Kommentarer

Jag tycker det är jätteroligt att få kommentarer i bloggen, jag blir alldeles varm när någon tagit sig tid att skriva till mig.

Sammanfattning av de senaste:
Sara J. I love U också, det vet du :)
Och ja, om du fortfarande har en burk över så mottages den tacksamt.

Jess: Jag och Sara bugar oss unisont när det gäller inköpet av mätstickan. Jag är stum av beundran över din otroliga intelligens och kommer att följa ditt exempel.

Sen kan jag konstatera att jag inte är den enda som haft en aning ångest när det gäller dagisstart. Vickie, Sara och Jess verkar ha lidit av någon liknande.

Så vill jag avsluta med en liten önskan:
Kan inte ni andra som läser tala om vilka ni är?
Ni behöver inte känna er tvingade att börja kommentera, men snälla, bara en liten kommentar så jag får veta... jag är så nyfiken! :D

En djungel av pottor

Även en potta införskaffades på shoppingturen idag.
Vi har inte tänkt börja med potträning ännu, men nu har vi en hemma när det väl blir dax.
"Konsten att välja potta"... varför fick vi ingen sån utbildning på BVC? Det finns hur många olika modeller som helst.
Det finns pottor som ser ut som fåtöljer, pottor som ser ut som ankor, hopfällbara pottor och pottor som spelar en melodi när man kissar i dem.
Som tur är fanns inte alla just i vår affär och vi bestämde oss för en potta som såg ut som... en potta.
Den fanns i mörkblått, mörkrosa, rött och vitt.

- Jaha, vilken färg tycker du vi ska ha då? Frågar jag min kära make och sneglar lite på den rosa.
Han studerar pottstaplarna.
- Vi tar den rosa!
Jag lägger ner den i vagnen och vi börjar gå därifrån.
Jag undrar om R haft samma tanke som jag när det gäller färgvalet.
- Du... varför ville du ha en rosa potta?
Han ler lite.
- Tja du vet, alltid retar det väl någon.

Great minds do think alike. :)

(observera att barnet är klätt i blått så att det inte ska råda några tveksamheter om vilket kön det tillhör)

Skoshopping

Vi var till Coop och handlade idag på förmiddagen.
Skruttungen skulle ha ett par nya vinterkängor
(det storfotade lilla monstret)
Allt gick bra fram till skoavdelningen där vi lyfter ur honom ur kundvagnen och mäter fötterna -ganska smärtfritt så långt - sen ska vi testa skor, det var inte populärt!
Vrålet ekade längst hyllraderna och fick varorna att skallra på andra sidan affären.
Efter några mindre brottningsmatcher mellan far och son har vi ändå lyckats prova några olika par skor, fått en hyfsad uppfattning om hur de sitter och kommit fram till ett beslut.
Vi trodde i vår enfald att det skulle gå att sätta ner honom i vagnen igen.
Det accepteras självfallet inte.
Vad trodde vi? Att han skulle sätta sig ner igen när han väl kommit upp?!? *haha*
Han skulle gå. Så då fick han gå...
Coop är stort, det finns många hyllor och mycket folk att titta på och vinka åt och mycket spännande saker som man gärna vill känna lite på. Han sken som en sol där han sprang omkring och viftade med armarna så att vantarna som stack ut genom ärmarna i sitt snöre åkte i stora vida bågar omkring honom.
Vi tog oss igenom - till sist. Men det känns som de lugna fina shoppingturerna där han nöjde sig med att sitta i vagnen och titta storögt på allt omkring sig börjar närma sig sitt slut.
Jag tror upptäckslusten växer i takt med fötterna.

Sista vardagliga vardagen

Idag var sista vardagen jag var hemma själv med Skrutten. Nästa vecka börjar inskolningen på dagis... han kommer snart att tillbringa flera timmar om dagen tillsammans med andra barn och fröknar istället för mig... det verkar så stort.

Mitt hjärta blöder en smula.

Det som åker upp, måste komma ner

Vi har en gammal gungställning stående ute i trädgården,
på den hänger en gammal gunga, ett bildäck.
Den är alldeles för dålig för att gunga på men Skrutten upptäckte idag att däcket rörde på sig när han puttade....

... sen kom han på att om man puttade mycket, så rörde däcket också mycket.
Men sen hände något min son inte hade räknat med, pendlingsrörelsen.
En gunga som skjuts åt ett håll - kommer ofrånkomligen att gunga åt det andra när man slutar skjuta på den.

Först såg han väldigt snopen ut när gungan helt plötsligt puttade tillbaka, men kom på att det var skitkul och skulle göra så om och om igen.

Mamma fick sätta sig bakom och se till att inte gungan for rätt i ansiktet, det tyckte inte hon skulle varit fullt lika roligt.

Uppdatering

Jag fick en kommentar från Vickie som ville veta lite om läget.

Har Skrutten börjat dagis ännu och vad gör jag i så fall?

Eftersom det är fler som kanske funderar så kommer svaret här:

Nej han har inte börjat dagis ännu, vi börjar med inskolningen på måndag.
(Jag har extrem separationsångest!)
Och jag då?
Ja jag kommer väl att bli arbetslös som det ser ut.
Jippie.
Det känns som ett underbart läge att stå utan jobb...
jag menar det är ju inte så att det är några fler än jag som kommer att vara ute efter de jobb som finns?
Det känns faktiskt ganska tungt, så får ni nys om nåt jobb här i närheten så ha mig i åtanke. Jag är öppen för nästan allt.
(Fast helst inte telefonförsäljning eller "flyga-på-ute-på-stan försäljning")

Houdini

Vi har numera en liten utbrytarkung härhemma,
det gäller att hålla det låst.

Avtrubbad

Jag tittade på nyheterna.
Först ett inslag om 3-åriga Robin som ramlat ner från ett staket på dagis och nu ligger på sjukhus.
Jag sitter med en klump i halsen när han ligger och gråter i sängen och känner verkligen som förälder hur det skulle kännas om det var mitt barn.

Sen pratar de om kriget i Gaza och berättar att två människor dödats sedan vapenvilan brytits.
Då sitter jag och bläddrar lite förstrött i Vi i villa.

Är det inte något som är väldigt fel med detta?
Alla barn som dör i kriget då?
Varför sitter jag inte och har en klump i halsen när de pratar om det?
Självklart tycker jag det är fruktansvärt med krig och med alla människor som lider, och jo jag har suttit med klump i halsen ibland när de rapporterat därifrån också.
Jag lider med föräldrar som inte haft det i sin makt att kunna få sina barn i säkerhet.
Men ändå...
Jag är liksom lite avtrubbad.
Är det för att det är "så långt bort" eller är det för att jag hör så mycket om det?
Det borde inte vara så, för även om det är samma rapporter dag efter dag, så är det ju ständigt nya människor som drabbas.

Morotssoppa?

Jag har kokat morötter.
Det brukar ju ta en stund för dem att bli mjuka så jag satte mig vid datorn under tiden... och där satt jag tydligen bra.
Ett tag senare går R ut i köket.
- Du... hur länge har morötterna kokat?
Jag kastar en blick på klockan.
Hoppsan.
80 minuter.
Tror ni att de är klara vid det här laget?

Gemensam tysnad

Vissa kvällar känner man helt enkelt inte för att vara så social, fast man ändå vill vara tillsammans.
Vi sitter i varsin soffa, surfandes på varsin dator.
Han håller på med sitt, jag med mitt.
Våra tår möts på vardagsrumsbordet.
Alldeles tysta sitter vi här.

Det är ganska skönt.

Jag är glad att jag inte längre är så ung (eller är det kanske så att jag blivit tillräckligt gift) att jag tycker att tystnad behöver vara varken pinsam eller jobbig.

The child formerly known as Skruttungen

Vår son ska byta namn.
Jag har tagit ett diktatoriskt beslut som jag ännu inte informerat R om.

Han ska heta Bo, eller möjligtvis Mio, Leo eller Max.
Namnet får som mest innehålla tre bokstäver.


...jag håller på och namnmärker kläder...

Pensionärspoäng

Idag har jag och maken löst melodikrysset.

27 år, going on 65.


Fast ärligt... det var faktiskt kul.