Tidens gång

I veckan begravde vi farmor. Vila i frid lilla farmor.
Men egentligen hade hon inte varit farmor på flera år.
Min farmor som bakade bullar och sockerkakor, som alltid hade sockerdricka hemma i kylen och en fin godisskål som det alltid fanns godis i när vi hälsade på. Den farmorn har tynat bort de sista åren, farmor som var kvar kände inte igen mig.
På ett sätt hade jag nästan sörjt färdigt när hon dog, min barndoms farmor försvann ju för flera år sedan.
Farmor blev 95 år och var den sista av mina far-och morföräldrar som gick bort.

Det känns konstigt. En hel generation är borta från familjen.
Nu är det jag och min bror, min mamma, min pappa och... ja sen är det inte så mycket mer.
Vi är inte så stor familj.
Men det är klart. Jag har ju man och barn, brorsan har sambo och barn. En ny generation.
Och båda våra respektive har mycket släktingar. För att inte tala om mammas man och pappas fru, två stora släkten till som flätats in i vår. Räknar man med ingifta åt alla håll och kanter finns det huuur mycket släkt som helst.
Jag antar att det beror på hur man väljer att se det.