Storytel

Jag är helt fast! Jag lyssnar på ljudböcker dygnet runt. Utom möjligtvis när jag sover eller när familjen kräver min odelade uppmärksamhet.
Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar.
De senaste dagarna har åkt till Återbruket med Martina Haag, rensat ogräs med Mark Levengood, lagat mat med Arto Paasilinna och gått långpromenader i Somalias öken tillsammans med Waris Dirie.
Ja, och så varvar jag såklart med sommarpratare däremellan.
Samtidigt har jag  gått igenom hela Storytels bibliotek för att lägga in de böcker jag vill lyssna allra mest på på (just nu 52st) i min bokhylla, och lagt in böcker som jag redan har läst/lyssnat på (214st) under lyssnade böcker.
För ordning och reda måste det vara.
Från att från början tänkt "fast 169:- i månaden, är det inte lite mycket?" har jag insett att det inte är nånting med tanke på hur många böcker man kan lyssna på under den perioden. Dessutom har jag hittat massor av böcker som jag inte skulle ha läst annars.
Jag har kort sagt alltså nördat in ordentligt.
Precis som jag alltid gör när jag hittar nåt jag gillar, efter ett tag brukar nörderiet gå ner på en mer normal nivå, är dock inte säker på att det kommer ske i detta fall. Bokslukare har jag ju liksom varit sedan jag lärde mig läsa, och ljudböcker är guds gåva till en boknörd med tidsbrist.

Semestern inledd

Borde kanske skriva ett inlägg, men sorry, första dagen på
4 veckors ledighet och jag är upptagen med att lyssna på ljudböcker.
Storytel is the shit.

Sen skulle man kanske kunna tro jag kunde skriva ett inlägg samtidigt, eftersom det nu är en ljudbok... Men haka inte upp er på detaljer.

Lättnaden

Lättnaden är nästan fysisk.
Lättnaden i en läkare som tagit fel.
Lättnaden i en sjukdom som inte var en sjukdom.
Lättnaden.

Jag frågade vad de som för någon dag sedan levde i ett vacum skulle göra efter besöket som medfört sån lättnad.
Svaret blev något de inte kunnat göra den senaste veckan.
De skulle sova.

Flytta fokus

Jag har ett konstigt sätt att handskas med jobbiga saker. Ett sätt som jag skäms över.
Jag vet inte hur man borde reagera, men mitt sätt känns inte normalt.
Jag shoppar.

Alltså på nån nivå fattar jag ju att jag försöker skjuta saker ifrån mig, att fokusera på något annat, att slippa ta tag i mina känslor. Men ändå.

Min farmor dog för några veckor sedan -  en timme senare är jag nere på stan och handlar begravningskläder. Hej och hå, tänka på det praktiska, inte känna. Bort, bort, bort.

En anhörig ringer om ett cancerbesked - jag sätter mig vid datorn, handlar gardiner och letar ny soffa. Jo för det måste nog göras. Precis just nu. Det är väldigt viktigt att hitta de rätta höstgardinerna till vardagsrummet. I denna sekund.
Om jag bara lyckas med det kanske allt det jobbiga försvinner.
Eller hur?

Plötsligt blev allt annorlunda.

Ibland får man perspektiv på saker och ting väldigt snabbt.
Natten som var blev Skrutten magsjuk och kräktes.
Själv landade en superförkylning i kroppen och jag kände mig allmänt under isen.
När jag vaknade imorse tyckte jag "Magsjuka" och "Sommarförkylning" var jobbiga ord.

Sen ringde telefonen. En nära anhörig.
Magsjuka och Sommarförkylning är inte jobbiga ord.
Magsjuka och Sommarförkylning är ingenting.
Cancer. Där har ni ett jobbigt ord, ett hemskt ord, ett fruktansvärt ord.
Bröstcancer.
Plötsligt känns världen väldigt konstig, orättvis och skrämmande.

Tidens gång

I veckan begravde vi farmor. Vila i frid lilla farmor.
Men egentligen hade hon inte varit farmor på flera år.
Min farmor som bakade bullar och sockerkakor, som alltid hade sockerdricka hemma i kylen och en fin godisskål som det alltid fanns godis i när vi hälsade på. Den farmorn har tynat bort de sista åren, farmor som var kvar kände inte igen mig.
På ett sätt hade jag nästan sörjt färdigt när hon dog, min barndoms farmor försvann ju för flera år sedan.
Farmor blev 95 år och var den sista av mina far-och morföräldrar som gick bort.

Det känns konstigt. En hel generation är borta från familjen.
Nu är det jag och min bror, min mamma, min pappa och... ja sen är det inte så mycket mer.
Vi är inte så stor familj.
Men det är klart. Jag har ju man och barn, brorsan har sambo och barn. En ny generation.
Och båda våra respektive har mycket släktingar. För att inte tala om mammas man och pappas fru, två stora släkten till som flätats in i vår. Räknar man med ingifta åt alla håll och kanter finns det huuur mycket släkt som helst.
Jag antar att det beror på hur man väljer att se det.

Vissla och du skall finna

Tyckte jag var smart som installerade en app som gör att telefonen visslar tillbaka när man visslar efter den.
Perfekt eftersom min telefon alltid lyckas gömma sig på konstiga ställen, (jag skulle gärna se en liknande funktion för plånboken)
Det jag missade att tänka på var att Skrutt är en hejare på att vissla.

10 minuter tog det innan jag slog av funktionen.

Nu får jag använda den i smyg och stänga av den ett tag varje gång han kommer på att han ska testa om det funkar. Med lite tur är den på när jag behöver den.