld och sen snabbt slå igen dörren innan den rasar ut igen.
Tack tack, oddsen att det är jag som öppnar städskåpet nästa gång är inte direkt skyhöga.

// Irriterad

Inte direkt nån boost för självförtroendet

Jag har en sunkdag. Trött, osminkad och fåret uppsatt i en trasslig hästsvans.
Har tillbringat morgonen med att städa badrummet.
Ja ni fattar.
Så sätter jag mig vid datorn med en kopp te för att fixa och trixa, fick lov att köpa ny för ett par dagar sedan då den gamla kraschade så mycket grundläggande grejer som behöver ordnas på nytt.
Jag lägger in  MSN och hej hopp!
Plötsligt dyker en stor bild av mig upp på skärmen, som rör på sig.
Så nu har jag insett 3 saker.
1. Min nya dator har en inbyggd filmkamera/kamera.
2. MSN erbjuder numera sina användare att uppdatera sin profilbild genom att sätta igång ovan nämnda kamera när man startar upp programmet.
3. Jag lär nog ta och kladda på nåt på skuggorna under ögonen och dra en borste genom håret innan jag hämtar på dagis. Osäkert om fröknarna skulle släppa iväg ungen med mig annars.

Tack för förtydligandet

 Kollega: *ironiskt* "Gud vad vi ser pigga ut idag..."

*tystnar*  
"Alltså jag menar inte att du ser illa ut!"
*funderar på hur hon ska rädda situationen*

"Jag menar bara att du ser ut som jag känner mig.

Ja men då så. ;)

F@n också!

Ett av Skrutts nya favorituttryck är "Va fan!" (Tillsammans med "Oh my god!")
Det kläcker han ur sig i tid och otid.
Han vet att vi inte så överförtjusta i det och brukar komma på sig själv och säga typ "oj ursäkta"
(De gånger han inte gör det för att jäklas, då brukar han flina nöjt istället)
Det började alltså sätta sig att det inte är så trevligt att säga.

Sen åkte vi på studentfirande.

"För vi har tagit studeeenten, fy fan va vi är bra!"

Fail.

Framtidsplaner

Skrutt: När jag blir stor, då ska jag bli pappa.
Jag: Vill du bli pappa när du blir stor?
Skrutt: Jaaa. *kort tystnad* Men, då måste jag leta reda på en mamma!

Lilla hjärtat. Vi kan väl komma överens om att vänta några år till innan vi börjar fundera på det?
♥♥♥

Frieriet som slår det mesta

Jag vet att jag lagt ut den på facebook redan, men den är så BRA!
Vem skulle kunna säga nej efter ett sånt frieri?

Isaac´s Live Lip-Dub Poposal - YouTube

Det blir bara en länk, blev inge bra att lägga in hela videon.

Men jag kanske skulle klä i snaggat?

Jag skulle vilja påstå att jag över lag är ganska ekonomisk av mig. När jag som liten såg Spara och Slösa på tv var jag en sån som satt jag och verkligen led av hur Slösa skötte sina pengar. 
Hur som helst, jag ser alltså mig själv som ganska sparsam, men det finns saker som jag lägger ut oresonligt mycket på.
Vi kan väl kalla detta för någon form av "Slösa-bekännelse" från min sida:

Deo - jag har extremt känslig hud i armhålorna, hade inflammation i hårsäckarna där för många år sedan (inte roligt kan jag lova er) och sen dess vågar jag bara använda svagare deodoranter och de flesta av dem gör liksom inte sitt jobb.
Jag har hittat en deo som jag tål och som faktiskt fungerar, så valet är inte så stort, men likväl svider det varenda gång jag måste ha en ny och måste punga ut med 220 spänn!

Skor - Har fötter som inte gillar när jag snålar. Billiga skor ger mig ont i hälar och knän.
Ecco is the shit. Tråkigt men sant. Och dyrt. Måste även ha formgjutna sulor, ett absolut måste.
Detta är dock inga utgift jag har speciellt dåligt samvete över, sina fötter ska man vara rädd om.

Te - Har fastnat för Kusmi teer. O så goda. O så onödigt dyra.

Frissan - Färga håret lämnar alltid ett stort hål i plånboken. Att mitt hår sen växer som ogräs och därför ger en ful utväxt på bara några veckor gör liksom inte saken bättre. Vad det sen går på om jag måste klippa mig också ska vi inte ens tänka på. Men nu har jag köpt egen färg och ska försöka fixa utväxten hemma varannan gång. (Bättre med 4-5 besök hos frissan varje år än typ 8-9)

Shampo, Balsam, Inpackning och Värmeskydd - Ja vad säger man, grejerna man köper hos frisören är mycket bättre, det går inte att komma ifrån. Man skulle väl kunna sammanfatta det som att mitt hår är svindyrt.

