Den 24:e december 2007 började riktigt trevligt, både sonen och maken var ganska pigga igen efter den envisa förkylningen. Vi började med julfrukost hemma hos mamma med lillebror och fortsatte sen hemma hos svärföräldrarna. Frid och fröjd, god mat och massor med paket till Skrutten.
Vi var väl hemma vid 21-tiden på kvällen, Skrutten var lite mer hostig och rosslig än tidigare. Matade sista gången vid 23 och la ner honom i sin säng, han hostar och rosslar och det blir bara värre. Går upp för att titta till honom och då är han helt nerspydd, har kräk på hela huvudet, i ögonen och i näsan. Väcker R och in fort som sjutton i badrummet. Skrutten fortsätter kräkas, hulka och är mer eller mindre hysterisk. Mamma håller på att bli tokig på att sitta i telefonkö till sjukvårdsupplysningen medan pappa gör i ordning Skrutten för att åka till barnakuten. Kommer fram till sist och även sköterskan tycker att vi ska åka in. (Vilket vi ju skulle gjort oavsett vad hon sa men ändå...)
Så in i bilen med lillen och hans oroliga föräldrar.
Nu hittade de inget större fel på honom så vi fick åka hem med ett recept på hostmedicin. Kändes lite lugnare men usch vad han låter hemskt när han hostar och rosslar!
Vi kom hem och han åt lite och somnade vid 04, sen har han sovit sen dess med bara 3 matningar däremellan, 15 timmar än så länge... Han är helt slut.
Jag är orolig över att han inte äter tillräckligt men sömnbehovet är kanske större...
Vi som skulle ha en så mysig jul med släktingar och vänner, det blev inte riktigt så och de verkar ha blivit lika besvikna som vi... Hade ju sett fram emot det så mycket, men huvudsaken är ju att Skrutten blir bättre, vi fick ju i alla fall lite julfirande på julafton...
tisdag, december 25, 2007
söndag, december 23, 2007
God Jul!
Jag hoppas att ni alla får en riktigt härlig jul med mycket mys och god julmat.
Kram på er vänner!
Kram på er vänner!
tisdag, december 18, 2007
Ämne: Bild
Jag kan inte rita och teckna, det har jag vetat under hela mitt liv. Därför kan det kanske verka konstigt att jag under gymnasiets sista år valde Bild, men när man tänker på att alternativen var Musik eller Teater så blir det ändå ganska självklart. Jag var så blyg och osäker att jag aldrig skulle vågat ta någon av de andra och i bild kanske jag kunde hålla mig lite mer osynlig. Kunde väl lika gärna få IG i det som något annat...
Det började precis så hemskt som jag befarat, det första vi skulle göra var att rita ett porträtt!!! Fy vilken ångest jag hade. Jag frågade och bad om hjälp säkert hundra gånger innan det var klart och då hade bildläraren gjort säkert hälften.
Nästa uppgift var att göra bordstabletter som vi sen skulle laminera. Vi fick välja att göra vad och hur vi ville, bara det blev bordstabletter och av någon underlig anledning visste jag genast vad jag skulle göra. Så jag åkte hem och kalkerade av hela familjen i profil, gjorde svarta siluetter och skulle sen sätta silkigt halvgenomskinligt papper över dem. Så till nästa lektion var jag så gott som klar, jag hade bara att välja färg på pappret och att laminera dem. Min bildlärare tyckte att det var en bra idé och var imponerad att jag lagt ner så mycket tid hemma, så jag fick ledigt resten av lektionen samt veckan efter då de i alla fall bara skulle arbeta med tabletterna. Härligt!
Efter det gick bildlektionerna lite bättre, jag hade inte lika ont i magen även om jag inte direkt var överlycklig när det var dags att teckna och måla igen (klippa och klistra är mer min grej).
Men jag tog mig igenom alla uppgifterna.
Så var det dags för betyg, jag var så fruktansvärt nervös!
Jag hade ju gjort allting även om det kanske inte blev så bra, nog borde det väl i alla fall vara värt ett G???
Det blev min tur att gå in och få domen, mina ben skakade, jag ville verkligen inte bli underkänd, gick in och satte mig.
– Jaha, sa bildläraren, på dig har jag satt ett MVG.
Jag tappade hakan, bokstavligt.
– Va? Nej nu tror jag du läste på fel person, titta igen.
Hon tittade konstigt på mig men kikade åter i sina papper.
– Jo jag HAR satt ett MVG.
– Är du säker på att du vet vad jag heter? Undrade jag, övertygad om att hon måste blanda ihop mig med någon annan.
Hon log.
– Ja jag vet vad du heter och du har fått ett MVG. När du först började här frågade du om precis allt! Du frågar fortfarande, men om du inte håller med om vad jag tycker så struntar du i det och gör som du själv vill ändå. Du har utvecklats otroligt mycket och jag tycker du ska se till att fortsätta teckna även nu när lektionerna är slut.
