Buhu liksom

När jag var gravid drabbades jag som många andra av graviditetshormoner som gjorde att jag blev extra känslig för... ja, typ allt.
Jag trodde att det skulle gå över när Skrutt väl var född, men nu är det 2½ år sedan och jag är fortfarande hopplös. I 2½ år har jag nu gått och börjat grina för allt, och då menar jag allt. Det gör att visa saker som jag gjort förut nu väljs bort, att t ex läsa en bok baserad på en sann historia (haha som om tiden skulle finnas) det är bara att glömma. Lika illa är det med filmer, sanna historier går bort, för jag har upptäckt att det är ytterst sällan de sanna historierna handlar om personer som föddes i en lycklig familj, växte upp under bra förhållanden och levde lyckliga i alla sina dagar.
Ytterst sällan.
Filmerna jag tittar på nu består mest av sådana som passar en 2½ åring - och inte ens där är jag säker. Igår satt jag och bölade till filmen Bilar, har ni sett den?
I slutet av filmen avstår Blixten McQueen från att vinna sitt stora lopp för att istället hjälpa en kraschad racerbil att ta sig över mållinjen.
Det är så fint att man måste gråta.
Tydligen.