Mina (p)älsklingar

Idag ringde kvinnan som köpte pojkarna för att tala om hur det gick för dem.
De har gjort sig väl hemmastadda och sover nu på varsin sida om sin nya mamma och pappa på nätterna. De sitter och jagar fåglar genom fönstret och har till och med vågat sig ut på altanen ett par gånger (men inte alltför långt ifrån dörren)
Hon sa att hon aldrig varit med om en gosigare katt än Felix hon berättade att de äter med väldigt god aptit, det var roligt att höra då framför allt Felix hade tunnat ur lite sen Skrutten kom, jag tror att det var lite stressande för honom att dela hemmet med en bebis.
De ville vara med överallt och var så sällskapliga och nyfikna.
Hon är så lycklig över pojkarna och sa att det kändes som om de hade haft dem hela livet. Precis vad jag ville höra! :)

Det är tomt härhemma, men jag börjar även kunna se lite fördelar med att inte ha katter:
Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte har tillräckligt med tid för dem, jag får sova på nätterna och det kan gå en vecka mellan dammsugningarna utan att vi vadar fram i katthår.
Jag behöver inte ha speciella ”hemmakläder” för att slippa vara täckt av hår när jag går ut och jag behöver inte rolla av hela familjen med dammrulle det sista jag gör innan vi ska iväg någonstans.
Jag kan ha saker framme utan att behöva vara rädd att katterna ska ha ner dem (även om de snart kommer att försvinna igen när Skrutten tar över den rollen), Skruttens saker kan ligga framme utan problem och vi kan ha dörrarna öppna i hela lägenheten.

Sen kan jag rada upp en lista på varför jag saknar dem också, men just nu försökerjag fokusera på det positiva.
Mina pojkar har det bra, de trivs och de är älskade, så mycket mer kan jag inte begära.