Mitt i flytten

Vi håller som bäst på att fixa i huset, tiden räcker inte till. Vi tapetserar och målar, river och bygger upp, rensar och städar. Hela tiden dyker det upp små projekt som behöver göras innan alla grejerna kommer. Det är otroligt att det kan ta så mycket längre tid med en liten Skrutt!
Helgen gick bra, föräldrarna avlöste varandra med hjälp och det var inte svårt att hitta frivilliga till att ta lillen.
I måndags började föräldrarna jobba och vi blev själva. Då tyckte Skrutt att det var en bra idé både att få sin 7:e och 8:e tand samt det inte kunde finnas en bättre tidpunkt att börja krypa. Det går inte jättefort ännu, men alldeles för fort för att vara riktigt lämpligt mitt i en mindre byggarbetsplats.
Vi försöker så jobba på så gott vi kan, men långsamt går det, lilla Skrutt vill ha konstant uppmärksamhet av minst en av oss hela tiden. Sitta själv är värdelöst.
Hela källaren är full med skräp som imorgon ska sorteras upp och köras till återbruket, samtidigt ska vi måla garderober, sätta upp taklister, golvlister och hörnlist i Skruttens nya rum och riva ur allt som är kvar sen målningen därinne. Så ska vi försöka få undan lite så det går att bära in grejer på lördag. Fredagen är nämligen vigd åt att demontera möbler och packa klart hemma för det är inte heller färdigt. Tja vad säger man...

Ja just det, vi har lyckats bli impopulära hos första grannen också. Tanten hade tydligen delat soptunna med mannen som bodde i vårt hus innan oss och hon kom över med en stor bunt med papper från sophämtningen och undrade om vi ville fortsätta dela.
Vi tackade artigt nej med motiveringen att med en liten Skrutt så skulle vi nog fylla en tunna själv på två veckor. (Bara blöjpåsarna skulle nog lyckas med det på egen hand.)
Hon verkade inte gilla svaret och nu tycker vi allt att hon ser ganska sur ut när vi möter henne.
Trevligt.

Alltså, läget just nu: oorganiserat kaos, massor att göra, kinkig liten kille, stressad och genomförkyld mamma och en man med en ängels tålamod.
Det sammanfattar nog det hela ganska bra.

Tillfälligt avbrott

Det kommer nog att bli lite dåligt med bloggande från mig ett tag framöver, idag fick vi nämligen tillträde till vårt hus! :D
Nu ska vi fixa och dona där, flytta, och sen boa in oss. Det tar nog ta en stund innan det finns tid för datorn igen.
Så om det blir långt mellan inläggen eller helt tyst i ett par veckor vet ni vad det beror på. :)

En glad cooling

Hela dagen, jag kan inte fatta det, hela dagen... Skrutten har varit glad hela dagen. För första gången på vad som känns som en mindre evighet.
Så otroligt skönt, jag behövde verkligen en bra dag!

Sätter sig

Lilla Skrutt har kommit på hur man sätter sig upp när man ligger på mage och han ser rysligt nöjd ut med sig själv när han väl kommit upp.

Mys

Efter morgonamningen ligger Skrutten och pratar bredvid mig i sängen.
- Va va ba va ba ba ba
Plötsligt tystnar han, vänder sig på sidan och de stora blåa ögon som är så lika mina egna ser allvarligt på mig. Någonting klickar till i hjärttrakten. Alldeles tyst ligger han där och ser mig i ögonen, i flera minuter ligger vi så, helt stilla.
Sen vänder han på sig och börjar prata igen.
Förtrollningen är bruten, men för en stund fanns det bara han och jag i hela vida världen.
Älskade unge.

Sovmorgon

6.30 vaknade lillskrutt idag, sovmorgon på 1½ timme!
Det gör en sån skillnad, när han vaknar vid 05.00 är han trött redan innan han slår upp ögonen, men vägrar trots det att somna om efter amningen.
Idag har jag kunnat äta frukost utan att han skrikigt, jag kunde till och med lämna honom ensam i vardagsrummet i flera minuter medan jag gjorde i ordning frukosten utan att han vrålade så fort jag försvann utom synhåll. Lyx!

