Händelserikt år

När vi stod och rev tapeter vid 00.30 natten till idag konstaterade vi att det hade hänt mycket i vära liv på en kort tid.
På mindre än ett år gifte vi oss, fick barn och köpte hus.
Det är knappt så vi fattar det själva.
Vi har varit gifta en bit över ett år, vart tog det vägen?
Med allt annat som har hänt har tiden liksom bara flygit förbi.

Välkomna åter

Idag har vi haft besök, ett väldigt bra besök, ett sånt besök som kommer hit och hoppat in och hjälper till där det behövs. Borstar husväg, målar plankor, leker med Skrutten, lagar mat.
Gissa om det var välkommet, vi fick hundra gånger så mycket gjort än en normal dag.
Tusen tack!

Känslan

Den kommer sig smygande ibland, hastigt och oväntat.
Den slår ner som en blixt från klar himmel. Känslan, känslan som jag bara kan få av att titta på min son,
Vi ligger och sover tillsammans i soffan, han på snedden över magen med sitt lilla ansikte vänt mot mitt. Jag öppnar ögonen och ser på honom. Tittar på de knubbiga kinderna, det tunna ljusa håret, den lilla näsan, de stängda ögonen och den lilla munnen, halvöppen när han andas mot mitt bröst.
Pang! Där kom den. Känslan av den ovillkorliga, överväldiga, eviga och allomfattande kärleken jag känner till denna lilla person. Känslan som får mig att vilja krama om honom och aldrig släppa taget, som får mig att önska att han alltid alltid alltid kommer att få vara lycklig i livet.
Viljan att skydda honom mot allt ont i världen är så stark.
Hjärtat nästan brister.

Att åka bort

Vi ska iväg, mamma och Skrutten.
Ett helt projekt, tusen saker att tänka på.
Byter blöja på lillen. Smörjer in honom med solskydd. Inte populärt.
På med kläder.
Ut i hallen.
Vart är skötväskan, finns allt i?
Går igenom den mentala checklistan i huvudet.
Blöjor
Tvättservetter
Salva
Hundbajspåsar
Leksaker
Solskydd
Ombyte
Flaska med vatten
Hur länge ska vi vara borta, behövs mat, efterrätt, sked, tallrik, haklapp?
Plånbok
Nycklar
Telefon
Lyfter upp Skrutten.
Kom så går vi.
En omisskännlig doft sprider sig.
Fan också!
Av med kläderna, in i badrummet.
Nej snälla gubben inte bråka nu!
En mindre brottningsmatch uppstår, blöjan byts till sist.
Kastar en blick i spegeln på vägen ut och ryggar nästan bakåt.
Lite smink kanske? Haha, troligt att jag hinner.
Ut igen.
Sen, sen, sen!
På med kläderna.
Jo vi måste ha kläder på oss. Ge mamma lilla benet.
Satan, måste ju byta om själv också!
Skrutt ner på golvet.
In i sovrummet, hoppar ur mjukisarna och megastora
t-shirten.
På med byxor och tröja.
Ut i hallen.
Nej, inte äta på skorna, usch usch!
Upp med ungen från golvet, ner i vagnen, på med kepsen.
Nej låt kepsen vara på.
In i köket, hämta soporna, in i badrummet, hämta blöjpåsen (undviker spegeln)
Såja gubben, mamma kommer!
In i köket igen, ta med kompostpåsen.
Ut i hallen, på med skorna.
Öppna dörren, ut med soppåsarna, ner med vagnen för trappen.
Upp och låsa dörren.
Var la jag nycklarna? Jag hade dem ju nyss!
Ner till vagnen och skötväskan, rota, rota. Triumf!
Upp och låser dörren, skickar ner nycklarna tillbaka i väskan.
Bort med alltihopa till bilen.
Kasta soporna.
In med Skrutt i bilbarnstol.
In med vagn i bakluckan.
In med mamma i förarsätet.
Sätter mig ner.
Andas.
Ont i huvudet.
Andas.
Genomsvettig.
Andas.

