5-åring och två 4-månaders.
Två bebisar. Jag kände mig helt ställd.
Hur ska jag hålla dem? Går de sönder om jag gör sådär? Skrutt kan omöjligt ha varit så liten. Hur klarade jag det???
Skruttungen var fascinerad... han satte sig bredvid och klappade försiktigt bebisarna på huvudet och såg så stor, så stor ut.
Annars tillbringade han mycket tid åt leksakerna,
till 5-åringens stora förfäran.
Vid ett tillfälle kom till och med tårarna fram.
- Mamma, han lyssnar ju inte på vad jag säger!
Jag förstår henne. Jag har lust att göra likadant ibland
(läs: ca 200 gånger per dag)
3 kommentarer:
visst är det underligt att man glömmer hur små de är??
och man glömmer fort dessutom...
ibland surade jag i vuxen ålder över att mamma inte kommit ihåg rätt om vem som gjorde vilket bus som liten, om vem som hade haft påssjuka och inte etc etc...
men nu inser jag att jag knappt minns barnens första år och de är bara 3 och 5. När jag är 60 minns jag antagligen inte ett dugg :)
Tur då att jag skriver ner lite ögonblicksbilder ibland.
Apropå barn som inte lyssnar.
Jag står inför en helt ny situation här. Stortjejen har alltid varit tämligen lätt att resonera med och komma överens med även om hon haft sina utbrott ibland.
Men den där 3 åringen. Jag blir GALEN. Han lyssnar verkligen inte, han fullständigt ignorerar oss.
Och om vi envisas med att vara föräldrar som vet bäst och vill ha saker på ett visst sätt kommer ett utbrott som kan få ett vulkanutbrott att verka som en liten mysig brasa.
Inte lätt att vara förälder alltid...
Men så, när man på allvar tänker sig en annons på blocket.
Då kryper han upp i famnen, kramar mig mjukt (mkt gosig kille det här), smeker mig över håret och säger att han älskar mig.
Då glömmer jag.....återigen :)
Inte hade jag tänkt vara anonym heller :)
*Skrattar* ja om småbarnsföräldrars korttidsminne vore bättre än vad det är skulle antagligen varenda unge ligga ute på blocket vid ett par tillfällen. :D
Det är nog biologiskt att man glömmer... för artens fortlevnad. Typ.
Skicka en kommentar