Att hinna...

Vad annorlunda livet blir med en liten bebis, både i stort och smått. Tänk alla vardagsbestyr som blir helt kullkastade. Både jag och R behöver lära oss att handskas med dem, fast på olika sätt.

När jag kommer på att jag ska göra något så vill jag göra det på en gång, det finns liksom ingen anledning att vänta. Gör det nu så slipper jag det sen resonerar jag. Kommer jag på att jag ska diska så ställer jag mig och diskar direkt, svårare än så är det inte. Förrän nu, kommer jag på att jag ska diska brukar det oftast bli så att H vill ha mat, ny blöja och gosa en stund. Har jag sen tur så går han med på att sitta i babysittern ett litet tag så jag kan ta hand om disken. Det blir alltså ett projekt på några timmar, det hade väll gått om det inte varit så att jag alltid har närmare 10 små projekt som jag tänkt göra, det brukar spricka.
Jag jobbar på att lära mig att ta en sak i taget och att få lov att ge det en stund när det behövs.

R däremot, han har en förmåga att skjuta upp saker. Om han ska diska så betyder det inte ”nu” som det gör för mig, det betyder snarare ”om en stund” Det ställer ju också till problem. För om en stund, det brukar oftast betyda att lagom när han kommer sig för att göra det så vaknar H och kräver uppmärksamhet. R har inte riktigt kommit in i det där att det gäller att passa på att göra det man ska när det passar för H.
Om lillen sover en stund så hoppa in i duschen om du tänkt att duscha, vänta inte, då kommer han garanterat att vakna.

Vi håller på att lära oss båda två, men vad det är svårt att släppa gamla vanor.

Flerbarnsmamma

Jag har kapitulerat, det blev för mycket att både vara mamma och matte på samma gång. Att kalla sig själv matte när jag pratade med katterna och mamma när jag pratade med H ställde till det.
R föreslog att jag skulle kalla mig mamma när jag pratade med katterna också, men det kändes lite konstigt. Ända tills jag insåg att jag börjat kalla mig för matte när jag pratade med H, både hemma och borta!

Folk måste ju tro att det var nåt allvarligt fel på mig, såg jag kanske min son som ett husdjur?!?
Vad skulle de tro på BVC om jag kom och sa så?
Ville jag att min sons första ord skulle bli ”matte”?!?

Jag gav upp, numera är jag en stolt fyrabarnsmamma, till en liten tjej och tre små killar.
Tre av dem något hårigare än den fjärde.

Klantiga kommentarer

Igår var pappa upp med lite matlådor som han snälla fru gjort till oss då vi fortfarande har lite svårt att hinna med maten emellanåt. Med sig hade han en av sina vänner, en väldigt trevlig kille, men igår lyckades han kläcka ur sig både ett och annat som gjorde att jag hade lust att knuffa ner honom från balkongen. Natten innan hade H somnat klockan fem på morgonen så jag var väl knappast ett under av tålamod, men ändå...
De var här ca 5 minuter och på den tiden lyckades han med:

- Att påpeka att dörrhandtaget behövde lagas
- Att kommentera att det var väldigt mycket katthår överallt
- Att tycka lite synd om R (och endast R) som inte fick sova ordentligt, han skulle ju upp och jobba... Underförstått, jag var ju ändå bara hemma och tog det lugnt på dagarna
- Att våra katter var feta
- Att jag ju kunde passa på och dammsuga nu när lille H ändå sov.

Han har inga barn själv ännu så visst, jag kan väl förstå om han kanske inte riktigt har förståelse för hur det är, och visst, det är ostädat härhemma men jag orkar helt enkelt inte städa just nu, visst det är synd om R som inte får sova men tro det eller ej, det är jobbigt att passa lillen hela dagarna också. Dammsuga är inte det jag prioriterar om H skulle råka sova nån timme, mat och sömn får faktiskt gå före. Och våra katter är inte feta, det är en stor ras. (och det är inte bara en dålig ursäkt från matte)
Jag såg ut som ett lik men svullna ögon efter att ha suttit och gråtit på natten av frustration, kan man inte tänka sig för en gång extra innan man öppnar käften?

