Förlossningen

Vid ungefär 20.00 den 29/9 började jag känna av lite värkar, inga speciellt kraftiga såna så jag satt och funderade på om det bara var lite vanliga sammandragningar. Under de kommande timmarna ökade de successivt och vid 23-tiden gjorde de riktigt ont! Då började vi klocka och de låg på mellan 3-6 minuter. Ondare och ondare gjorde det och vid ca 01.00 ringde jag till förlossningen.
Barnmorskan menade att de ju inte hållit på så länge och eftersom det brukar ta ganska lång tid för förstagångsföderskor tyckte hon att jag skulle avvakta och höra av mig när jag ville komma in. Hon påpekade även att varje värk skulle göra ”riktigt ont” vid det laget satt jag med tårar i ögonen vid varenda värk, men självklart hade jag ingen under de minuterarna jag pratade med henne så det kunde ju inte hon veta.
Jaja, det var väl bara att kämpa vidare men det var verkligen inte roligt, grät och skrek mig igenom varenda värk. Ska det verkligen göra såhär ont?!?!
Strax efter 02.00 orkade jag helt enkelt inte längre. Skit samma om det bara var en timme sen jag ringde. Ringde igen och sa att jag inte stod ut med gråten i halsen. Barnmorskan jag pratade med sa att vi var så välkomna så. Det tog lite tid att komma iväg med tanke på att värkarna, i bilen satt jag och skrek nej, nej, nej! Så fort jag kände att en värk var på väg.
Så kom vi upp till förlossningen ca 03.30. Då hade jag så ont att jag såg allting som i en dimma och kunde knappast stå upprätt.
Möttes upp av en gullig undersköterska som fick in oss i ett förlossningsrum och lyckades få mig att byta kläder.
– Jag ska ju inte säga nåt säkert, men så ont som du verkar ha så har det nog hänt lite. Trodde hon.
Så kom en barnmorska och skulle undersöka mig.
– Oj, du är öppen 7-8 cm, då har du jobbat på bra hemma.
Jag och R kunde knappt tro att hon hade rätt, hade det verkligen hänt så mycket?

Efter en obestämd tid som jag tyckte kändes som en mindre evighet, men R menade på snarare var 10 minuter från att vi kom in, fick jag lustgas. Lycka, inte för att det hjälpte särskilt mycket under själva värkarna men jag blev i alla fall lite borttrubbad mellan dem. Hade tydligen ingen större lust att släppa den alls påstår R. Fick massage i ländryggen vilket var jätteskönt och jag tror R tyckte det kändes bra att kunna hjälpa till med något.
04.20 gick vattnet vilket var en ganska märklig känsla och så blev det så småningom dags att börja krysta, jag har alltid föreställt mig att jag skulle föda halvsittandes med kuddar bakom ryggen men när bm föreslog att jag skulle stå på knän och fällde upp sängen så jag kunde luta mig över kanten och vara ganska rak i ryggen där jag stod på knä kändes det helt rätt.
Nog för att jag visste att det skulle göra ont med herregud!
Var knappast medveten om nåt som hände omkring mig, allting var dimmigt, vilket nog berodde på en kombination mellan lustgasen och smärtan.
Hörde vid ett tillfälle att någon sa att den kommer nog strax efter 5 och hade en svag tanke på att fråga vad klockan var men kom på att jag nog inte ville veta ändå.
De sista krystvärkarna gjorde det så ont att jag trodde att det skulle dö.
- Han kommer aldrig att komma! Gastade jag och då hade barnmorskan tydligen lett mot R och sagt att det var i alla fall nåt de kunde vara säkra på att komma gjorde de alltid. Det var det fräckaste! Var kanske tur att jag inte hörde det. ;)

De sista värkarna var fruktansvärda och när huvudet väl kom hade jag tydligen varit på väg att ställa mig i sängen för att komma därifrån, men varken barnmorskan eller R hade tyckt att det var nån vidare bra ide.Och när huvudet väl var ute så var det värsta ju faktiskt över och helt plötsligt låg det en liten bebis på sängen – vår bebis. Vår lille son född 05.09 den 30/9. 3760g och 52cm lång. Helt otroligt, vilken fullkomlig lycka!