Det jag avskyr med sommaren

Landet skulle rensas, jag hade bestämt mig, nu skulle det bli gjort.
Med beslutsamma steg, fast blick och med trädgårdsredskapen i högsta hugg gick jag mot det potentiella minfältet.
Jag satte mig på huk och började rensningen. Genast kom tre stora spindlar framkrypandes.
Jag är hysteriskt, sjukt, panikartat rädd för spindlar. Kallsvetten kom på ett par sekunder, händerna började skaka. I ren panik tog jag närmsta redskap och började slå frenetiskt på odjuren.
De vägrar att dö!
Jag hugger och hugger och hugger.
Det är dom eller jag!
Till sist dör det första och jag fortsätter att rensa.
Hela tiden kommer det nya spindlar, nya stora spindlar.
Jag flyttar mig runt i landet för att undkomma dem men de är överallt.
5 minuter, sen håller jag på att gripas av fullkomlig panik. Händerna skakar nästan okontrollerbart och tårarna svämmar över i ögonen.
Jag ger upp.
Maken går för att studera spindlarna.
De är verkligen groteska. Bakkropparna är över 1 cm stora.
- De bär omkring på blåsor med sina ägg i. Konstaterar han.
Jag retirerar. Går in och sätter på en tvätt istället, det verkar säkert. Kläderna från landet åker med i maskinen de också, det känns som om det kryper i dem.
Landet lämnar jag härmed åt sitt öde. Vill maken rensa får han gärna göra det, om det hänger på mig så kommer det att gro igen.
Vi asfalterat trädgården och målar den grön. Det verkar bra. Ingen gräsmatta att klippa heller.

Ett landsbygdsbarn med en betongunges själ - det är jag det.