Underbara bebis

När jag kikar tillbaka i min blogg inser jag att man skulle kunna tro att allt är jobbigt när det gäller bebisen. Så är det inte! Det är nog mer att jag har behov att skriva av mig när jag är trött och irriterad.

För det mesta är ju lilla H underbar, det finns så många små ögonblick som verkligen värmer i hjärtat.
När han ammar, är lugn och har ett alldeles fridfullt uttryck över sig, eller när han helt plötsligt tittar upp på mig med sina stora blå ögon.
När han ätit klart och skrynklar ihop hela ansiktet, får pussmun, lägger sig i brygga och de små armarna far upp över huvudet. Så skönt att sträcka på sig. :)
När han sitter och jollrar i babysittern, eller ligger på skötbädden och tittat fascinerat på mobilen som hänger ovanför.
För att inte tala om nu när han börjar söka ögonkontakt, när det inte längre sker aven ren tillfällighet. När att han tittar mig i ögonen och fyrar av ett stort leende då värmer det i mammahjärtat.

En typisk natt

Lille H har kommit lite snett i dygnsrytmen, han är numera klarvaken och pigg mellan 22 till mellan 03-05 på morgonen, underbart. Själv slutar min kropp fungera ungefär när han blir pigg så det är långt ifrån idealiskt.
R tog honom båda nätterna i helgen vilket var så skönt, jag fick sova!

Annars ser en typisk natt ut ungefär som inatt.

Jag tog över passningen 00.00
Matar lilla H, tog ca en timme, han slumrar till och jag lägger honom i vagnen.
Han börjar gny och skriker efter 10 minuter.
Jag tar upp honom och lägger honom i sängen bredvid mig, han blir arg för att han måste ligga ner och börjar skrika ilsket igen.
Jag halvsätter mig i sängen med benen böjda så att han kan sitta lutad mot dem och titta på mig. Han börjar låta nöjdare och sitter och sparkar och fäktar.
Han börjar låta lite mindre nöjd och trötta mamma uppfattar inte vad som är på gång innan det brakar till i blöjan.
Jag tar upp honom för att gå och byta och inser att blöjan har läckt så det är bajs på ryggen av pyjamasen och på påslakanet.
H blir arg för att han har bajs på ryggen och vi går och byter.
Jag tar av blöjan, tvättar och reser mig för att hämta en till tvättlapp.
H bajsar lite till.
Jag funderar på om man kan spola ner honom i toaletten.
H ger mig ett solskensleende och jag omvärderar genast min nedspolningsidé.
Jag tvättar rent igen och sträcker mig efter en ny blöja.
H passar på att kissa och blir arg för att han får kiss i ansiktet.
Jag tvättar av en nedkissad arg unge och en nedkissad inte helt nöjd mamma och börjar fundera på om min första plan kanske inte var så dum ändå.
Får dåligt samvete för mina elaka tankar och pussar lite på bebisen.
Jag går och hämtar en ny handduk till skötbädden och ett nytt påslakan.
Byter handduken och går in i sovrummet.
Sätter på en ny pyjamas och förklarar för lilla H att han bara måste ligga i vagnen en liten, liten stund medan mamma bäddar rent.
Jag lägger ner honom och börjar bädda.
Han beslutar att mamma nog är lite långsam och skriker lite för att vara säker på att hon snabbar sig.
Vi sätter oss i sängen igen.
Han sprattlar och jollrar glatt och för plötsligt ett något ansträngt uttryck i ansiktet. Denhär gången är jag i alla fall så pass vaken att jag hinner lyfta på honom så att bajset hamnar där det ska.
Vi går och byter blöja igen.
Tillbaka till sovrummet och dags att amma.
Ger näsdroppar för att han ska kunna andas och han blir arg, spottar och fräser och får ut lite snor.
Jag hämtar Minifom droppar för att han inte ska få ont i magen, han blir arg för att maten dröjer och börjar skrika. Sväljer dock snällt dropparna och börjar sen äta glatt, slumrar till, vaknar, äter, slumrar, vaknar i en dryg timme, sen tycker jag att han nog andas lite tyngre och flyttar honom försiktigt till vagnen.
Sätter snabbt som sjutton på mig öronpropparna för att inte höra alla små gnyenden och somnar.
Vaknar en timme senare av att han skriker, men hör och häpna, somnar om igen, det är nog första gången.
Jag somnar och vaknar en halvtimme senare av att jag tappat öronpropparna, famlar efter dem i sängen och hittar den. Ska sätta tillbaka dem och stoppar bestämt in dem i munnen. Får kväljningar av smaken av öronvax, blir arg för att jag är så dum och försöker med öronen istället med bättre resultat.
Somnar om och vaknar av R:s väckarklocka kl.06.
Somnar om, vaknar av H strax efter sju.
Dags för en ny dag...