Flyg (inte) fula fluga

När vi hade katter var de ena riktiga hejare på att jaga flugor. Pojkarna samarbetade bra. En av dem jagade och dödade bytet medan den andra sen kom och åt upp det.
Lilla Skrutt försöker sig på något liknande, fast det går inte riktigt lika bra.
Det är så roligt med de svarta små sakerna som far runt i rummet och han vill så gärna då känna (och antagligen smaka) lite på dem.
Flugorna samarbetar icke!
Det är inte alltid lätt att träffa flugor ens med flugsmälla och ett litet barns småklumpiga rörelser skulle knappast kunna missas ens om flugan skulle vara i halvdvala.
Men han är inte dum lilla Skrutt, han har börjat förstå att ju mer han rör sig desto fortare flyttar sig de små prickarna.
Igår iakttog jag honom när han kämpade med en fluga i köket. Flugan satte sig i perfekt kryphöjd, han började sakta, sakta krypa emot den. Han såg ut precis som katterna brukade göra när de smög sig fram mot det enorma bytet.
Sen stannade han, tittade, och fortsatte långsamt framåt.
Till sist var nästippen bara en decimeter från flugan.
Då kunde han inte hålla sig längre och den lilla näven kom upp för att ta tag i den - med den självklara följden att flugan flög sin kos.
Besvikelsen i hans lilla ansikte var påtaglig.

Rosaskimrande och sockersött

Vissa föräldrar får det att låta som att allt alltid är underbart med barn.
Så är det inte. Den som påstår det ljuger.
Det gäller vissa småbarnsföräldrar, men framför allt folk som har barn som nu har blivit lite äldre eller till och med vuxna. Om man pratar med den senare kategorin om saker som är jobbigt möts man av en av följande reaktioner.
Antingen förståelse och sympati, personen talar om de jobbiga stunderna de själva hade och de mins verkligen hur tufft det kunde vara.
Eller så ser de ut som levande frågetecken. Jobbigt, nej men vad jag överdriver. Han är ju så liten, inte är det jobbigt när de är så små!
Jag vet inte hur den senare reaktionen kommer sig, lyckas man glömma bort alla de jobbiga stunderna? Uppstår det små svarta hål över dem som utvidgas mer och mer ju äldre man blir? Kanske är det så.
Sen följer en harang om att jag minsann ska se om några år, då blir det värre. Om jag får höra ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” en gång till så skriker jag. Inte för att jag tror att de ljuger, men kan jag inte få klaga lite bara för att det finns de som har det värre? Det är ju inte så att jag flyger på folk och börjar gnälla, men om någon frågar hur det är, ska jag ljuga och säga att allt är helt fantastiskt om vi har en riktig skitdag?
Det är det folk vill höra, men jag tror att det är bättre att säga som det är. Om fler pratade om att det faktiskt kan vara apjobbigt emellanåt kanske andra skulle våga berätta om sina problem utan att känna sig som en dålig förälder bland alla som verkar leva i rosenskimrande bebislycka 24 timmar om dygnet.

Det är inte alltid roligt att vara mamma, jag tycker att vissa dagar är skitjobbiga.
Jag hatar att byta blöjor när han vrålar och vrider sig som en mask, när det låter som om man höll på att misshandla honom när blöjan ska på. Det är inte roligt.
Jag hatar klumpen som infinner sig i magen när man ska gå ut, när han skriker för full hals medan jag försöker jonglera både honom och allt annat som ska med.
Jag hatar att alltid behöva stressa på toaletten på dagarna. Om han är utanför då blir han ledsen för att mamma försvunnit, eller om han är därinne då kryper han bort och börjar slita i duschrören som sviktar oroväckande under behandlingen. Jag skulle kunna betala bra för en stund i lugn och ro i badrummet, riktigt bra till och med.
Jag hatar att behöva göra alla vardagssysslor hemma halva nätterna för att tiden inte räckt till på dagen.
Jag saknar att inte ha tid för mig själv.
Jag saknar egen tid med R.
Jag saknar att få en sovmorgon ibland.
Jag saknar att kunna försvinna in i en bok en hel dag.
Jag saknar att kunna vara lite spontan, att minsta lilla ärende måste passas in mellan matningar och sovstunder.
Allt är så mycket mer omständigt och tar så mycket längre tid.
Nej att vara förälder är inte alltid underbart och det är en jätteomställning. Det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig, det går liksom inte att förstå förrän den lille väl är där.
Jag är så imponerad av dem som har fler barn, så imponerad. Men man kanske blir mer tålig eftersom?
En sak vill jag be er om, ifall jag när jag blir äldre någonsin kommer att glömma hur jobbigt det kan vara, om jag kommer att bli en av dem som står och tittar på en liten bebis och jollrar att:
”Inte kan väl lilla du vara jobbig, mamma bara ljuger på dig”
Klappa till mig.
Hårt.

