Jag peppade mig själv innan jag ringde.
Nu ska jag vara tuff.
Nu ska jag bita ihop.
Nu ska jag ta det coolt.
*Ring ring*
Fröken T svarar
Jag presenterar mig.
- Jag tänkte bara höra hur det går. *snyft snyft* (Fan också)
- Åh, det går så bra så, han har precis ätit frukost.
- Mhm, vad bra. *snyftar lite till* (Men skärp dig!)
- Ja det är inga problem, det är nog värre för dig och det är ju inte så konstigt. Du lämnar ju bort det finaste du har så det är klart att det är jobbigt. (säger fröken förstående)
- Jo, men då kommer jag och hämtar vid två då...
*hulkar för fullt*
- Ja gör det, vill du så är det bara att du ringer fler gånger. Och är det så att det är något innan så ringer vi, det vet du.
- Ja... tack... hejdå... *hulkar så jag knappt kan prata längre*
Visst var jag cool?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kraaaaaaaaaaaaaaam!!!!
Hon är van hjärtat.
Man får vara ledsen.
Skulle det inte vara konstigare om det var busenkelt att lämna bort det finaste vi har till ngn annan????
usch, jag hatar att lämna barn... kommer aldrig ifrån det. finns det en chans att adde kan görat får han görat!
jacob var hopplös...från start tills han började 1;an, han var så ledsen så det gjorde ont ikropp oc hsjäl... en lärare kom och mötte oss ute för att de andra barnen blev så skärrade av honom.... sne fick läraren slita loss armarna på honom från mig...
jag grät, jag hatade att jag var tvungen att jobba!!(jag ringde och kollade varje dag oc hdet hade gått över i samma sekund som han inte såg mig...) men så en dag 14 november-98 så vände det. och det var en mycket konstig känsla. jag såg oc hkände när det hände....och jag insåg att han kände sig stor..och jag grät lite för det med.
Skicka en kommentar