"Titta mamma! Det är alldeles vitt ute, kan vi inte gå ut och undersöka vad det är som har hänt?!?"
Självklart kan vi det älskling.
Så vi plockar fram nya vinteroverallen
(som jag till öf-mammornas chock och förvåning inte satt på honom förrän nu!)
Jag tror, i min enfald, att det skulle gå ganska smärtfritt att få ner ungen i detta smarta klädesplagg.
HA!
Han är inte alls intresserad av att få på sig massa kläder, han ska ju ut nu!
Nåja det är väl bara att börja från början.
Raggsockor. Jag sätter på den ena som han genast sliter av när jag börjar med den andra. Jag kopplar snabbt ett grepp som gör att händerna inte når ner till fötterna och får på båda två.
Så långt ganska lugnt.
Sen får jag problem, vad ska på först? Handskar eller overall?
Jag bestämmer mig för att det nog är handskarna. Det borde om inte annat hindra honom från att dra av raggisarna som han fortfarande kämpar med att få tag på. Han är inte överförtjust över att få något på händerna, men det går, alla fingrar hamnar dock i själva handsken. Tummen i tummdelen är bara att glömma.
Nu sitter han med raggsockor och tjocka handskar.
Så overallen, vi får i benen och jag tänker att jag nu skulle ta på skorna innan jag trär i resten av kroppen så han inte blir så varm.
Första skon.
Han rullar ihop foten till en boll.
Jo faktiskt.
Det borde inte vara möjligt att nå med tårna till hälen när man kniper med foten men han lyckas nästan. Vi trilskas och brottas och till sist lyckas jag få i första delen av foten, hälen däremot tar stopp. Det finns plats, men det går bara inte! Jag trycker och pressar och han kniper. När jag äntligen lyckas få ner foten då slappnar han genast av. Ingen idé att sitta där och bråka då liksom.
Istället förs all koncentration över till fot nr två. Den går till och med ännu sämre än den första och när jag slutligen får båda fötterna på plats känner jag att svettpärlorna börjar komma i pannan.
Så overallen då. Det bör ju inte vara några större problem, i med armarna och upp med dragkedjorna bara.
Då byter ungen taktik!
Istället för att kämpa emot blir han totalt lealös. Han bokstavligt talat hänger i famnen. Jag försöker få in två sladdriga armar i ärmarna men de viker sig nästan dubbelt. Efter en stunds micklande får jag tag i handsken genom ärmen och sen drar jag både den och handen igenom.
Det lyckas. Till sist.
Jag får upp dragkedjorna och är nu totalt genomsvettig och känner mest för att lägga mig och gråta, men har ju i så fall gått igenom allting förgäves.
Jag bestämmer att mammas nerver skulle må bra av en promenad innan vi leker i snön och sätter ner honom i vagnen.
När jag ska spänna fast selen inser jag att remmarna som förut passat bra självklart är alldeles för korta när det tillkommit både en lammfäll och en vinteroverall.
Det tar säkert 5 minuter innan jag lyckats förlänga dem.
Skrutten blir otålig och börjar skälla och det hjälper inte direkt situationen.
När jag äntligen fått fast honom blir det mössa på huvudet och ner för trappen.
HELT SLUT!
Jag hatar vintern och vinterkläder!
Efter en halvtimmes promenad i strålande solsken och gnistrande snö känns det trots allt lite bättre, och när skruttungen senare tultar omkring i snön och ser lycklig ut börjar jag tycka att det nog var värt det.
Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar