Om att vara efterklok

Jag har blivit faster till världens finaste lilla C och jag är vääääldigt stolt.
Och samtidigt lite avundsjuk på min bror och hans sambo. De verkar verkligen njuta av att vara nyblivna föräldrar och jag känner att jag missade mycket av det när Skrutt föddes – de första månaderna efter förlossningen minns jag som väldigt mörka, väldigt dystra och fruktansvärt jobbiga – på en nivå som inte var riktigt normal.
Nu, i efterhand, men lite distans till allt har jag insett att jag antagligen drabbades av en förlossningsdepression. Men det förstod jag inte då...Det ska ju vara jobbigt att få barn, det sa ju alla. Min barnmorska misstänkte det nog, men jag bet ihop när hon frågade hur det var, svarade att det var ”ganska bra, lite jobbigt ibland bara..." Att säga hur det verkligen var måste ju vara detsamma som att säga att jag var en dåligt förälder. Jo men i mitt huvud lät det tankesättet faktiskt logiskt just då, för jag trodde det var normalt att gråta 24 timmar om dygnet. Jag trodde att det var normala hormonsvängningar, för såna hade man ju hört talas om. Att förstå att det jobbiga inte var på en acceptabel nivå, hur ska man veta det i en situation man aldrig varit i förut?
Nu sörjer jag lite för att jag inte kunde njuta av min underbara lilla bebis så mycket som jag önskat att jag hade orkat den första tiden.
Men jag passar på att njuta nu istället. Min fina, fina lilla Skrutt.