Borta bra, men...

Jag ser honom när tåget avstannande rullar förbi perrongen. Min stora kille, som samtidigt ser så liten ut där han står, hjärtat slår en volt i bröstet. Han vill springa efter tåget men mormor säger att man inte får springa där och han tar henne istället i handen och går mot den sista vagnen när tåget stannar.
Vi kliver ur längst bak i och börjar gå mot dem.
Han har inte sett oss ännu, hans uppmärksamhet är riktad mot det stora spännande tåget.
Vi är nära nu, kanske bara 15 meter från bort.
Så vinkar jag, han tittar på mig, det syns när insikten når honom, när han ser vem jag är.
Hela den lilla kroppen spritter till av glädje och ögonen strålar. Han är en spegel i miniatyr för det jag själv känner.
- MAMMA! Han ropar högt, högre än jag någonsin hört honom ropa något förut. Samtidigt som ropet kommer släpper han mormors hand och rusar mot mig, jag sätter mig på huk och ramlar nästan bakåt när den lilla kroppen slår emot mig i full hastighet. Hans små armar slås hårt runt min hals och jag kramar honom hårt.
Jag har aldrig någonsin känt mig så välkommen, efterlängtad och älskad.

Borta bra.
Men hemma bäst.