Det är så jobbigt att inte kunna prata. Jag har gjort mig förstådd men hjälp av lappar ett par dagar nu, både med dagis, i skolan och hemma. Jag börjar bli less!
Varje gång jag tappar rösten är det alltid någon som säger nåt i stil med att:
- Nu får R det lugnt och skönt då!? *Höhö*
Det skulle man kunna tro, kanske tyckte han att det var lite kul... första gången.
Nu är det inte lika roligt längre. Allting blir så mycket svårare.
Han kan inte prata med mig utan att titta på mig till exempel, för det är oerhört irriterande att inte få någon respons på det han säger. Han kan inte stå i köket och säga nåt om jag sitter i rummet brevid, för jag kan inte svara.
När han väl frågar något så måste han vänta på att jag ska skriva ett svar, antingen på papper eller datorn.
Att föra ett samtal är extremt omständligt.
Dessutom är det väldigt svårt att läsa av tonfall och liknande när det står skrivet, vilket leder till en del missförstånd.
Så nej, det är inte så att han jublar... snarare försöker han tvångsmata mig med halstabletter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du klarar dig väldigt bra endå i skolan må jag säga, vi kan tyda dig rätt bra :) Hoppas du får tillbaka din röst i helgen annars blir det jobbigt under praktiken *hihi* vi måste klämma till en kväll eller helg och ses då annars kommer jag längta ihjäl mig efter dig ju <3 Gällande skorna, så jag kan gå i dem men frågan är hur jag ser ut :P
Boka in mig på den kvällen/Helgen:)
Vi ses imorn...då ska pianot flyga ut och in i bilen...
Det är väldigt frustrerade för alla parter när man tappar rösten. När jag blir förkyld sätter det sig oftast på stämbanden och verbal kommunikation är utesluten.
S. blir ganska irriterad när jag aldrig svarar innan han kommer på att jag inte kan prata och jag blir lika irriterad när jag måste banka på saker och klappa händerna för att kunna "ropa" och påkalla någon uppmärksamhet.
Skicka en kommentar