Oljud!

Klockan var runt 21.30 på kvällen. Bröd stod i ugnen och bakades, jag satt i soffan och slöade, R var i köket.
Helt plötsligt börjar ett tjutande utan dess like, jag lyfte flera meter från soffan av skräck.
Brandvarnaren.
Det var brödet som osade lite.
Inga vackra tankar for genom huvudet hos mig och min man. Det är inget ljud som är speciellt trevligt och det är inget ljud som är välkommet när man har en sovande 1-åring bara ett par meter från den lilla tjutande makapären.
Det slog lock för öronen innan R fick ner den och slet ur batteriet.
Vi går båda mot Skruttens rum, beredda att trösta och krama, fy vilket hemskt sätt att vakna, vad rädd han måste ha blivit!
Vi kommer fram till dörren, men... det är alldeles tyst.
Stackars barn, han har blivit chockskadad av oljudet!
Eller?
Vi gläntade på dörren, en liten suck i sömnen är det enda som hörs.
Traumatiserad? Chockad? Förtvivlat ledsen?
Tss... han hade inte ens vaknat...