Är det så konstigt att vara gift?

Jag tycker att jag ibland möts av märkliga reaktioner när jag berättar att jag är gift, eller kanske inte märkliga, men jag möts ofta av en stor förvåning.

Möte på banken.
Bankmannen pratar om att det är viktigt med massa papper när man är sambos.
Vi: Ja jo, men vi är faktiskt gifta.
Han: Ehh... jaha... ja då är det ju lite annat.
Han frågade inte ens, han bara förutsatte.
Men det gjorde han nästa gång vi träffade på honom.
Frågade alltså.
Han: Jaha, ni var sambos eller hur?
Vi: Nej vi är gifta.
Fortfarande.

Häromdagen ringde en telefonförsäljare och frågade efter R. Jag talade om att han inte var hemma.
Han: Nehej, men är du hans sambo så kanske jag kan prata med dig?
Jag: Jag är hans fru, men ja det går bra att prata med mig.
*liten paus*
Han: Fru, jaså, jaha... ok....

Jag fattar inte varför det alltid förutsätts att alla ska vara sambos. Visst det är ju vanligt att det är så, men jag förstår inte den oerhörda förvåningen som framkallas av att jag har två ringar på fingret istället för en.
Så konstigt är det väl ändå inte?