I blame dagis!
Det var väl ganska oundvikligt men han hade gärna fått vänta ett tag till med att lära sig det. Jag håller på att få ungefär 732 hjärtattacker om dagen.
Han är helt tokig, ställer sig och hoppar och sliter i ryggstödskuddarna som lossnar och både han och kudden är på väg baklänges ner i golvet. Sen sätter han sig på armstöden och ska göra baklängesvolter ner i golvet.
Fy sjutton vad jag går och är nervös, hjärtat i halsgropen har fått en ny mening.
(Medan jag skrivit dethär inlägget ramlade han i golvet för första gången, som tur är tog den blöjbeklädda lilla rumpan den värsta smällen.
Jag känner hur de gråa håren börjar komma.)
Det fanns en gång då man kunde lägga honom på ett ställe och han låg kvar där.
Det känns som eoner av tid sedan det inträffade.
4 kommentarer:
Det är där Elliot är i utvecklingen nu. Det är roligt med framstegen men samtidigt alldeles fasansfullt!
Du anar inte hur många blåmärken mina barn har samlat ihop under sina korta år. Funderar på att binda fast dem och släppa loss dem om femton - tjugo år ungefär....
Haha, jag har haft samma tanke Sara, jag tänkte binda fast honom i spjälsängen... mjukt och tryggt :D
Nu är ju spjälisen avvecklad sen länge här, men den borde ha avsedd verkan!
Häromveckan susade lillkillen runt i full fart här i huset och sprang rakt in i hörnet på en dörrkarm.
Han såg ut som en enhörning med blå/gult horn i en dryg vecka.
Då vill man INTE visa upp sin fina familj offentligt...
Skicka en kommentar