Igår var maken nära, riktigt nära, att hamna i en bilolycka på väg till jobbet.
Bilen framför honom frontalkrockade med en bil som helt plötsligt kom över i fel körfält. Bilförarna blev allvarligt skadade.
Jag känner verkligen för de inblandade, jag lider med dem och med deras anhöriga, men den överväldigande känslan är ändå: Tack-och-lov-att-det-inte-var-han!
Han hade varit så nära att köra om bilen framför precis innan, hade han gjort det hade det antagligen varit han som krockat.
Tack och lov att han inte körde om.
Tack och lov att han höll avståndet.
Jag vill ta hans bilnyckel och slänga all världens väg. Jag vill förbjuda honom att någonsin sätta sig i en bil igen, eller att gå ut genom dörren över huvud taget. Jag vill låsa in både honom och Skrutten tillsammans med mig dygnet runt så jag vet att de mår bra varenda sekund.
Tanken på hur nära det var och på vad som kunde ha hänt gör mig fullkomligt iskall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Visst är det otäckt så fort hemska saker kan hända.
Är så glad att det gick bra för er.
Oerhört tragiskt för de som drabbades.
Kram
Nej men usch vad hemskt! Förstår din oro!
Tänk att det verkligen handlar om marginaler ibland.
Nu får du "tappa bort" hans bilnycklar några månader tycker jag :)
Kramkramkram!
Det är hemskt att allt kan ändras på bara några få sekunder.. skönt att det gick bra för honom!
Svar på din kommentar: Jag visste inte ens om jag skulle våga skriva fotboll för jag var inte säker på om det var det.. vild gissning haha :D
Skicka en kommentar