Grattis Lillebror

...till nya jobbet! :-D

Promenera på varandras nerver?

R och jag ska vara hemma tillsammans i 8 veckor i sommar. Vi har saker vi måste göra och vi ska "bara vara" och ha det bra.
8 veckor, det känns helt underbart.
Men.
Vi har aldrig varit hemma tillsammans så länge förut,
4 veckor tror jag är max. Tänk om det blir för mycket.
Tänk om vi har så höga förväntningar på hur skönt det ska bli och hur mycket vi ska hinna att allting bara skiter sig?
Tänk om vi bara går varandra på nerverna och börjar gräla istället. :(
Jag är faktiskt lite nervös.

Det mystiska brummandet

När vi flyttade in i huset hörde vi ett konstigt ljud i sovrummet på nätterna. Det lät som ett hmmm:ande. Som när några sitter och viskar utan att man hör vad de säger, man hör liksom bara att det låter, så lät det. Vi lyckades lokalisera ljudet till väggen uppe vid taket.
Jag störde mig något fruktansvärt på det, låg och inbillade mig att det var alla möjliga konstiga saker, allt från att det fanns människor på vinden till att det var någon som jävlades med oss. Konspirationsteorierna frodades.

Sen löste vi mysteriet, det visade sig att det kröp in humlor uppe under taket och hade byggt ett bo mellan panelen och innerväggen och de satt och brummade därinne hela nätterna.
Anticimex var här för en dryg vecka sen och sprutade både på humlorna och ett getingbo med getingar som också tyckte att de bodde bra hos oss.
Det tog en vecka innan humlorna tackade för sig men nu har det varit tyst i flera nätter, helt underbart!

Ett rum avklarat!

Vår ambition var att få Skruttens rum färdigt innan vi flyttade in, men det blev inte riktigt så då det blev mer att göra därinne än vi först hade tänkt... Men i helgen, 1 månad efter inflyttningen gjorde vi det sista, vi satte upp wallisarna och taklisten. Så skönt att ha det avklarat!
Det som är kvar att göra i "bostadsdelen" (om vi alltså räknar bort källare) är att tapetsera om hallen och vardagsrummet. Vi har våra förhoppningar att vi ska hinna med båda i sommar (plus en del andra mindre roliga
måste-göras-saker) Jag sitter och velar om vilket rum vi ska ta först.
Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja.

Vad är det som går och går...?

Jo det är en liten skrutt som just lärt sig behärska denna otroliga konstform.
Inte utan stöd, men allting som är tillräckligt lätt för att flytta med kroppstyngden har plötsligt fått fötter härhemma. Dammsugaren, köksstolarna, barnstolen, allt går att stödja sig emot när man ska ta sig fram.
Vi köpte ett jumbopack med blöjor idag, de ligger förpackade i en kartong som stående på högkant är i perfekt gåhöjd.
Lillskrutt har gått omkring och skjutit kartongen framför sig hela eftermiddagen med ett strålande leende på läpparna, ända tills det kommer en vägg ivägen. Då jäklar! Illvrålen som följer på denna motgång får fönstren att skallra i hela grannskapet.
Mamma eller pappa kommer till undsättninge och flyttar ut kartongen igen och genast traskar han iväg lika glatt som förut.
Armarna med ett fast grepp om kartongen och med den lilla blöjbeklädda rumpa vippande fram och tillbaka när han knatar iväg med osäkra steg.
Mammahjärtat fylls plötsligt av en märklig värme. Så stor.
Återigen kommer tanken: Vart tog min lilla bebis vägen?

Virrig II

Jag tror jag har nämnt förut att jag kan vara ganska virrig, (som den gången jag var på väg att stressa ner till BVC i bara bh under jackan virrig-virrigare-virrigast)

Häromdagen skulle jag steka ägg. Jag värmer upp stekpannan och ska ha i lite flytande margarin. Tar ut förpackningen ur kylen och blir irriterad, värst vad seg flaskan är!
Tar i ordentligt, Tjoff! Sen är hela stekpannan full med remouladsås.
Bravo.

