Sena kvällar och tidiga mornar.
Gnälliga dagar och hysteriska utbrott.
Halsbrytande hopp i soffor och på bord.
Vägran att lyssna och sparkande ben när saker går fel.
Och sen.
Kramen, leendet, det kiknade skrattet.
Det ljusa hårsvallet på kudden när han sover.
Det lugna snusandet av hans andetag.
Hans lilla hand som fattar min för att känna trygghet.
Det som gör att alla jobbigt stunder bleknar bort på en sekund.
Älskade, älskade skruttunge.
lördag, september 05, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar