Vissa kvällar känner man helt enkelt inte för att vara så social, fast man ändå vill vara tillsammans.
Vi sitter i varsin soffa, surfandes på varsin dator.
Han håller på med sitt, jag med mitt.
Våra tår möts på vardagsrumsbordet.
Alldeles tysta sitter vi här.
Det är ganska skönt.
Jag är glad att jag inte längre är så ung (eller är det kanske så att jag blivit tillräckligt gift) att jag tycker att tystnad behöver vara varken pinsam eller jobbig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Visst är det skönt! Fast oftast har vi två barn som klättrar på oss så sådär lugnt och skönt blir det inte förrän vi släcker på kvällen.
Då ligger vi i mörkret med varsinn mobil istället. Han lägger patiens och jag wappar :-)
Skicka en kommentar