och på samma tema...

Skrutt hade en kompis hemma för nån vecka sedan. Kompisens pappa var med och vi satt och fikade i köket, pappan, R och jag.
Skrutten och kompisen höll på att busa lite väl mycket med fel saker och efter att vi sagt till flera gånger gick jag och sa till på skarpen att nu räckte det!
Bra så.
Några dagar senare träffades R och pappan själva med barnen.
Pappan:
- Jag måste bara säga att jag var så imponerad av din fru häromdagen, att hon tog tag i situationen och sa till när ungarna inte skötte sig. Jag är inte van vid att mammor brukar göra sånt...
.
.
.
Visst låter det lite konstigt?

Fast om man ska ta det som det verkligen var, att vi byter ut kompisens pappa mot mamma, och om vi byter plats på mig och R. Då blir det inte riktigt lika konstigt?
Eller jo, fortfarande konstigt, men inte lika osannolikt.
Tragiskt vilken erfarenhet mamman har när det gäller pappor? Ja.
Ovanligt? Nej.

Det är precis som när R bakar bullar och fixar tårtor till Skrutts kalas.
- Men oj, gör din man det?
- Kan han sånt?
- Vad duuuuktig han är!!
Nån som skulle säga så till R om det var jag som bakade?

Eller när Skrutt var liten?
- Åhh vad duktig R är som byter blöjor!
- Vilken tur du har att han hjälper till så mycket..
Men hallå!! Var fan var jubelkören när jag bytte blöjor??

Och varför var inte jag duktig som "hjälpte till" med Skrutt, trots förlossningsdepression.
I helvete att R hjälpte till. Han tog sitt ansvar. Precis som jag.

För att inte tala om folk som snackar om att pappan är barnvakt åt ungarna just nu så att mamman kan göra annat.
Så bra då. Och mamman är barnvakt resten av tiden?

Sliter mitt hår.