Gardinerna

Konsten att ta ett nej är något min son inte behärskar ännu, vilket ju inte är så konstigt vid endast sju månaders ålder. :)
Han kravlar fram och börjar dra i gardinen.
- Nej gubben, så får du inte göra.
Han tittar på mig, vänder sig tillbaka och fortsätter dra.
- Nej man får inte göra så.
Han tittar på mig, mungiporna åker ner och han börjar
(fån)gråta.
*Buhu vad det är synd om mig*
Håller på så i 15 sekunder slutar, tittar på mig och fortsätter dra i gardinen.
Jag tar bort honom och säger en gång till att man inte får göra så.
Han blir förbannad och börjar ännu en gång med sina frustrerande protester.
Jag är glad att han inte pratar än, jag vet nämligen precis vad det var han ville säga:
Dumma dumma dumma mamma!

Kravlar

Skrutten tar sig framåt ordentligt nu!
Idag kravlade han flera meter för att få tag på
en av sina leksaker.
Hur sött som helst. :-D

Jag fick ett sms

Hej tjejen. Tack för senast:)
lika pilsk som då?:)
tog en bild från i morse om du e sugen;-)
gör du då.
Puss och Kram

Nej, det var inte från min man, det var en helt främmande person som jag nyfiken som jag är fick lov att kolla upp vad det var för någon.
En stackars kille i Sala som uppenbarligen har skickat till fel nummer.
Jag har nu tillbringat en halvtimme med att tänka ut skojiga svar att skicka men det ska jag inte göra, så elak är jag inte.
Får väl vara glad att han inte fick för sig att skicka med bilden han pratade om på en gång. Jag kan ju inte vara säker på vad det är för motiv, men jag fortsätter gärna att sväva i ovisshet i den frågan. :p

Blodgivare

Imorse dunsade länstidningen ner i brevlådan, eftersom vi inte prenumererar på den blev jag lite förvånad men när den ändå kom så kunde jag ju lika gärna bläddra lite.
Jag hamnade på en artikel om sjuksköterskor som donerade blod nu under strejken för att ändå hjälpa till och i förbifarten nämndes det att blodcentralen hade ca 500 blodgivare årligen. Det är ju patetiskt!
Jag vet fortfarande inte om jag kan tro på det, bara 500 blodgivare i en kommun med över 130 000 invånare!
Inte konstigt att det är blodbrist emellanåt!
De 129 500 andra invånarna, är inte de intresserade av att det ska finnas blod om de själva eller någon närstående skulle behöva det?
Jag är medveten om att inte alla kan och får lämna blod, men för de flesta friska människor mellan 18 och 60 år finns det inget hinder. Jag tror att det är många som helt enkelt inte orkar ta sig tid.
Det är 3-4 gånger per år som man lämnar blod, det tar några minuter, det måste det väl ändå vara värt!?!
Är du en av dem som helt enkelt inte orkat ta tag i det ännu? Gör det!
GeBlod.Nu

Tittut

Världens roligaste lek!
Lägger handduken över hans ansikte.
- Var är Skrutten, var är Skrutten?
Han sliter med ett strålande leende av tyget.
- Tittut!
Han nästan kiknar av skratt.

Det ser mörkt ut

Solglasögonen åkte på idag, Skrutten har aldrig sett mig i dem förut.
Han blev knäpptyst och en misstänksam rynka dök upp mellan ögonen. Jag drog ner glasögonen och pratade lite, han sken upp. Jag satte på glasögonen och fortsatte prata, rynkan dök upp igen.
Det låter ju som mamma, men kan man verkligen vara säker....

När är det dax att släppa taget?

Jag har ett antal bloggar som jag kollar varje dag.
Jag har ett antal bloggar som jag kollar lite då och då.
Jag har ett antal bloggar som jag kollar ett par gånger i månaden för att se om det hänt något.
När är det dax att ge upp, hur länge behöver det vara tyst i en blogg för att man ska inse att den ägeren lagt ner verksamheten? Två månader? Ett halvår? Ett år?

Barnvisa?

Min son ratar alla barnsånger för tillfället,
nopp, nej tack och nix.
Vad som funkar?
Queen - Another one bites the dust.
Endast.

