Inlevelseförmåga

Jag brukar väldigt ofta leva mig in i saker jag ser eller hör,
ibland till den gräns att fantasin och verkligheten brukar kunna smälta ihop – på gott och ont.
Det är ju underbart att kunna leva sig in så i en bok att man verkligen tycker att man är en av karaktärerna. Att sitta med sorg i hjärtat och sprutande tårar när ”fel” personer dör i Harry Potter är på nåt sätt ändå ganska härligt.

Sen kan det gå lite väl långt ibland också, som när jag för några år sedan fastnade bredvid R i soffan när han satt och spelade tv-spel, han var en kille som skulle göra en massa olagliga uppdrag, just då stjäla bilar av vissa märken och leverera till ett garage. Nåja, jag fastnade som sagt där och började hjälpa honom att spana efter de bilarna vi behövde, satt nog i några timmar innan vi slutade.
När jag dagen efter åkte hem från jobbet kommer jag på mig själv med att sitta och kika på de mötande bilarna för att se om någon av dem vi skulle behöva stjäla – på fullt allvar!
Då blev jag riktigt rädd för mig själv! Jag ska definitivt inte spela några mystiska tv-spel längre...

Även när jag läser alldeles för hemska böcker kan det gå lite över styr, när jag läste Liza Marklunds Gömda första gången gick jag och mer eller mindre hatade jag allt var karlar hette i flera dagar efteråt.
Då är jag glad att jag har R, så skönt att ha någon man kan lita på.
Fast jag undrar om han inte kommer att försöka övertala mig att skaffa nån mindre destruktiv hobby om han råkar läsa det här, frimärkssamling kanske... ;-)

Ibland skrämmer jag mig själv...