Ytterligheter

När jag ska köpa något vill jag oftast ha så mycket information som möjligt innan jag bestämmer mig. Jag satt och jämförde dammsugare i ett par timmar imorse innan jag kom fram till vilken jag ville ha och åkte för att köpa den. Ett bra beslut visade det sig då säljaren försökte få mig att köpa en annan då min var slut på lagret. Men nej, jag ville inte ha den och kunde motivera varför alltså gav hos sig ganska snabbt. När jag sen inte ville beställa hem en av min modell eftersom det skulle vara billigare att göra det på nätet sänkte hon priset för att matcha nätpriset.
Bra så.
Och ganska  typiskt mig.
Noga övervägda beslut med mycket fakta bakom. That's me.

Sen ibland kan jag vara väldigt otypisk.
Som när jag hängde upp nya höstgardinerna i vardagsrummet, kom fram till att rummet då skulle se bättre ut om jag flyttade en tavla och helt plötsligt då fick en alldels stor och tom vägg. Inte bra.
Googlade "stor tavla med rött i" klickade in på första bästa sida som kom upp, bara för att titta och få lite inspiration, men upptäckte att de hade en väldigt bra rabatt på alla sina tavlor i helgen och 15 minuter senare finner jag mig själv sitta och betala en tavla som jag valt ut efter en snabb genomskumning av alla tusen tavlor de hade. Fast jag bara skulle titta.
Väldigt spontant, väldigt otypiskt.
Antingen blir såna beslut helt fel - eller hur bra som helst.
Nu håller vi tummarna i tre veckor fram till att den levereras och hoppas på det senare.

Mytoman?

En person i min bekantskapskrets ljuger. Inte små vita lögner, utan det verkar vara lögner för ljugandets egen skull.
Personen ljuger både om sig själv och om andra och har flera gånger hittat på att andra ska ha sagt saker som inte är sanna, utan ofta raka motsattsen till verkligheten. Det är lögner som är hur lätta som helst att avslöja och personen har blivit konfronterad med det, men ändå bara fortsätter lögnerna.
Varför gör man så? Alla som avslöjar lögnerna blir ju arga och ledsna, och tilliten till personen är hos både mig och många andra numera obefintlig. Det är som om det skulle finnas ett tvångsmässigt behov av att skapa drama i sin omgivning.
Det är ingen som jag kan välja att sluta umgås med heller, och jag tror att personen egentligen mår ganska dåligt i sig själv.
Men hur hanterar man en sån människa?

Att prata

Jag pratar inte gärna med andra om sånt som är jobbigt, framför allt när jag vet att personen jag pratar med inte riktigt kan relatera till det jag pratar om, då är jag hellre tyst.
Men ibland, ibland är det verkligen skönt att bara få prata.
Igår fick jag chansen att prata av mig med en vän, en vän som till stor del har samma erfarenheter som jag. Som känner, tycker och tänker som jag, positivt som negativt. Det är skönt att se sig själv speglas i någon annan, att veta att mina reaktioner inte är konstiga och att jag inte är ensam om att känna och tänka som jag gör.
Även om ingenting ändras i sak är det skönt att känna att någon förstår.
Tack.

...

Usch.
Det är inte kul just nu.
Jag känner mest för att krypa ner i sängen och inte resa mig på väldigt, väldigt länge.
Typ nästa år.