Vassa piggar

Tand 5 och 6 har börjat titta fram.
Två i underkäken, fyra i överkäken.
Det börjar bli vasst därinne.

Byta blöjor är en pärs!

Det var en gång en liten bebis som en dag kom på att det var fruktansvärt tråkigt att ligga på rygg när man ska få ny blöja.
Mamman lägger ner honom på skötbordet, bebisen snurrar runt på mage. Mamman vänder tillbaka bebisen och lockar med en leksak, bebisen blir arg, tror du att du kan muta mig va? Han snurrar runt igen. Mamman vänder återigen över på rygg och försöker förklara att man inte kan gå med samma blöja hela dagen, de måste faktiskt bytas med jämna mellanrum. Bebisen ignorerar fullkomligt mammans fåniga argument, det är inget fel på min blöja, han försöker vrida sig runt igen men den elaka mamman kar kopplat ett grepp kring fötterna och det går inte! Bebisen blir tokförbannad och börjar illvråla! Sen bestämmer han sig för att vända sig trots att han sitter fast i sin kämpande mors grepp och går upp i brygga för att komma runt.
Mamman försöker desperat byta blöjan i farten.... och misslyckas kapitalt.
Mamman tar upp bebisen i knäet, bebisen blir nöjd och försöker stjäla mammans glasögon. Sitter och ler och pratar en stund. Mamman gör ett nytt försök, proceduren upprepas igen... och igen... och igen...
Till sist ledsnar mamman och försöker hålla fast bebisen med fötterna medan hon försöker sig på blöjbytet, detta resulterar i avgrundsvrål och imponerande akrobatiska övningar från bebisen. Mamman bryter ihop och börjar storböla. Bebisen blir häpen och tystnar. Han tittar storögt på sin gråtande mor.
Är det något fel mamma, vad konstig du är, är du ledsen?
Stackars mamma tänker bebisen, hon verkar inte må bra, han slutar vrida sig och fäkta omkring och ligger istället och tittar fascinerat medan mamman snyftande byter blöjan samtidigt som hon funderar på om det verkligen ska krävas ett mindre nervsammanbrott för varje blöjbyte.

Det händer även att mamman glömmer något och måste resa sig upp för att blöta en tvättservett eller liknande, det tycker bebisen betyder fritt fram. Blixtsnabbt vänder han på sig grabbar tag i en blöja/en tvättservett/en tub med salva/annat valfritt blöjbytarattribut som han lyckligt börjar mumsa på. Mamman samlar alla sakerna i en korg för att han inte ska komma åt dem.
Bebisen blir lycklig!
Åh mamma vad du är snäll, alla leksaker på samma ställe!
Han vänder vid första obevakade ögonblick upp och ner på korgen och ser med ett brett leende på alla servetter och blöjor som sprider sig över skötbädden och golvet medan han gnager lite på korgens ena hörn.

Mamman är rädd, hur ska det gå när han börjar krypa?
Hon ser det framför sig när hon sitter där med den kissiga blöjan i handen - bebisen som kommer farande fram genom hemmet på alla fyra med en korg i munnen, efter kommer mamman med en blöja i högsta hugg och försöker fånga det lilla monstret för att sedan även lyckas byta blöja på honom. Hur ska hon någonsin lyckas med det?

Älskade lilla skitunge tänker mamman och tittar ner på sin son, det är tur för dig att du är söt...

Selektivt minne?

Apropå det förra inlägget så är jag glad att jag börjat blogga istället för att skriva dagbok. Här ser jag till att censurera tillräckligt för att andra ska kunna läsa redan från början. :-)
Lite inspirerad av dagböckerna satte jag mig och läste igenom lite gamla blogginlägg från när Skrutten var riktigt liten och det slog mig hur mycket jag valt att lägligt "glömma bort"
Alla nätter som var som denna t ex, hur orkade vi?!?

12/11-07 - En typisk natt

Jag vet att jag var helt förstörd, helt slut och grinade säkert 23 av dygnets timmar, men ändå, vi tog oss igenom det.
Jag vet inte hur många gånger vi fick höra:
"Inte för att det är någon tröst nu, men det blir bättre"
Lite tröstande var det trots allt, även om jag just då inte riktigt trodde på det.
Framförallt de tre första månaderna tyckte jag var skitjobbiga, men vet ni vad? Det blev bättre!