Landssorg?

Sverige åkte ur fotbolls-EM och Sverige sörjer, åtminstone valda delar. För jag kan väl inte vara den enda som tycker att det är lite, lite skönt?
I de flesta andra sporter kan jag engagera mig vid stora tävlingar. Men fotboll? Jag har aldrig förstått mig på den sporten, det är bara sååå tråkigt!
Visst lider jag lite med alla fotbollsfantaster idag, men personligen kommer jag inte att sakna EM-hysterin.

Diskussion som känns igen

Jag gick på verktygsavdelningen på Coop och passerade ett par i 60-års åldern.
Mannen: Men titta, en sånhär liten hammare är alltid bra att ha!
Kvinnan; Va, en trähammare? *mycket skeptisk*
Mannen: Ja man kan aldrig få för många hammare.
Kvinnan: Men vi har ju MASSOR hemma!
Mannan: Hmm... jaja.... vi väntar väl med den ett tag till då... *låter besviken*

Jag insåg att det kan låta precis likadant när jag och R är och handlar. Han hittar en skruvmejsel som bara är så nödvändig, medan jag fattar inte alls varför vi skulle behöva en skruvmejsel till när vi har tillräckligt många hemma för att fylla en hel verktygslåda med bara dem. Undrar om vi kommer att låta likadant om 30 år också. Kanske man aldrig ändrar sig?

Och sen en lite just-for-the-rekord.
R har köpt en såg, jag tyckte att den var väldans dyr men han sa att, jag citerar:

"Ja men den är jättebra, jag kommer aldrig att behöva köpa en såg igen... om inte denhär går sönder."

Så, jag ville bara ha det nedskrivet.

Stockholm Marathon

Min lillebror sprang Stockholm Marathon för ett par veckor sen. Han och hans arbetskamrater fick en utmaning på jobbet, för varje medarbetare som sprang skulle arbetsgivaren ge 10 000:- till välgörande ändamål samt att de skulle bjuda alla som kom i mål på en resa till USA för att springa New York maraton. Från början var de 15 tappra själar som skulle springa, när dagen väl var kom var det 3 kvar.
Lillebror hade sprungit lite innan jul, efter jul blev det lite sämre med det. 7 km ett par dagar innan loppet, det var allt.
Trots det orkade han ta sig igenom loppet med en helt respektabel tid på 4h 29min.
Jag är imponerad.
Heja brorsan!

Trädgård

Jag älskar att ha en trädgård, det är så lätt att gå ut, en stor gräsmatta alldeles utanför dörren som bara är vår. Har inte haft det sen jag flyttade hemifrån och nu märkte jag hur mycket jag faktiskt saknat det.

Framsteg

Det har hänt mycket med lillskrutt på bara några veckor,
Han har fått två tänder och stoltserar nu med åtta tandsingar i munnen.
Han börjat krypa och tar sig fram med riktigt imponerande fart.
Han ställer sig upp mot möbler och går längst med dem, med varierande resultat, pannan är helt full med blåmärken.
Han vill gärna hålla i händerna och promenera igenom rummen, det är så skojigt!

8½ månad - Han känns plötsligt så väldigt mycket större.

Bitmärken

Skrutten tränar sina tänder, på allt och alla. Mamma och pappa är så goda och det är tydligen möblerna också.
Mamma har sönderbitna vårtgårdar och soffbordet har snygga märken runt hela kanterna, perfekt bithöjd.
Skitunge.

Äntligen!!!

Äntligen har vi fått Internet, kontakt med omvärlden, jag har suttit och darrat av abstinens!
Inget ont om Telia, men hur kan man vara så korkad att man kopplar in internetabonnemanget som vi tog över från den gamla husägaren på den adressen vi flyttar IFRÅN?!? Sen tog det över 1½ vecka innan de lyckades flytta den dit vi faktiskt bor! *argh*
Jag är inte helt nöjd, sen säger vi inte mer om det...

Orkar inte skriva så mycket om flytten heller, inte nu i alla fall. Vi här på plats och har gjort oss hemmastadda, det får räcka.
Har fått önskemål om lite bilder på huset men jag tror inte att jag vill lägga ut det här, men alla vänner som är nyfikna, slå en signal och komma förbi och kika live. :-)

Åh vad det är härligt att vara tillbaka i cyberspace!