Idag skulle jag vilja ligga begravd ett par meter under Himalaya, typ.
Jag vaknade till vid 05.30 i morse, tittade vad klockan på de lysande siffrorna uppe i taket och sträckte på mig. Ett ljudligt knakande hörs och sen kan jag inte röra på mig. Nacken låste sig totalt. Jag kan varken vända mig eller resa mig.
Jag lyckas väcka R och få honom att hjälpa mig att sätta mig upp så jag kan ta ett par värktabletter, fast det hjälpte knappast alls. Jag har fortfarande skitont. Jag håller på att börja gråta när jag ska lyfta Skrutten och det är ju något som måste göras ett antal gånger per dag.
Sen har allt liksom fortsatt i samma stil.
Jag lyckas vicka ut hela vällings-burken över köksgolvet- välling över hela rummet och min superbra vällingsburk går sönder.
Vi kommer iväg till öf, det kan ju vara kul för Skrutten att få leka lite nu när mamma har ont och är tråkig. Han börjar gråta under sångstunden och sen fortsätter han så hela tiden vi är där, han är bara tyst när jag bär runt på honom. Han som alltid brukar tycka att det är så roligt att leka med andra barn, idag tittade han på dem som om de försökte äta upp honom.
Och så får jag reda på att alla andra som sökt dagis från samma månad som vi fick besked om plats för flera veckor sedan! Alla utom vi... De har dessutom fått plats på samma förskola allihopa.
Jag blir så less!!! Vad har hänt med oss då?!?
Sätter mig febrilt och letar efter telefonnumret till placeringsassistenterna och hittar det - två minuter efter att deras telefontid slutat för dagen.
Så nu får jag vänta tills imorgon, är så orolig att de ska ha tappat bort oss och vi inte kommer få plats, man har ju hört om bra många andra som har haft jättestrul att få dagis.
Nej jag vill inte längre, orkar inte mer, nu får det ta och vända.
2 kommentarer:
Vissa dagar är såna tyvärr. Jag har också haft en toppendag.
Båda ungarna är förkylda, speciellt Elliot. Han har en tand på gång samtidigt så han dreglar som satan! Det + förkylningen gör hon lättklöken och han kräks så fort han börjar hosta om han har för mycket mat i magen. Willa har ju upptäckt den fantastiska saken, precis som Isabella, att sticker man händerna långt in i munnen kräks man. Så idag vid middag låg Willa på golvet och kräkte och skrek, Elliot satt vid matbordet, hostade till och fontänkräktes och grät sedan och katterna började yla för att ungarna skrek.
Själv ville jag bara rymma hemifrån.
Men det var bara att ta tag i en sak i taget, torka kräk, byta kläder, lägga Elliot för middagsvila och sedan sätta mig ner och bryta ihop lite. Småbarnstiden är sååå mysig ibland.
Fina du, det kommer bättre dagar! Och det är dom dagarna man får ta vara på, de andra kan man slänga åt helvete. Men, hur svårt är det inte att tänka positivt, vara glad och medmänsklig och framförallt ta hand om sin son när det enda man vill ha är en stor sten över sig. Jag lider med dig! Hoppas att dagarna efter varit bättre :)
Massa massa kramar
ps. Tack för säga-nej kursen, jag trodde jag lärt mig något men så halkade jag dit igår igen. Attans! ds.
Skicka en kommentar