Jag blev så lycklig!
Tjejerna som kunde teckna som gudar redan när de började och som tecknade lika bra när de slutade fick VG, och de var allt lite sura över mitt betyg, men min lärare såg något som de inte gjorde, den personliga utvecklingen. Hon jämförde inte mig med dem utan med mig själv.
Nu kanske ni undrar varför ni läst en uppsats om detta?
Det är för att trots att det snart är 8 år sedan så jag kommer fortfarande att tänka på denna händelse med jämna mellanrum.
Jag undrar om lärare förstår hur mycket det betyder när någon av dem ser de osynliga eleverna ger även dem plats. Under hela min skolgång är mitt gymnasiebetyg i bild det som jag är absolut mest stolt över.
Jag har många gånger funderat på att skriva ett brev till henne men det har inte blivit av, hon skulle ju tro att jag var helt knäpp.
Men jag skulle vilja tacka för att hon såg mig, tacka för att hon gav mig självförtroendet och modet att våga fortsätta teckna.
Jag är långtifrån någon Picasso, men tack vare henne vågar jag försöka!
Det började precis så hemskt som jag befarat, det första vi skulle göra var att rita ett porträtt!!! Fy vilken ångest jag hade. Jag frågade och bad om hjälp säkert hundra gånger innan det var klart och då hade bildläraren gjort säkert hälften.
Nästa uppgift var att göra bordstabletter som vi sen skulle laminera. Vi fick välja att göra vad och hur vi ville, bara det blev bordstabletter och av någon underlig anledning visste jag genast vad jag skulle göra. Så jag åkte hem och kalkerade av hela familjen i profil, gjorde svarta siluetter och skulle sen sätta silkigt halvgenomskinligt papper över dem. Så till nästa lektion var jag så gott som klar, jag hade bara att välja färg på pappret och att laminera dem. Min bildlärare tyckte att det var en bra idé och var imponerad att jag lagt ner så mycket tid hemma, så jag fick ledigt resten av lektionen samt veckan efter då de i alla fall bara skulle arbeta med tabletterna. Härligt!
Efter det gick bildlektionerna lite bättre, jag hade inte lika ont i magen även om jag inte direkt var överlycklig när det var dags att teckna och måla igen (klippa och klistra är mer min grej).
Men jag tog mig igenom alla uppgifterna.
Så var det dags för betyg, jag var så fruktansvärt nervös!
Jag hade ju gjort allting även om det kanske inte blev så bra, nog borde det väl i alla fall vara värt ett G???
Det blev min tur att gå in och få domen, mina ben skakade, jag ville verkligen inte bli underkänd, gick in och satte mig.
– Jaha, sa bildläraren, på dig har jag satt ett MVG.
Jag tappade hakan, bokstavligt.
– Va? Nej nu tror jag du läste på fel person, titta igen.
Hon tittade konstigt på mig men kikade åter i sina papper.
– Jo jag HAR satt ett MVG.
– Är du säker på att du vet vad jag heter? Undrade jag, övertygad om att hon måste blanda ihop mig med någon annan.
Hon log.
– Ja jag vet vad du heter och du har fått ett MVG. När du först började här frågade du om precis allt! Du frågar fortfarande, men om du inte håller med om vad jag tycker så struntar du i det och gör som du själv vill ändå. Du har utvecklats otroligt mycket och jag tycker du ska se till att fortsätta teckna även nu när lektionerna är slut.
Jag blev så lycklig!
Tjejerna som kunde teckna som gudar redan när de började och som tecknade lika bra när de slutade fick VG, och de var allt lite sura över mitt betyg, men min lärare såg något som de inte gjorde, den personliga utvecklingen. Hon jämförde inte mig med dem utan med mig själv.
Nu kanske ni undrar varför ni läst en uppsats om detta?
Det är för att trots att det snart är 8 år sedan så jag kommer fortfarande att tänka på denna händelse med jämna mellanrum.
Jag undrar om lärare förstår hur mycket det betyder när någon av dem ser de osynliga eleverna ger även dem plats. Under hela min skolgång är mitt gymnasiebetyg i bild det som jag är absolut mest stolt över.
Jag har många gånger funderat på att skriva ett brev till henne men det har inte blivit av, hon skulle ju tro att jag var helt knäpp.
Men jag skulle vilja tacka för att hon såg mig, tacka för att hon gav mig självförtroendet och modet att våga fortsätta teckna.
Jag är långtifrån någon Picasso, men tack vare henne vågar jag försöka!
söndag, december 16, 2007
Orättvisa
Igår när vi varit ute och gjort lite ärenden tänkte vi att vi skulle åka förbi svärföräldrarna. De var inte hemma så vi tänkte att vi skulle vänta på dem och bestämde oss för att äta lunch under tiden. Jag satt och ammade lillskrutt och R gick ner för att kika i frysen, upp kom han med köttbullar som han slängde i pannan. Jag var lite orolig för att det kanske var julköttbullarna vi satt och mumsade på men nej, det trodde inte R.
