Rosaskimrande och sockersött

Vissa föräldrar får det att låta som att allt alltid är underbart med barn.
Så är det inte. Den som påstår det ljuger.
Det gäller vissa småbarnsföräldrar, men framför allt folk som har barn som nu har blivit lite äldre eller till och med vuxna. Om man pratar med den senare kategorin om saker som är jobbigt möts man av en av följande reaktioner.
Antingen förståelse och sympati, personen talar om de jobbiga stunderna de själva hade och de mins verkligen hur tufft det kunde vara.
Eller så ser de ut som levande frågetecken. Jobbigt, nej men vad jag överdriver. Han är ju så liten, inte är det jobbigt när de är så små!
Jag vet inte hur den senare reaktionen kommer sig, lyckas man glömma bort alla de jobbiga stunderna? Uppstår det små svarta hål över dem som utvidgas mer och mer ju äldre man blir? Kanske är det så.
Sen följer en harang om att jag minsann ska se om några år, då blir det värre. Om jag får höra ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” en gång till så skriker jag. Inte för att jag tror att de ljuger, men kan jag inte få klaga lite bara för att det finns de som har det värre? Det är ju inte så att jag flyger på folk och börjar gnälla, men om någon frågar hur det är, ska jag ljuga och säga att allt är helt fantastiskt om vi har en riktig skitdag?
Det är det folk vill höra, men jag tror att det är bättre att säga som det är. Om fler pratade om att det faktiskt kan vara apjobbigt emellanåt kanske andra skulle våga berätta om sina problem utan att känna sig som en dålig förälder bland alla som verkar leva i rosenskimrande bebislycka 24 timmar om dygnet.

Det är inte alltid roligt att vara mamma, jag tycker att vissa dagar är skitjobbiga.
Jag hatar att byta blöjor när han vrålar och vrider sig som en mask, när det låter som om man höll på att misshandla honom när blöjan ska på. Det är inte roligt.
Jag hatar klumpen som infinner sig i magen när man ska gå ut, när han skriker för full hals medan jag försöker jonglera både honom och allt annat som ska med.
Jag hatar att alltid behöva stressa på toaletten på dagarna. Om han är utanför då blir han ledsen för att mamma försvunnit, eller om han är därinne då kryper han bort och börjar slita i duschrören som sviktar oroväckande under behandlingen. Jag skulle kunna betala bra för en stund i lugn och ro i badrummet, riktigt bra till och med.
Jag hatar att behöva göra alla vardagssysslor hemma halva nätterna för att tiden inte räckt till på dagen.
Jag saknar att inte ha tid för mig själv.
Jag saknar egen tid med R.
Jag saknar att få en sovmorgon ibland.
Jag saknar att kunna försvinna in i en bok en hel dag.
Jag saknar att kunna vara lite spontan, att minsta lilla ärende måste passas in mellan matningar och sovstunder.
Allt är så mycket mer omständigt och tar så mycket längre tid.
Nej att vara förälder är inte alltid underbart och det är en jätteomställning. Det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig, det går liksom inte att förstå förrän den lille väl är där.
Jag är så imponerad av dem som har fler barn, så imponerad. Men man kanske blir mer tålig eftersom?
En sak vill jag be er om, ifall jag när jag blir äldre någonsin kommer att glömma hur jobbigt det kan vara, om jag kommer att bli en av dem som står och tittar på en liten bebis och jollrar att:
”Inte kan väl lilla du vara jobbig, mamma bara ljuger på dig”
Klappa till mig.
Hårt.