Klantiga kommentarer

Igår var pappa upp med lite matlådor som han snälla fru gjort till oss då vi fortfarande har lite svårt att hinna med maten emellanåt. Med sig hade han en av sina vänner, en väldigt trevlig kille, men igår lyckades han kläcka ur sig både ett och annat som gjorde att jag hade lust att knuffa ner honom från balkongen. Natten innan hade H somnat klockan fem på morgonen så jag var väl knappast ett under av tålamod, men ändå...
De var här ca 5 minuter och på den tiden lyckades han med:

- Att påpeka att dörrhandtaget behövde lagas
- Att kommentera att det var väldigt mycket katthår överallt
- Att tycka lite synd om R (och endast R) som inte fick sova ordentligt, han skulle ju upp och jobba... Underförstått, jag var ju ändå bara hemma och tog det lugnt på dagarna
- Att våra katter var feta
- Att jag ju kunde passa på och dammsuga nu när lille H ändå sov.

Han har inga barn själv ännu så visst, jag kan väl förstå om han kanske inte riktigt har förståelse för hur det är, och visst, det är ostädat härhemma men jag orkar helt enkelt inte städa just nu, visst det är synd om R som inte får sova men tro det eller ej, det är jobbigt att passa lillen hela dagarna också. Dammsuga är inte det jag prioriterar om H skulle råka sova nån timme, mat och sömn får faktiskt gå före. Och våra katter är inte feta, det är en stor ras. (och det är inte bara en dålig ursäkt från matte)
Jag såg ut som ett lik men svullna ögon efter att ha suttit och gråtit på natten av frustration, kan man inte tänka sig för en gång extra innan man öppnar käften?