Bokbål?

När vi höll på att packa i helgen hittade jag alla mina gamla dagböcker och fick en stor klump i magen. Började bläddra och fundera på om jag verkligen vill ha kvar dem. De första sparar jag absolut, när dagboksinläggen bestod av anteckningar som:
”Idag syklade jag. Jag körde på ett tred. Det jorde ont”
De är faktiskt ganska charmiga. Även dagboken från början av lågstadiet känns som om jag skulle kunna tänka mig att ha kvar, den som börjar men ett bevis på min syskonkärlek:
”Till alla utom min bror: Läs inte dena dagbok tack!
Detta är till min bror: Om du så mycket som läser en enda sida ur dena bok ska jag spöa skiten ur dig din j_vla lila snorunge”

Vilken snäll storasyster jag framstår som... Någonting säger mig att han kanske hittat en tidigare dagbok...

Nåja.
Jag fortsätter att läsa igenom dagböckerna, klumpen i magen växer, alla problem och bekymmer man hade, de jobbiga tonåren, vill inte uppleva dem igen. Alla känslor, alla ilska och all kärlek. Det är tungt.
Jag vill inte att någon annan någonsin ska läsa mina dagböcker, aldrig någonsin. Det är så nära, så privat. Vad skulle ske med dem om något skulle hända med mig? Skulle någon läsa dem? Jag vill inte det! Borde jag göra mig av med dem för att vara på den säkra sidan?
Samtidigt så känns det som att jag skulle bränna en del av mitt förflutna. Skulle jag kanske ångra mig längre fram?

”Får” man bränna sina dagböcker?

Tar sig framåt

Det har börjat gå framåt för Skutten, bokstavligt talat. Fast det verkar inte vara varken det mest effektiva, smidigaste eller säkra sättet. Han ställer sig upp på händer och fötter med rumpan rakt upp i vädret så han ser ut som ett upp och ner vänt V. Så tar han fart med fötterna och far iväg framåt, 9 av 10 gånger slutar det med en snygg landnig på näsan med gråt och tandagnissel som följd. Lilla Skrutt, tänk så mycket man har att lära när man är så liten.
Vi har provat att lägga lite saker en bit framför honom för att se om han kan ta sig till dem, intresset har varit svalt - tills han fick syn på fjärkontrollen som låg på anrda sidan sängen, då kom det värsta kängruskuttet av ren lycka. :-D

Gunga

Skrutten gungade för första gången idag. Han satt med stora ögon och tittade på omgivningen. Vi kanske får ta och flytta upp "fixa gungställningen" lite högre på prioriteringslistan när vi flyttar.

Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa!

Min son har sedan han började snurra runt förvandlats till Pippi Långstrump, han sover med fötterna på huvudkudden. Inte bara så, han kan sova hur som helst, vi har sett honom ligga på alla möjliga och omöjliga sätt i sängen. Eller ja, vi har inte hittat honom stående på huvudet ännu - men jag lovar att det är bara en tidsfråga!

Ny leksak

En ny mp3 har införskaffats, den gamla jag hade var x antal år gammal och fick plats med 126 meg. så jag är lite halvt lyrisk över den nya. Den är så liten, lätt och platt, det får plats 2 gig. vilket är mer än tillräckligt för mig, mp och radio samt mick! Citerar från manualen: "allowing you to record your own voice, an interview, or a speech" så om det skulle poppa upp ett tal i huvudet helt apropå så kan jag spela in det, vilken tur, förstår inte hur jag klarat mig utan det förut. För att inte tala om ifall jag skulle springa på en kändis, då kan jag göra en spontanintervju och sälja dyrt till media sen. Ja ni ser, jag har stora planer för den redan!
Jag är långt ifrån något teknikfreak men kan ändå inte låta bli att sitta och pilla och knappa när jag får någon ny pryl i handen. Jag blir lite fascinerad över hur litet allting blir, musikspelare, mobiltelefoner, allt blir mindre men får bättre kapacitet och fler funktioner, hur går det egentligen ihop?