Om att inse lyxen i saker man en gång tagit förgivet

Maken och jag har varit borta över helgen - utan Skrutt.
Det är första gången vi åkt iväg själva sen han föddes.
Det var spännande, att återupptäcka att vi faktiskt är två vuxna människor, två individer, inte bara mamma och pappa.
En kollega, mor till tre barn som nu börjar bli stora, förbjöd mig å det bestämdaste att prata barn. Och vet ni vad? Det gick faktiskt, inte helt barnpratfritt, men nästan.
Det har varit en underbar helg, och välbehövlig, ett avbrott i all rutin, alla vanor, alla måsten.
Vi har gjort så lite som möjligt:
Åkt tåg - jag fick sitta ner 4 timmar i sträck, fattar ni - 4 timmar! När hände det senast? 2007? (Maken som tillbringar stora delar av arbetsdagen sittande kunde dock inte riktigt inse tjusningen i det hela)
Strosat - gått lite på stan och tittat i affärer och på folk. I vår egen takt, utan att behövt ha stenkoll på omgivningen.
Sovit - Hela nätterna, och vet ni vad som hände när vi vaknade vid sexsnåret? Vi. Somnade. Om. Båda två, bredvid varandra, tillsammans. En mycket märklig känsla. Ingen av oss kände det mista behov av att gå upp och titta på varken Svampbob Fyrkant eller Nicke Nyfiken.
Ätit ute - satt oss vid dukat bord och ätit gott både till frukost, lunch och middag och vi behövde varken laga maten eller diska efteråt. Inte heller satt det någon vid bordet som skrek, tappade mat på golvet, hällde ut vattenglaset eller krävde att få äta från våra tallrikar. Alla satt dessutom ner på stolarna, till och med vända åt rätt håll.
Fatta lyxen i det.