Bokbål?

När vi höll på att packa i helgen hittade jag alla mina gamla dagböcker och fick en stor klump i magen. Började bläddra och fundera på om jag verkligen vill ha kvar dem. De första sparar jag absolut, när dagboksinläggen bestod av anteckningar som:
”Idag syklade jag. Jag körde på ett tred. Det jorde ont”
De är faktiskt ganska charmiga. Även dagboken från början av lågstadiet känns som om jag skulle kunna tänka mig att ha kvar, den som börjar men ett bevis på min syskonkärlek:
”Till alla utom min bror: Läs inte dena dagbok tack!
Detta är till min bror: Om du så mycket som läser en enda sida ur dena bok ska jag spöa skiten ur dig din j_vla lila snorunge”

Vilken snäll storasyster jag framstår som... Någonting säger mig att han kanske hittat en tidigare dagbok...

Nåja.
Jag fortsätter att läsa igenom dagböckerna, klumpen i magen växer, alla problem och bekymmer man hade, de jobbiga tonåren, vill inte uppleva dem igen. Alla känslor, alla ilska och all kärlek. Det är tungt.
Jag vill inte att någon annan någonsin ska läsa mina dagböcker, aldrig någonsin. Det är så nära, så privat. Vad skulle ske med dem om något skulle hända med mig? Skulle någon läsa dem? Jag vill inte det! Borde jag göra mig av med dem för att vara på den säkra sidan?
Samtidigt så känns det som att jag skulle bränna en del av mitt förflutna. Skulle jag kanske ångra mig längre fram?

”Får” man bränna sina dagböcker?