Far- och morföräldrar

Jag har inte riktigt reflekterat över vilken tur vi har som har H:s far- och morföräldrar i närheten och att de gärna hjälper till med barnpassning. Det har liksom inte slagit mig att alla inte har den lyxen förrän jag läste kommentarerna till mitt förra blogginlägg.
För mormor och morfar är det första barnbarnet de ställer mer än gärna upp och är barnvakt.
Det verkar även gälla farmor och farfar som i och för sig har tre barnbarn sen tidigare men lilla H är den första som bor i samma stad så de rår gärna om honom de också.
Jag är så imponerad av alla föräldrapar som orkar med och klarar det på egen hand.
För att inte tala om alla ensamstående föräldrar, hur klarar man det?!?
Jag tycker det är fullt upp även när vi är två som delar på det.
En stor eloge till alla er duktiga föräldrar därute!

Bebisfria timmar

Jag hade tänkt börja det här inlägget med att tala om hur mycket jag tycker om lilla H men att det trots det är skönt att vara ifrån honom ibland. Men det tänker jag inte göra.
Jag blir så irriterad på mig själv som känner att jag måste ursäkta mig för att jag tar ett par timmar ledigt från amning och blöjbyten, inte så mycket att jag måste ursäkta mig för andra som för mig själv. Som om det på något sätt skulle betyda att jag inte tyckte om honom bara för att det är skönt att inte ha honom tätt inpå 24 timmar per dygn.
Ett säkert tecken på att man är småbarnsförälder måste vara när man tycker att det är underbart att gå på toaletten bara för att det ger lite ”egen tid” :-D

Men som sagt, jag ska inte börja med att ursäkta mig, jag börjar såhär istället:
I lördags var lilla H hos farmor och farfar i två timmar, i söndags var mormor barnvakt lika länge och det var så fantastiskt skönt!
Jag och R fick göra lite vuxengrejer, inget speciellt eller så, ett besök till IKEA och åka och handla men det var ganska härligt att vara bebisfria en stund.
Lilla H hade skött sig exemplariskt så det verkar inte som om det skulle bli särskilt svårt att övertala dem att vara barnvakt igen när det behövs.

Det är skönt att få lite hjälp ibland, jag har en kompis som har varit ett helt fantastiskt stöd, första gången hon kom över var första dagen då R började jobba efter pappadagarna och jag var lagom uppriven över att få allt ansvar själv. Då kom hon över med present till H samt frukt, fika och matlåda till mamma. Precis vad jag behövde.
Hon har varit här flera gånger efter det också och bara det att ha nån annan som håller bebisen en stund när man knappt fått sova på natten var underbart, (särskilt eftersom hon inte lämnar tillbaka honom bara för att han blir lite ledsen). För att inte tala om att få sova en timme medan hon går ut med honom i barnvagn, eller bara det att ha någon vuxen att prata med.
Att veta att det finns någon att ringa som ställer upp om man behöver är fantastiskt.