Det känns inte bra... att lämna det finaste man har på dagis. Även om det är ett kanondagis och fröknarna är jättebra.
Men att lämna dendär lilla människan som jag älskar så mycket att hjärtat skulle kunna brista, som jag egentligen inte vill vara ifrån en enda sekund.
Det känns fel. Jag vänjer mig aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, även om det har lättat för mig så kan jag känna precis lika.
Kram
Förstår känslan även om den inte finns där hos mig längre. Om man har en klätterapa som inte lämnar en ifred en enda vaken sekund så är dagis en himelsk plats och jobbet semester :-)
Skicka en kommentar