*för trött för att komma på en rubrik*

Motsatsen till att alltid se det värsta i varje situation (som jag), är att inte kunna se några negativa sidor alls (som min man). Eller se och se, välja att blunda för dem.
Pessimisten och optimisten.
Fast ibland känns det snarare som om jag är den som är realisten av oss.
Vi står inför att välja att kliva in i en ny situation eller inte, jag försöker se de problemen som kan uppstå, för ärligt talat det är en del att ta hänsyn till, framför allt med tanke på Skruttungen. Det funkar liksom inte att kasta sig ut och hoppas på det bästa längre.
Maken vägrar att försöka se det från min sida.
"Det löser sig" är hans filosofi.
Jo visst, om jag lyckas komma på en lösning så.

När jag försöker få honom att se vad som blir problemen blir svarat ett surt.
"Ja men strunta i alltihopa då"
Väldigt konstruktivt.

Man skulle ju kunna tro att vi efter 7 år tillsammans hade lärt oss att hitta den gyllene medelvägen. Skulle man kunna tro.

Elak? Klockan är 5 på morgonen, jag är trött ledsen och förbannad. Jag har legat vaken i flera timmar och funderat över lösningar som jag skulle behövt bolla med någon. Funderat över vad jag ska besluta, för så känns det, det är jag som måste besluta, jag som måste komma på lösningar.
Tro f__n att jag är elak.
Kände att jag behövde få avreagera mig, alternativen var att antingen väcka honom och försöka diskutera (klockan 5 på morgonen... nja...) eller att skriva av mig.

I rättvisans namn ska väl sägas att han antagligen ser helt annorlunda på situationen, men nu är det faktiskt min blogg.