Avundsjuk!

Vi var ner på stan i veckan, R, Skrutten och jag. Jag slank in på ett kafé för att köpa lite kaffe, framför mig står ett par tjejer som har väääldigt svårt att bestämma sig så jag kikar lite på de andra gästerna och där sitter hon, en sån person som står högt upp på min lista över folk jag inte gillar just nu, mamman med stor glamfaktor.
Hon är uppsminkad och ser hur fräsch ut som helst, har en liten bebis som är max några veckor över axeln och pratar lojt med sin väninna. Bebisen rapar snällt och mamman tar ner den och stoppar in nappen. Bebisen tar nappen och mamman sitter och fikar i godan ro. Jag skickar några avundsjuka, bittra, elaka blickar i hennes riktning, säker på att hon slagit sig ner där bara för att håna mig...
För jag skulle aldrig kunna vara som hon, när Skrutten var så gammal satt jag fortfarande hemma och grinade hela dagarna, smink var något jag aldrig trodde att jag skulle få varken tid eller lust att använda igen och att ta ut min bebis bland folk fanns inte på världskartan, napp vägrade han (och vägrar fortfarande) så han hade nog skrikigt för full hals.
Hur kommer det sig att vissa personer verkar tycka att det är så oerhört enkelt när de får barn? Deras liv verkar bara rulla på i samma banor som alltid medan jag tycker att mitt är ställt helt upp och ner. Jag tycker det är orättvist.