Vikarien med stort V

De pratar om behöriga och obehöriga lärare på tv och jag kommer att tänka på en lärarvikarie jag hade i mellanstadiet, 6:an var det om jag inte minns fel. Vår lärare var sjuk och vi avverkade vikarier på löpande band, vi hade en stökig klass och det var bara vår ordinarie lärare som klassen respekterade tillräckligt för att sköta sig.
Hur som helst, vi skulle ännu en gång få en ny vikarie och väntade oss väl en vikarie som alla andra. Men det fick vi inte. Vi fick Per.
Per kom in förstå lektionen med en stor väska som han ställde på katedern. Han ställde sig bredbent och tittade ut över klassen:
- Hej, mitt namn är Per. Jag är före detta FN-soldat. Det här är mitt vapen.
Han tog upp sin pistol ur väskan och hade förevisning, sen satt han och rengjorde det medan vi räknade matte. Jag tror aldrig vi räknat så intensivt som då.
Visst är det svårt att inte se det tragiska i att vi inte kunde sköta oss och visa respekt utan att en vikarie kommer in med vapen i klassrummet, men det var så mycket mer han medförde än just det, framför allt tydliga regler och disciplin. Han ställde upp oss utanför klassrummet och lärde oss att marschera. När sen alla andra klasser sprang till gympa- och matsalen så marscherade vår klass över skolgården i två spikraka led medan Per ropade instruktioner som:
”Höger om, HALT!”
Bara det faktum att ingen av våra föräldrarna opponerade sig mot Pers sätt är ett ganska tydligt bevis på vilken förbättring han medförde.
Det var roliga veckor och jag tror faktiskt att vi gillade Per alltihopa.

Jag tycker att lärarna ska vara behöriga, de har ett viktigt jobb och ska vara utbildade.
Men samtidigt kan jag se det sorgliga i att gå miste om lärare som Per.
Obehörig.
Okonventionell.
Men oerhört bra.