Himla springande

10 minuter efter att dörrförsäljaren försvunnit ringer det på dörren.
Utanför står en kille som verkar vara några år yngre än mig. Han frågar om R:s bil som står här utanför. R:s bil som inte används längre.
Han undrar om den kanske är till salu.

- Absolut svarar jag, hur mycket ger du och hur snabbt kan du ta den?

Nej, det är klart jag inte svarar så, jag svarar självklart att han får höra av sig till R om det och ger honom vårt telefonnummer.
Sen ringer jag R och talar om det för honom så han får fundera på saken.

Som jag ser det så är bilen egentligen ganska onödig. Den är inte praktisk för fem öre och den är alldeles för dyr att köra. Den passar liksom inte riktigt in i en småbarnsfamilj och jag har svårt att se när den skulle kunna börja användas igen.
Men det är ur min synvinkel.
Samtidigt vet jag ju att E så gärna vill ha kvar den, jag vet att den betyder mycket för honom, att han skulle ha svårt att skiljas från den och att han så gärna vill få möjlighet att använda den igen längre fram.

Svårt.