Nojjiga jag!

Jag är nojjig för allt när det gäller lilla H. Jag är nojjig för att han är för varm, för kall, att han inte sover tillräckligt, att han sover för mycket, att han nyser, att han har gaser i magen, att bajset har konstig konsistens, (har väl aldrig diskuterat så mycket bajs som jag gör nu) att han andas så lätt, att han andas så tungt, att han kanske har bråck, att han ska träffa nån som är förkyld och bli smittad Jag nojjar, nojjar, nojjar...
R är inte alls som jag, han tycker att allt är normalt för små bebisar, vilket på ett sätt är bra, om han hade varit lika orolig som jag hade jag antagligen nojjat ihjäl mig redan. Men samtidigt är det lite jobbigt att det känns som om det bara är jag som oroar mig.

Jag har även ett extremt behov av att få bekräftat från andra att saker är normala, därför blir jag jätterädd när det verkar som om vår sköterska på BVC är lite fundersam över något. Om hon är orolig, hon som faktiskt vet vad som är normalt då måste det ju vara illa.
Det är jobbigt att oroa sig, jättejobbigt, men jag har så svårt att låta bli.

När vi var iväg och köpte bärsjal för nån vecka sen var tjejens barn förkylda, de hostade och snorade så hon skickade ut dem ur rummet för att inte smitta H. Den yngsta av killarna ville dock vara med ändå och kom insmygande och kröp omkring på golvet kring sin mammas ben. Jag hade lust att ta den stackars sjuka lilla femåringen och hiva ut honom med huvudet före. Trots att han säkerligen inte förstod varför han blivit utkörd från första början.
Vad är det man säger... Egna barn och andras ungar...