Nån som har liknande slukhål när det gäller utgifter?

Visdomsord av en 4-åring

I tisdags var vi på studentfirande för en av Skrutts kusiner, runt 15 personer är kvar på firandet när vi åker därifrån.
Ute på trappen står Skrutts äldsta kusin och hennes pojkvän  för att säga hejdå.
Skrutt går ner för trappen, vänder sig om, tittar på pojkvännen, och säger i mycket förmanande tonfall:

-Ni kan inte sova alla i samma säng. Då blir det jättemånga!

Sen vänder han sig om och går.
Kloka ord.
Eller i alla fall sanna.

Blir nog inte årets mamma i år heller

Maken och jag försökte prata men blev avbrutna av skrutt heeeela tiden.
Till sist utbrast jag ett:
"Nu får du faktiskt vänta en stund så mamma och pappa får prata"
Var på han moloket lommade ut ur rummen.
När jag en liten stund senare gick in i vardagsrummet satt han på golvet och viftade frenetiskt med sitt trollspö.

Skrutt: Hokus pokus filiokus, hokus pokus filiokus!
Jag: Vad gör du?
Skrutt: Jag trollar så att mamma ska lyssna på mig...

Dåligt samvete? - Check!

Av barn och dårar får man höra sanningen

Jag testade kläderna jag köpt.
Skrutt kommer fram.

Skrutt: Snyggt!
Jag: Tycker du?
Skrutt: Näää!

Gult är fint!

Det blev en spontandag med C idag, fika, snack och shopping. Det gillas. Hon ställde även upp som min egna lilla personal shopper, vilket resulterade i ett par knallgula jeans som jag älskar, lika mycket som min kära make...inte gör det.
Men jag blir i alla fall väldigt glad av dem.

Sätta lite färg på tillvaron, eller i alla fall garderoben

Här borde väl det obligatoriska “oj vad det var länge sen jag skrev och bla bla bla bla...” inlägget komma, men nej.
Jag kastar mig istället rakt in i hetluften med ett fullkomligt vardagligt inlägg om kläder. Jo faktiskt.

Under vintern gjorde jag en ordentlig garderobsutrensning.
En STOR, vilket innebär att allt som inte passade eller inte användes fick åka till secondhandbutik eller klädinsamlingen.
Och det var ju skönt, tills jag insåg att det enda som fanns kvar var min bröllopsklänning, några linnen och t-shirts, en blågul fotbollströja, en morgonrock, en zipperall, några pyjamaser, strumpor och trosor. Och de få kläder som var kvar var i de uppiggande färgerna svart och vitt.
Praktiskt om jag skulle ha jobbat som franskt hembiträde
(på något obskyrt ställe med tanke på bristen av klädesplagg på underkroppen) men nu gör jag ju inte det.
Under vintern har jag köpt nåt plagg här och där så jag klarat mig men så gjorde sommaren ett gästspel för några veckor sedan och oj vad jag stod handfallen och fick lov att ge mig ut på akutshopping. Några reflektioner:
- Det är trevligt att handla och inse att man har flera storlekar mindre kläder än man hade senast man handlade sommarkläder, utbudet blev liksom väldigt mycket större.
- Trots det hittade jag inte mycket som kändes helt rätt, antagligen för att jag inte vet vilken stil jag egentligen har. Hur vet man egentligen det? Ingen som känner mig som tänkte sig på en karriär som personal shopper?
- För att i år få köpa shorts som slutat precis under knäna måste man tydligen vara man.
Är man kvinna förväntas man istället antingen ha shorts som nästan täcker skinkorna, eller som i bästa fall når några centimetrar ner på låret - vilket ändå bara gör att shortsen, ifall man skulle få för sig att råka gå ett par steg, hasar upp och hamnar så att de också nästan täcker rumpan.
Inte riktigt min tekopp om man säger så.

Innan jag började lovade jag mig själv att inte köpa något svart eller vitt.
Det gick jättebra!
I fem sekunder.
Sen skrev jag om reglerna och beslutade att det inte gällde byxor.
Men kolla detta, ändå inte så illa jobbat för fröken svartvit.

Din hemlighet är säker hos mig

Jag har tappat rösten. Det vet Skrutt. Ändå frågar han 10 gånger om dagen varför mamma inte pratar. Bara han och jag är vakna på morgonen och efter att ha misslyckats med mina charader lyckas jag väsa fram:
"Doktorn sa att mamma inte får prata"
Skrutt ser sig omkring, lutar sig fram och viskar konspiratoriskt:
"Mamma kan prata hemma, doktorn vet inte..."