Ämne: Bild

Jag kan inte rita och teckna, det har jag vetat under hela mitt liv. Därför kan det kanske verka konstigt att jag under gymnasiets sista år valde Bild, men när man tänker på att alternativen var Musik eller Teater så blir det ändå ganska självklart. Jag var så blyg och osäker att jag aldrig skulle vågat ta någon av de andra och i bild kanske jag kunde hålla mig lite mer osynlig. Kunde väl lika gärna få IG i det som något annat...

Det började precis så hemskt som jag befarat, det första vi skulle göra var att rita ett porträtt!!! Fy vilken ångest jag hade. Jag frågade och bad om hjälp säkert hundra gånger innan det var klart och då hade bildläraren gjort säkert hälften.
Nästa uppgift var att göra bordstabletter som vi sen skulle laminera. Vi fick välja att göra vad och hur vi ville, bara det blev bordstabletter och av någon underlig anledning visste jag genast vad jag skulle göra. Så jag åkte hem och kalkerade av hela familjen i profil, gjorde svarta siluetter och skulle sen sätta silkigt halvgenomskinligt papper över dem. Så till nästa lektion var jag så gott som klar, jag hade bara att välja färg på pappret och att laminera dem. Min bildlärare tyckte att det var en bra idé och var imponerad att jag lagt ner så mycket tid hemma, så jag fick ledigt resten av lektionen samt veckan efter då de i alla fall bara skulle arbeta med tabletterna. Härligt!

Efter det gick bildlektionerna lite bättre, jag hade inte lika ont i magen även om jag inte direkt var överlycklig när det var dags att teckna och måla igen (klippa och klistra är mer min grej).
Men jag tog mig igenom alla uppgifterna.

Så var det dags för betyg, jag var så fruktansvärt nervös!
Jag hade ju gjort allting även om det kanske inte blev så bra, nog borde det väl i alla fall vara värt ett G???
Det blev min tur att gå in och få domen, mina ben skakade, jag ville verkligen inte bli underkänd, gick in och satte mig.
– Jaha, sa bildläraren, på dig har jag satt ett MVG.
Jag tappade hakan, bokstavligt.
– Va? Nej nu tror jag du läste på fel person, titta igen.
Hon tittade konstigt på mig men kikade åter i sina papper.
– Jo jag HAR satt ett MVG.
– Är du säker på att du vet vad jag heter? Undrade jag, övertygad om att hon måste blanda ihop mig med någon annan.
Hon log.
– Ja jag vet vad du heter och du har fått ett MVG. När du först började här frågade du om precis allt! Du frågar fortfarande, men om du inte håller med om vad jag tycker så struntar du i det och gör som du själv vill ändå. Du har utvecklats otroligt mycket och jag tycker du ska se till att fortsätta teckna även nu när lektionerna är slut.
Jag blev så lycklig!
Tjejerna som kunde teckna som gudar redan när de började och som tecknade lika bra när de slutade fick VG, och de var allt lite sura över mitt betyg, men min lärare såg något som de inte gjorde, den personliga utvecklingen. Hon jämförde inte mig med dem utan med mig själv.

Nu kanske ni undrar varför ni läst en uppsats om detta?
Det är för att trots att det snart är 8 år sedan så jag kommer fortfarande att tänka på denna händelse med jämna mellanrum.
Jag undrar om lärare förstår hur mycket det betyder när någon av dem ser de osynliga eleverna ger även dem plats. Under hela min skolgång är mitt gymnasiebetyg i bild det som jag är absolut mest stolt över.
Jag har många gånger funderat på att skriva ett brev till henne men det har inte blivit av, hon skulle ju tro att jag var helt knäpp.
Men jag skulle vilja tacka för att hon såg mig, tacka för att hon gav mig självförtroendet och modet att våga fortsätta teckna.
Jag är långtifrån någon Picasso, men tack vare henne vågar jag försöka!