Vi skulle till IKEA idag och köpa köksstolar. Strålande sol ute gjorde att det inte direkt var trångt på parkeringen och förutsättningarna för att kunna gå och strosa, provsitta, fundera och jämnföra var alltså ganska goda. Om det inte varit för den lilla vrålapan a.k.a Skruttungen.
Han vrålade sig igenom hela IKEA.
Köksstolarna vi köpte var ett resultat av följande samtal:
Pappan: *Som just jagat rätt på vrålapan och tagit honom med till köksavdelningen* Har du hittat nåt eller? *försöker hålla i det arga sprattlande monstret*
Mamman: VA?!? *Försöker överrösta illvrålet*
Pappan: HAR DU HITTAT NÅT?
Mamman: JA... DE HÄR KANSKE...? *pekar på närmsta stolarna, ett gäng svarta sådana*
Pappan: *tittar snabbt* JA DE BLIR NOG BRA.
Mamman: MEN VI MÅSTE JU JÄMFÖRA!
Pappan: JAHA... VILKA FLER DÅ?
*Mamman går och visar några till*
Pappan: NEJ, DE SVARTA BLIR NOG BÄST.
*vrålapan höjer skriken med ytterligare några decibel*
Mamman: JA OK, BARA VI KOMMER HÄRIFRÅN!
Tja vad säger man, inte det mest välgrundade beslut vi tagit, stolarna ligger i sina förpackningar och väntar på att packas upp, men jag vågar inte, de kanske är helt åt skogen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har också en sur vrålapa som är missnöjd med det mesta som livet har att erbjuda. Särskilt leksaksbilarna är tydligen riktigt elaka mot henne. Hon skäller på dom, skriker åt dom och kastar iväg dom allt vad hon kan.
Jag tror det är tänder som spökar :-)
Skicka en kommentar