Så kommer svärfar hem, och när han får reda på var köttbullarna kommer ifrån säger han:
- Ojojoj, nu blir inte mamma glad, ni har ätit upp köttbullarna som skulle vara till jul! Tur att det inte var jag *haha*
Attans också, vilken miss!
Svärfar sitter och småmyser lite över att det är någon annan som gjort tabben och så kommer svärmor hem nån timme senare.
R försäkrar sig om att hon verkligen älskar honom innan han klämmer fram vad vi har gjort...
Svärmors reaktion:
- Ja men det är ingen fara! Jag får väl göra nya.
Svärfar blir extremt lång i ansiktet.
- Men.... om det varit jag hade jag ju fått faan för det!
Svärmor:
- Ja men det är väl skillnad!
Stackars svärfar, ibland är livet bra orättvist. ;-)
Så kommer svärfar hem, och när han får reda på var köttbullarna kommer ifrån säger han:
- Ojojoj, nu blir inte mamma glad, ni har ätit upp köttbullarna som skulle vara till jul! Tur att det inte var jag *haha*
Attans också, vilken miss!
Svärfar sitter och småmyser lite över att det är någon annan som gjort tabben och så kommer svärmor hem nån timme senare.
R försäkrar sig om att hon verkligen älskar honom innan han klämmer fram vad vi har gjort...
Svärmors reaktion:
- Ja men det är ingen fara! Jag får väl göra nya.
Svärfar blir extremt lång i ansiktet.
- Men.... om det varit jag hade jag ju fått faan för det!
Svärmor:
- Ja men det är väl skillnad!
Stackars svärfar, ibland är livet bra orättvist. ;-)
lördag, december 15, 2007
Världens vackraste ljud
Idag hände något underbart. Skrutten satt i mitt knä och myste efter maten, jag satt och pratade och gullade med honom medan han tittade storögt på mig, så plötsligt började han skratta!
Han skrattade och skrattade, hämtade andan och skrattade lite till. Det är första gången det kommit ett riktigt skratt, tidigare det varit stora leenden och gurglanden men idag skrattade han.
Det är det vackraste ljud jag någonsin hört. :-D
Han skrattade och skrattade, hämtade andan och skrattade lite till. Det är första gången det kommit ett riktigt skratt, tidigare det varit stora leenden och gurglanden men idag skrattade han.
Det är det vackraste ljud jag någonsin hört. :-D
torsdag, december 13, 2007
Uppdatering om H
Jag har inte skrivit på länge nu, dagarna rullar på och tiden som blir kvar till skrivande är ganska obefintlig...
H har fortfarande lite tokig dygnsrytm, men det var länge sen han var vaken hela natten. *peppar peppar*.
Det är så roligt att vi får alltmer kontakt med skrutten, han ler helt underbart, är jätteintresserad av sina händer (som jag tror att han börjar förstå att de är en del av honom själv) och han sitter och pratar riktigt mycket emellanåt. Spegeln är väldigt fascinerande och den lilla killen som visar sig där när H kikar in brukar han föra intressanta samtal med. ;-)
Han börjar bli så stor, drygt 10 veckor och han väger 6490g och är 62cm lång. Han har gått upp drygt 2,7 kilo och vuxit en hel decimeter sen han föddes, kan inte förstå att han varit så liten som han var!
Idag har vi varit på föräldragrupp, oj vad det var spännande att träffa andra bebisar, han låg och tittade storögt. Fast på slutet blev det lite mycket, han var så trött att han bara grinade. Han var till och med så trött att han inte ens orkade skrika när han väl hamnade i vagnen, han tvärslocknade och sov sen hela vägen hem, trots i och urpackning ur vagn och bil.
Lilla skrutt, det blev nog lite mycket intryck.
H har fortfarande lite tokig dygnsrytm, men det var länge sen han var vaken hela natten. *peppar peppar*.
Det är så roligt att vi får alltmer kontakt med skrutten, han ler helt underbart, är jätteintresserad av sina händer (som jag tror att han börjar förstå att de är en del av honom själv) och han sitter och pratar riktigt mycket emellanåt. Spegeln är väldigt fascinerande och den lilla killen som visar sig där när H kikar in brukar han föra intressanta samtal med. ;-)
Han börjar bli så stor, drygt 10 veckor och han väger 6490g och är 62cm lång. Han har gått upp drygt 2,7 kilo och vuxit en hel decimeter sen han föddes, kan inte förstå att han varit så liten som han var!
Idag har vi varit på föräldragrupp, oj vad det var spännande att träffa andra bebisar, han låg och tittade storögt. Fast på slutet blev det lite mycket, han var så trött att han bara grinade. Han var till och med så trött att han inte ens orkade skrika när han väl hamnade i vagnen, han tvärslocknade och sov sen hela vägen hem, trots i och urpackning ur vagn och bil.
Lilla skrutt, det blev nog lite mycket intryck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
